Vi

June 1st, 2013 § 5 comments § permalink

“Kanske, tänker jag, borde vi fundera över den romantiska kärlekens idé om evighet och ägande. Kanske, tänker jag, borde respekt för den andre, hennes vilja och hennes individ vara grundläggande också i kärleksrelationer.”

Så avslutade Ann Heberlein en krönika för några veckor sedan. När jag sitter i Victorias minsta biosalong och vrider mig i stolen framför filmen Vi så det de orden som jag tänker på. I filmen får vi möta Ida och Krister och följa dem i en relation som rör sig i en tydligt nedåtgående ångestspiral. Redan inledningsvis planteras små tecken och obehaget ökar successivt till den gräns att jag och min vän under filmen söker kontakt för att bekräfta varandra i att det här är nästintill olidligt att se på.

Vad är bakgrunden? Hur blir relationer så kontrollerande, ägandefokuserade och stängda? Utifrån min bakgrund inom kognitiv beteendeterapi så tänker jag att det handlar om en oförmåga att hantera känslor av obehag. Min idé är att vi i våra liv upplever ytterst lite obehag och därför är ganska ovana vid det. Vi har skalat bort negativa fysiska stimuli som att frysa, vara hungrig eller känna smärta. Att i en nära relation förhålla dig till en annan person är komplext och bitvis smärtsamt. Det innebär ofta en osäkerhet och ovisshet och vår reaktion blir att försöka undvika obehaget. Vad gör vi då? Med ofta subtila tecken påverkar vi vår relation och vår partner så att denne slutar med beteenden som väcker obehag hos oss. Det kan handla om exempelvis att tala om vissa saker, vara ute med sina vänner och förhållningssätt till sociala medier. Jag vet också personer som nästintill tvångsmässigt håller koll på sin partners mail och sms.

Finns det då någon lösning? Jag tror det, jag tror att vi genom att acceptera och tolerera känslorna av ovisshet och obehag kan påverka riktningen i vilken vår relation rör sig. Ge din partner frihet, respekt och personen kommer att kunna fortsätta vara den individ som du blev förälskad i.

I filmen Vi är rollerna statiska. Det är en man som utövar sin äganderätt över en kvinna. Så är det också i Heberleins text. Vad jag tror är vanligt är att båda parter i en relation försöker kontrollera och äga den andre. Det är inte en klar uppdelning utan ett kontrollbeteende som vi alla bär på och måste förhålla oss till. Kanske är beteendet i vissa fall kopplat till en könsroll och könsmaktsordning, men jag tror att beteendet är vanligt hos alla individer och förekommande i relationer oavsett om du är homo- bi- eller heterosexuell.

En film på liknande tema är Le Mépris, en av mina favoritfilmer. Där tvivlar en man på sin fru i den utsträckningen att hon tillslut inte kan något annat än förakta honom och relationen genomsyras av detta. För att undersöka hur det går att förhålla sig mer öppet och accepterande i dina relationer, läs Kärlekens ACT av Russ Harris. Även terapeuten Esther Perel är intressant att läsa, hon redovisar i sin bok Vill ha dig, en idé om att vi genom att omfamna osäkerheten i relationer kan hålla sexualiteten levande.

Tidigare inlägg om ACT och relationer.

Läs även andra bloggares åsikter om ACT, Ann Heberlein, kontroll, kärlek, makt, relationer, Russ Harris, Vi, ångest

Att tillåta nyanser i relationer – en kommentar till medicinering för monogami

May 23rd, 2012 § Comments Off on Att tillåta nyanser i relationer – en kommentar till medicinering för monogami § permalink

Via Tanja Suhinina blir jag tipsad om en artikel i DN om forskning där forskarna i form av manipulation av hormoner hos sorkar gjort sorkarna ointresserade av andra än sin partner. DN talar i sin rubriksättning om att skapa en livslång romans. Jag funderar på om en medicinering för att möjliggöra monogami skulle kunna innebära att människor inte i lika stor utsträckning behöver förhålla sig till den förändring som finns i förhållanden. Maktskiftningarna, attraktionen till andra än din partner, de fantastiska stunderna och stunderna som är skit. Det dynamiska tillstånd som en relation är. Den senaste tiden har jag varit mycket fascinerad av en terapimetod inom KBT som kallas för ACT. En del i ACT handlar om att inte ha som mål att eliminera all smärta utan acceptera den som en del av livet och förhålla sig till den. Jag tänker på det när jag läser om idén att skapa en monogamimedicin. Forskarna talar om det sociala, ekonomiska och känslomässiga lidande som separationer ofta innebär, ACT talar om lidande som en produkt av att inte konstatera smärta som en del av livet. Att älska någon gör ont, ibland. Gör det för ont för ofta så överväger vi om det är värt det, om vi genom att stanna respekterar det som är värdefullt för oss och fattar beslut utifrån det. Bara ordvalet med vilket DN talar om skilsmässor säger något om synen på dessa. Det talas om en oförmåga att hålla samman. I ordet oförmåga finns inte plats för nyanser, för alla de par som kämpar och sedan bestämmer sig för att gå skilda vägar. Där separationen ger utrymme för något annat än den bitterhet och svärta som kan växa fram efter år av ouppklarade konflikter.

I slutet av artikeln talas det om en kombination bestående av medicinering för monogami och parterapi. Inom parterapi är inte upprätthållandet av relationen ett självklart mål, parterapi kan lika gärna leda till en separation. När Anders Sandberg (här hittar ni en artikel av honom) säger “Terapin är till för inpräntningen, så att vi fortsätter att vara fästa vid rätt partner” blir jag lite fundersam. Terapi som inpräntning? Finns det människor som är rätt eller fel för oss? Eller är alla både rätt, fel och något däremellan och det är det som vi lär oss att förhålla oss till? Forskning visar att mycket av våra känslor styrs av hormoner, i augusti förra året skrev jag om de signalsubstanser som kan påverka upplevelsen av kärlek. Jag frågar mig om nyckeln till ett förhållande verkligen ligger i en manipulation av kroppens biokemiska processer? Jag tänker att den kanske snarare ligger i en medvetenhet om de processerna och att sedan förhålla sig till skiftningarna.

I förhållande till att skapa ett tillstånd av monogami på medicinsk väg så tänker jag också på den starka norm som finns kring att definiera ett relation. Jag vet att människor i min omgivning som inte riktigt vill göra det ofta utsätts för stark press utifrån. Trots att de egentligen inte vill säga att de är ihop eller inte. Kanske är den bristen på flexibilitet i förhållande till relationer en del i problematiken. Relationer ser väldigt olika ut, ändå talar vi bara om vissa, statiska, former. Det finns litet eller inget utrymme att själv sätta ord på det förhållande som just du har. Det är som att vi i förhållande till relationer hör Heidi Klums röst i den där dokusåpan om designers, där hon säger “one day you’re in, the next day you’re out”. Alla de där andra tillstånden i förhållande till en eller flera partners räknas inte.

Kärleksideologin, att sexuella relationer legitimeras av kärlek är fortfarande stark i det västerländska samhället, trots att vi ser vissa tendenser till uppluckring. Kanske bidrar det till att människor en bit in i förhållanden vaknar i chock över att förälskelsen och/eller kärleken har försvunnit. Fler som jag talat med, som har relationer på över tjugo år bakom sig vittnar om den föränderlighet som jag tidigare beskrivit. Jag undrar vad det öppnar för dörrar att förhålla sig mer flexibelt till den föränderligheten, kanske till och med uppskatta den? Att förhålla sig med nyfikenhet till det som ska komma, istället för en rädsla för att det inte känns likadant som tidigare, att vi inte hittat en hållbar form för våra relationer och att allt ska förloras. Är det våra faktiska känslor i relationen som ställer till det för oss eller är det föreställningen om hur det ska kännas?

Också Lotta kommenterar forskningen kring medicinering och monogami.

Läs även andra bloggares åsikter om ACT, DN, hormoner, KBT, monogami, relationer, sex

Den allvarsamma leken med acceptans

November 20th, 2011 § 11 comments § permalink

Jag sitter högt upp i ett hus i ett dimmigt Morgonmalmö och läser raderna

Man väljer inte sitt öde. Och man väljer lika lite sin hustru eller sin älskarinna eller sina barn. Man får dem, och man har dem, och det händer att man mister dem. Men man väljer inte!

I fredags hade vi en heldag om parterapi på KBT-utbildningen. Vår föreläsare lyfte acceptans som en del som saknats i traditionell parterapi. Att enbart rikta in sig på beteende eller tankar är inte tillräckligt. Acceptans är ett begrepp som hör till den tredje vågen av kognitiv beteendeterapi. Att acceptera kan innebära att du exempelvis känner psykisk smärta och genomför det där jobbiga samtalet, i förhållande till att känna psykisk smärta och använda den som en anledning att inte genomföra samtalet. Det är möjligt att känna svåra känslor och ändå leva livet, eftersom livet till stor del består av mer komplexa känslor är ett tillstånd av ständig lycka. Genom att acceptera att lycka inte är ett normaltillstånd och att acceptera lidandet som livet ibland innebär så förändras något i vårt förhållningssätt till det.

Vår lärare berättar att just acceptans är något som många terapeuter själva använder sig av. Min vän säger bestämt till mig på tåget – det är möjligt att vara livrädd för att bli sårad och gå in i relationer. Jag tänker också att acceptans kan bli ett sätt att motbevisa oss själva i olika föreställningar som vi har om vad som fungerar och inte fungerar. Dagen med parterapi är underhållande. Klassen delar frikostigt med sig att egna exempel.

Vi talar om inkludering och exkludering. Om föreställningar om kön och vilka roller vi tar i relationer och vad det kan bero på. Begreppet polarisering är intressant, genom den processen förstärks konflikten mellan parterna ytterligare och lidandet ökar. Exempelvis i ett par där temat för konflikten är närhet – distans, den ena parten strävar efter närhet medan den andra gärna vill hålla en viss distans. I polariseringsprocessen närmar sig då parten som vill ha närhet den distanssökande parten ytterligare, vilket då leder till att parten som vill hålla distans ytterligare drar sig undan. En klok person jag känner formulerade en gång det som att distanspersonen helt enkelt inte får tid att längta.

Att leka med tanken vad som skulle hända om personen som törstar efter närhet skulle backa lite är intressant. Jag funderar på om vi inte allt för sällan leker med våra roller. Vi hamnar lätt i en bild av oss själva som statiska på olika sätt. Jag gillar ju närhet och hen vill ha distans.

Åter till Hjalmar Söderberg, för jag tror att det ligger något där. Acceptans handlar inte om att stilla acceptera sakernas tillstånd, att inte välja sin partner eller sin livsväg. ACT, acceptance and commitment therapy, innehåller även en del som går under benämningen värderad riktning. Individen formulerar värden att arbeta mot, exempelvis jag vill ha en kärleksfull relation, men i strävan efter dessa värden så använder vi oss av acceptans för att inte stånga oss blodiga. Kanske väljer vi inte vårt öde, men vi formar det genom livet vi lever och det kan vi välja att göra som passiva åskådare eller som aktörer. Vi kan också välja att vila en stund i de svåra känslorna istället för att tillbringa all vår tid i flykt från dem.

 

Läs även andra bloggares åsikter om ACT, Hjalmar Söderberg, KBT, kärlek, livet, parterapi, relationer

Where Am I?

You are currently browsing entries tagged with ACT at Saga om Sexologi.

  • Twingly BlogRank
  • Twingly Blog Search ShowBlog=NO blog:http://www.sagasexologi.se/ sort:inlinks Most linked posts