Saga om Sexologi

Jag är på middag med några vänner. Två av fyra har krossade hjärtan och vi diskuterar relationer och kärleken. En av vännerna utbrister

“Ja, men vissa förhåller sig ju precis likadant till relationer som de gör till nyårsevent på Facebook. Först svarar de inte på lång, lång tid, sedan kan de sträcka sig till att trycka ett “maybe attending” för att försäkra sig att de slipper ifrån åtagandet att gå på festen om de skulle hitta någon annan, roligare fest. Till slut har det inte dykt upp någon roligare fest och de får krypa till korset och ändå gå på festen”

Hans kommentar får mig att fundera över ett sådant förhållningssätt till livet, relationer och kärleken. Jag gissar att personerna med ett kroniskt “maybe attending” får exakt samma chanser till romanser, relationer och sex som andra. Skillnaden blir kanske snarare de chanser som de missar i sin tvekan och i känslan av otillfredsställelse i att inte göra några egna val. För när du står på den där nyårsfesten som du aldrig tryckt attending till så undrar du om det fanns någon annan, roligare fest att gå på. Som du missar genom att vara där du är just nu. Istället för att fatta det medvetna valet och ta ansvar för det så skapar du själv en osäkerhet och grämer du dig över något som du kanske missade.

Nätdejting tror jag är en arena där den här problematiken är stor. Vi överväldigas av alla valmöjligheter och som i förlamning  stannar vi kvar, runtklickandes bland profilbilderna på sajten, månad efter månad. För det kan ju hända att vi missar någon som hade varit bättre. Snyggare, mer lyckad och harmonisk.

Så är det kanske också med kärleken och sexet. Att fatta ett medvetet val leder livet i en riktning och då måste vi ta ansvar för den riktningen. Det är läskigt. Att istället vara en “maybe attending” som av slumpen blev “attending” är kortsiktigt skönare. Vi har inte behövt ta ansvar för något val. Frågan är dock hur livet blir på lång sikt och vilka möjligheter vi upplever att vi har.

Precis innan jag somnar i min säng den natten så funderar jag över hur jag försöker förhålla mig till livet. Jag konstaterar med ett litet leende att det är jag som är personen som bjuder in till nyårsfesten, så lever jag.

Läs även andra bloggares åsikter om Facebook, kärlek, relationer, sex, val

Vi är tre unga kvinnor som sitter runt ett middagsbord. Över pannacottan börjar vi diskutera kroppar. Våra kroppsformer är olika. De två lite större av oss är överens om att med åren så har vår acceptans och vår känsla för våra kroppar blivit större och snällare. Den av oss som väger mest blir numera enbart öppet kritiserad inom sjukvården. Där de ser på siffrorna om BMI och höjer ett förmanande finger. Den enda av oss som blir öppet kritiserad, av både kända och okända människor över sin vikt, är den som väger minst. En smal kropp är på många sätt allmän egendom. Det är exempelvis tillåtet att säga att den smala kroppen hade sett bättre och sexigare ut med lite mer fett.

När bilden möter mig på Facebook stannar jag upp. Tänker oj, och sedan blir jag bekymrad. Det är min uppfattning att problemet inte ligger i vilken kroppstyp personer har. En av förklaringsmodellerna till ätstörningar är ideal. Kroppsideal. Ideal är det som den här bilden förmedlar, inte frihet i förhållande till kroppen. Under en föreläsning jag en gång var på om ätstörningar talade föreläsaren om hur kroppsuppfattningen hos den som har en ätstörning är skev. Ber du personen att rita upp konturerna av sin kropp så ritar de betydligt större än vad de egentligen är. Det är kanske därför högst otroligt att de smala personerna, om de har någon form av ätstörning i någon form skulle vara hjälpta av att omgivningen påpekar att kurvorna på de tjockare kvinnorna är mer attraktiva. Problemet är egentligen inte huruvida någon är smal eller inte utan den fixering vid och uppfattning av sin vikt som personen har.

Det finns ett sätt att tala om smala kroppar som jag tror är högst problematiskt. En av kommentarerna till bilden lyder så här

“I used to have a body like Keira and couldn’t understand why guys would say I was hot. I had hardly any boobs, no hips and bony. I thought I looked gross. I think curves are way more womenly and sexy.“

Det talas om den riktiga kvinnan. Den riktiga kvinnokroppen som fanns förr. Att den på det sättet blir ett ideal som skapar ätstörningar blundas det för. För allt skulle lösa sig om kvinnan bara var så där riktig och naturlig.

Då och då går jag in på sidan Kroppsbilder och läser människors upplevelse av sina kroppar. Där om någonstans blir det tydligt för mig att problemen finns där oavsett om det handlar om en kropp som klassas som något för smal eller något för tjock. Genom att inte befinna sig i den där mittengräddfilen av perfekt vikt så blir kroppen egendom åt andra. Den får kommenteras och problematiseras. Den får inte vara ifred. Och allra värst verkar ångesten vara hos de personer med kroppar som befinner sig något under medelvikt.

Det finns inget egenvärde i vikt. Det värdet är något som vi konstruerar genom synen på den friska, den sexiga och den attraktiva kroppen. Jag funderar på vad som är lösningen på det problematiska förhållningssätt som vi skapat till kroppen. Min tanke är att ett av problemen har med omvandlandet av hälsa till siffror att göra. Kanske kan en parallell dras till högt blodtryck, eller högt kolesterolvärde. För många personer är blodtryck något som stiger med åldern, ändå är just högt blodtryck en folksjukdom som vi flitigt medicinerar. Kanske behöver vi bredda upplevelsen av kroppen, upplevelsen av en acceptabel kropp. Istället för att på ett nästan matematiskt sätt förhålla kroppar mot varandra kanske vi ska se till individens upplevelse av sin kropp och upplevelsen av hälsa.

Vad som stör mig ytterligare med bilden är att den ger en illusion om förändring. Att vi gått från en punkt till en annan mycket värre. Egentligen kanske ytterst lite förändrats, vi värderar fortfarande människor utifrån kroppar. Personerna på bilden kunde lika gärna varit män. De är lika utsatta i skapandet av den friska önskvärda kroppen. Kroppens utrymme i vår kultur är både för stort och för litet. Det är för stort i den betydelse som vi tillskriver vikt och kroppsform och det är för litet i det utrymme som finns för variationer.

Frågan

When did this become hotter than this?

ställs när vi egentligen kanske har mer nytta av att fråga oss när vi ska sluta skapa ångest kring våra kroppar, ätstörningar och den där känslan av att aldrig vara riktigt nöjd oavsett hur mycket eller lite du väger. När vi ska sluta värdera människor utifrån deras kropp.

Läs även andra bloggares åsikter om Facebook, ideal, Kroppsbilder, vikt, ätstörningar

Vi kommer alltid ha Paris sjunger Veronica Maggio och sätter ord på semesterromansens flyktiga väsen. Under en vecka eller långweekend regisserar vi vår romantiska tillvaro och fjärmar den från vardagens Facebookberoende och yrkesmässiga leda. Vi regisserar boendet och väljer noggrant ut de plagg som ska fylla resväskan på hjul och fyller resten av utrymmet med små oöppnade flaskor från Apotekets reseavdelning. På resan får vi möjlighet att inför vår partner, eller våra potentiella partners, visa det mest välregisserade av våra jag. I enlighet med Goffmans teatermetafor så befinner vi oss under dagarna på en fjärran plats front stage 24/7 och vårt mål, till varje pris, är att stanna där. När hungern eller gnälligheten hotar vår tillvaro kämpar vi till varje pris för att behålla illusionen.

Med fotoapplikationer på Iphonesen fångar vi sedan dagarna i Paris, Berlin eller kanske Cannes, i ett fördelaktigt ljus och förmedlar sedan semesterromantiken à la Maggios superåttafilm till de som står ut med att se på.

Det fina och förödande med minnen, är just det som Maggio sjunger om, att vi alltid har dem. Minnena bygger upp våra världar oavsett om de kretsar kring barndomen i Bollnäs eller någon av de 270 soldagarna i Cannes. Semesterminnena är inget undantag, de ligger kvar och skaver mot verkligheten när vi landat på Kastrup. Att applicera det mindfulnessfyllda fånga dagen i vardagen är inget alternativ och vi stannar kvar ytterligare några dagar i bilderna av romantik, via Facebook så klart.

Läs även andra bloggares åsikter om Cannes, Facebook, hipstamatic, iphone, mindfulness, Paris, romantik, Veronica Maggio

I höstas kom en undersökning från World Internet Insitute som visade på att 17 % av de vuxna internetanvändarna tar del av sexuellt innehåll på nätet. En artikel i Svenska dagbladet berättar om hur formuleringen i undersökningen ändrats från pornografiskt innehåll till sexuellt innehåll. Jag tror att detta säger något om hur vi ser på sexsurfande, kanske att acceptansen ökar för att göra det.

Under mitt arbete i sexologin väcktes frågan vad internet egentligen har för inverkan på sexualiteten och hur vi använder internet i sexuellt syfte. I ett sökande efter mer kunskap gällande frågorna så hittade jag artikeln The Internet’s impact on sexuality: A critical review of 15 years of research (Döring, 2009). Efter en granskning av ett antal artiklar rörande internet och sexualitet så definierar Döring sex underrubriker i hur människor använder internet till kopplat till sexualitet. Dessa är pornografi, sex shops, säljande av sex, sexualupplysning, sexuell kontakt samt sexuella subkulturer. Detta visar ytterligare på hur bilden av porrsurfande = sexsurfande inte längre stämmer.

Sexualupplysning via internet innebär enligt Döring två olika arbetssätt. Det handlar om att sprida och få information om sexualitet, men också om att uppmärksamma och förändra attityder och beteenden gällande sexualitet.

I artikeln  konstateras också att då datorer spärras för pornografi så spärras de också i stor utsträckning för information om sexualitet. Tänk exempelvis på filter som ska skydda barn från porr, i och med dessa filter så skulle man alltså också kunna sägas förhindra ett spridande av information gällande sex.

En viktig aspekt av spridandet av information angående sexualitet på internet är den att informationen ska vara korrekt. Internet kan användas för att sprida redan existerande felaktiga påståenden angående sex som exempelvis ”homosexuality can and should be cured” eller att sexuell avhållsamhet är ett bra preventivmedel för tonåringar. Men spridandet av felaktig information på internet är givetvis inte enbart avgränsad till information gällande sexualitet, de flesta vet att det krävs ett kritiskt granskande när det gäller internet precis som av litteratur.

Studien lyfter även fram att bloggarna likt Lillaxtras som jag tidigare nämnt också kan fylla en sexualupplysande funktion i det att bloggarna genom att dela med sig av sitt eget sexliv visar på en mångfald inom  sexualitet, det skulle kunna bidra till att läsare känner mindre skam över sitt eget sexliv. Möjligheten till anonymitet är också något som betonas i artikeln, som tidigare nämnt så valde jag att inte vara anonym, men visst kan anonymiteten ha en funktion i form av att den kanske bidrar till en större öppenhet gällande sexualitet . Denna punkt tycker jag är intressant eftersom man sällan talar om positiva effekter av “sexbloggande”. Ofta ligger fokus på ett självutlämnande och de problem som man ser att det skulle föra med sig.

Dörings artikel är intressant eftersom den ger en helhetsbild över internet och sexualitet. Forskningen visar på att internet inte enbart är sexuellt i form av porrsurfande utan att det finns en mängd andra aspekter att väva in. Kanske kan man på många sätt se internet som det moderna offentliga rummet. Vad vi möter där måste vi kunna diskutera och ifrågasätta. Precis som de sociala medierna som Facebook och Twitter har en inverkan på mångas vardagsliv så färgas även sexualiteten av det som vi möter och gör på internet. Sydsvenskan skriver om “Kollektivt kvittrande” och jag tror att man kan dra liknande paralleller till skapandet av individens sexualitet på nätet.

Att sexsurfa kan innebära att söka efter porr, men det kan också innebära ett sökande efter information, kunskap och kontakter med koppling till sex. Den sexsurfande svensken är inte längre någon främmande fågel utan twittrar för full hals.

Läs även andra bloggares åsikter om Döring, Facebook, internet, Lillaxtra, sexualitet, Skånska Dagbladet, Sydsvenskan, Twitter

Jag läser Gustav om kampanjen Vaginans år 2010 som dök upp på Facebook för ett tag sedan. Gustav skriver

“du ska låta kuken vara sin egen och inte satt i relation till något annat”

Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig an frågan. Kanske på samma sätt. Låt muttan vara sin egen. Utan att behöva bära politiska statement eller maktstrukturer. På bloggen sniglad skriver författarna “Nu får decennier av kuk-år stå tillbaka”, känns jävligt sorgligt. Det blir en märklig sexualisering av maktförhållanden som varit och är allt annat än ok. Ett statement som känns något omodernt. Jag vill tänka att vi flyttat oss från dikotomiserandet kvinnor och män som motsatta kön och kampen mellan oss. Att det inte längre handlar om att älta vad som gått fel utan förändra tillsammans.

När jag var liten så brukade jag säga till mina föräldrar att jag skulle skaffa en man som skulle göra allt hemma när jag blev stor, (som någon sorts hämnd mot männens makt) de frågade mig om det verkligen var rättvist. Jag tycker att logiken i Vaginans år är lite den samma som min femåriga världssyn. Sen tycker jag personligen att vagina är ett ganska dåligt ord för fitta.

Gruppen fortsätter på Facebook efter att ha blivit utkastade, men det är en annan diskussion.

Läs även andra bloggares åsikter om Facebook, Gustav Almestad, Vaginans år

Jag tänkte att jag skulle utveckla mina funderingar i föregående inlägg lite.

Jag vill börja med att dela med mig av den modell som jag baserade inlägget på. Modellen fick vi presenterade för oss under föreläsningen om sexualupplysning och jag tycker själv att den är mycket användbar. Den delar upp ditt förhållningssätt till dina klienter, i mitt fall mina läsare i tre delar.

Privat –  den delen visar du inte. Ditt privatliv och privata förhållningsätt till sex är inte intressant för ditt arbete, det är idéerna eller klienterna som ska stå i fokus och du får inte ta över situationen. Du kan däremot gärna låta din personlighet lysa igenom, men i ex sexualupplysning så innebar en professionell attityd att du inte delar med dig av ditt eget sexliv. Blir inte det tråkigt då? Nej, jag använder mig t ex flitigt av mina vänners idéer och erfarenheter. Att vara personlig för mig ger en djupare inblick i ämnen och gör texterna lite mer levande.

Jag vill ge ett exempel när gränserna privat, personlig och professionell blev lite svåra att se. Under vårt erotikparty som jag tidigare skrivit om så togs det en massa foton. Jag sa redan från början att jag inte ville att några foton där jag håller i sexleksaker skulle publiceras på Facebook. Det är enormt viktigt för mig att inte blanda in min egen sexualitet i mina texter. Givetvis blev det en diskussion kring mitt beslut och det kan jag absolut förstå. Tjejerna var ju vana vid att jag pratar väldigt öppet om sex och att just jag var den som fick lite moralpanik och inte ville vara med på bild kändes kanske ganska otippat. Anledningen till att jag vill försöka styra vilka bilder med sexuellt innehåll som finns på mig på internet är mitt framtida yrkesval. Om jag ska jobba med utsatta människor så vill jag inte att det ska ploppa upp en bild på mig och en dildo som heter päronpung efter en sökning på Google.

Det var jätteskönt är jag skapade gruppen Saga om Sexologi på Facebook för då slapp jag publicera länkarna på mina sida. Visst, det är jag, Saga, som skriver om sexologi, men det är inte mitt förhållande eller mina egna erfarenheter som står i fokus. På sätt och vis har jag skapat något av ett alterego som ni ser ovan.

Många av de bloggar som jag läser kring sexualitet skriver om sig själva. Vad de tycker om, tycker är äckligt, upphetsande eller roligt. Ibland tänker jag att det hade blivit mycket lättare om jag också gjorde det, men jag tror på en funktion i att inte göra det. Jag tror att det handlar om att texterna blir lättare att läsa och diskutera med mig, men det ställer också större krav på mig att undersöka fenomen från  olika synvinklar.

Kanske kan mina sidhuvudsbilder uppfattas som sexiga eller provocerande, men det är jag som styrt hur de ser ut. De är tagna i nyktert tillstånd med en fotograf  (Malin falk) som jag litar enormt mycket på. Det är också ett aktivt beslut att välja dem, inte festfoton från ett erotikparty.

Så på vilket sätt kan vi låta Facebook visa vår sexualitet? Det handlar om ett statement om vem vi valt att leva med, vår sexuella läggning. Det handlar också om ett mer eller mindre sexigt bildspråk. En av tjejerna på festen studerade till jurist, hon kunde förstå mitt tänk om dildobilder. En annan ska bli psykolog och tänkte inte att det skulle kunna påverka henne. För mig blir det lite dubbelt eftersom jag sätter hårdare regler för mig själv än vad jag tycker att man kan kräva av andra. Jag tycker inte att det 2009 ska vara något problem i att manifestera sin sexualitet vare sig man är barnskötare eller jurist. Samtidigt är jag ett fan av att bevara sin professionalitet i mötet med människor då jag tror att den fyller en funktion. Jag kommer antagligen att återkomma till det här ämnet.

Läs även andra bloggares åsikter om dildobilder, Facebook, Malin Falk, personlig, privat, professionell, sexliv

Nu kan ni bli fan av Saga om Sexologi på Facebook!

Läs även andra bloggares åsikter om Facebook, Saga om Sexologi, sex

Den här bilden är från filmen Le Mépris av Jean-Luc Godard, en av mina favoritfilmer. Den behandlar bland annat känslorna av förakt som kan väckas när du upptäcker att den du älskar inte alls ser på samma sätt som du gör på monogami. Min vän berättade för mig om en teori om det där med just monogami. Nämligen, att människor som biologisk varelse hemskt gärna vill se sig som monogama men när vi får en chans så smyger vi iväg och knullar med någon annan än vår livspartner, bara vi vet att vi inte blir påkomna. Vi är alltså sneaky fuckers.

Under mina två perioder i Frankrike har jag på ganska nära plan kommit i kontakt med otrohet. I Frankrike finns ett helt annat system för otrohet än i Sverige. Där är det relativt vanligt att kvinnorna och männen har älskare och älskarinnor. Det är allmänt känt att vissa sexuella saker, som ex analsex är något som man gör med sina älskare och älskarinnor, inte med sina makar och hustrur. Det finns en tanke att de ska skonas från de fula sexvanorna som inbegriper både anal- och oralsex. Det verkar som är systemet djupt religiöst rotat och det finns oskrivna lagar för hur de sociala koderna för älskare och älskarinnor fungerar. Hur mycket tid som man kan spendera med dem och vad man gör tillsammans. I jobbsammanhang har älskarna och älskarinnorna ingen plats medan i vissa sammanhang med vänner är det helt ok att ta med sig sin älskare eller älskarinna. Det är dock viktigt att fruarna och makarna aldrig utsätts för det som det innebär att träffa på sin man eller kvinna med dennes älskare eller älskarinna.

I Sverige har utrymmet för att vara otrogen växt betydligt sedan internet klev in i svenskarnas vardagsrum, även mobiltelefoner har bidragit en hel del. På forum som Facebook eller Myspace skapas helt andra möjligheter att ha kontakt med personer utan att din man eller fru vet om det. I sin tur skapas även förutsättningar för svartsjuka fruar och män att tillbringa timmar med att virituellt spionera på sina makar och makor. Hur hanterar vi då det som vi eventuellt hittar? Hur allvarligt ska det vara för att vi ska ta steget och erkänna att vi läst någons mess och konfrontera dem med vad vi hittat?

Jag tror att de flest som levt i längre förhållanden kan skriva under på att ibland blir man attraherad av någon annan än sin partner, det i sig är helt ofarligt och något som man bara får acceptera. Svårigheterna blir när vi agerar på attraktionen, när vi handlar utifrån det intresse som väckts. Är sedan otrohet mer förlåtligt och förståeligt om vi varit ihop längre eller är det rent av allvarligare då? Vad händer i vårt psyke när vi har sex med en annan människa, det är en annan fråga. Är sexuell aktivitet annorlunda än att exempelvis spela biljard med någon som vi tycker är väldigt attraktiv. Här blir det en fråga om intimitet, den ena sysselsättningen kräver detta i större utsträckning.

Och hur blir det när vår partner är medvetna om vår otrohet, som ofta är fallet i ex Frankrike. Är det då otrohet eller bara en annan sorts förhållande?

Jag undrar också om man skulle kunna säga att det finns positiva undantag av otrohet? Situationer som tillåter att vi vänder oss till någon annan än vår partner för att få något som vi saknar i vår relation. När en kultur tvingat oss till äktenskap, är otrohet mer rumsrent då?

I frågespalter på internet ber människor om hjälp med hur de ska hantera att de varit otrogna, för visst kan det vara en sak i stundens hetta, men en helt annan när vi ska integrera synen av oss själva som otrogna i vårt vardagsliv. För i Sverige är det kanske mer så än i Frankrike, att otrohet är något som sker i stundens hetta och inte något som vi har som en del av vårt liv. Ett undantag.

Läs även andra bloggares åsikter om Facebook, Frankrike, Jean-Luc Godard, Le Mépris, Myspace, otrohet