Saga om Sexologi

För några veckor sedan kontaktade lektor Ingela Steij Stålbrand mig och frågade om jag ville komma och svara på frågor om sexualitet, bloggande och sexologi på psykologprogrammet vid Lunds Universitet tillsammans med Charlotte Rudenstam. Ingela, som jag träffade första gången när jag själv läste på psykologiska institutionen i Lund, har ett starkt engagemang i sexologi och psykologi och gör ett stort och viktigt arbete när hon lyfter dessa frågor bland psykologstudenterna.

Studenterna hade en mängd frågor om bland annat porr, etik, tabun, terapeutiska relationer och poly. Frågorna täckte in en mängd områden och jag tyckte att det var särskilt intressant att höra deras funderingar kring sexologi och terapi.

Eftersom jag hade ett helt rum med blivande psykologer framför mig så passade jag på att lyfta ämnet pedofili. Vi som arbetar terapeutiskt med personer med pedofila preferenser måste våga skapa utrymme för dem att tala om sina tankar och känslor i terapi för att förhindra att personerna kanske senare agerar på tankarna och känslorna i form av övergrepp mot barn. Om vi som behandlare kan möta patienter/klienter med dessa frågor på ett tydligt sätt utan att bli rädda så tror jag att vi i framtiden kan förhindra att övergrepp mot barn sker.

Några av studenternas funderingar

Att arbeta tillsammans med Charlotte var intressant eftersom vi kommer från olika fält när det gäller sexualitetsfrågor, hon som sexabilitycoach och jag med en akademisk syn på ämnet. Vad som slog mig i samtalen var dock att vi delade en grundsyn på sexualitet kring exempelvis normer och problematiken med skuld och skam. Väldigt spännande samarbete!

Preventell heter en hjälplinje vid oönskad sexualitet. Dit kan du ringa om du känner att du tappat kontrollen över din sexualitet, oroar dig över den och/eller är rädd för att göra andra eller dig själv illa.

Läs även andra bloggares åsikter om Lunds Universitet, pedofili, Psykologprogrammet, Saga om Sexologi, Sexologi

Bild från lifeonprint.tumblr.com. 

Till sommaren har jag läst psykologi och sexologi i över fem år. Jag har en kandidatexamen i psykologi, en grundläggande psykoterapiutbildning med inriktning kognitiv beteendeterapi (KBT) och över ett års heltidsstudier i sexologi. Ändå är jag egentligen ett ingenting. När jag ska söka jobb finns det ingen rubrik att sätta på mitt yrke.

Jag tänker på detta när jag läser en broschyr från Psykologförbundet. En broschyr som är en problematisering av de yrkeskategorier som utan examen driver terapi. Exempelvis coacher, konsulter etc. Psykologförbundet sätter i sitt dokument fingret på ett samhällsproblem i Sverige idag. Människor som mår dåligt, som befinner sig i en utsatt situation, blir utnyttjade och i värsta fall vid sämre hälsa än de var tidigare på grund av att personer utan tillräcklig utbildning och kunskap bedriver terapi. Ett helt nytt fält av kvacksalveri har öppnat sig och jag tror inte att det är helt orimligt att säga att en av de stora drivkrafterna är ekonomi.

Psykologförbundet och dess medlemmar har dock ett starkt kort på handen. De har en legitimation. Det är just det som jag tänker på när jag konfronteras med det faktum att jag inte får kalla mig för något. Jag kan välja att kalla mig för sexolog, eftersom det inte är en skyddad titel, men det säger då heller ingenting om de timmar, år som jag har lagt ner på mina studier.

Svensk Förening för Sexologi är de som i nuläget reglerar auktorisation inom det sexologiska fältet. En process som är kostsam och tidskrävande att hålla på med. Reglerna för att få de olika titlarna är många och krångliga. Det finns i nuläget inte en utbildning som jag kan gå och sedan ansöka om en legitimation som sexolog. Det jag kan göra, som jag gör, är att samla kunskap och referenser för att så småningom kunna betala åtskilliga tusen kronor för att få prövat om jag uppfyller kraven för att bli auktoriserad specialist i klinisk sexologi. Kostnaden är ett måste för att föreningen ekonomiskt ska klara av att ta hand om prövningarna. Systemet tycker jag känns krångligt och odemokratiskt, men ansvaret ligger inte på föreningen.

Det är dags att vi, samhällsstrukturellt, tar sexuell hälsa, och ohälsa, på allvar och ger den det erkännande som den behöver. Det är min uppfattning att språket på många sätt styr vår uppfattning av vår omvärld och hur vi värderar den. Om mitt yrke inte har någon ordentlig enhetlig titel, var placerar vi då sexualiteten? Hur högt värderar vi då sexualitet som begrepp och del av livet?

Den senaste tiden har jag märkt att titeln sexolog har smugit in i de forum som vi som sysslar med sexologi i Sverige har skapat. Jag ser det som en liten upprorisk gest och kallar mig själv oftare och oftare för sexolog. Kanske kan en yrkesidentitet byggas upp underifrån? Ändå tror jag att det är otroligt viktigt att vi definierar vad vi talar om då vi talar om en sexolog. Jag skulle önska att Socialstyrelsen på samma sätt som de reglerar psykologlegitimationen också reglerade en legitimation för mig. Att jag nu, efter över fem års studier, kunde skicka in mina betyg och intyg och kunna kalla mig legitimerad sexolog när jag söker jobb.

Läs även andra bloggares åsikter om legitimation, Psykologförbundet, sexolog, Sexologi, Svensk förening för sexologi, terapi

Tillsammans med bland annat Robert och Linda var jag förra veckan Levande bok under Sexdagarna. Sexdagarna är ett återkommande arrangemang  som möjliggör möten mellan människor för samtal och information om sex och sexualitet. Att vara Levande bok innebar att jag fanns till hands för samtal över en fika om masterprogrammet i sexologi och hur det är att blogga om sexualitet. Under två dagar fick jag uppleva intressanta möten med människor som berättade minst lika mycket för mig som jag för dem om sexualitet och kultur. Jag träffade bland annat en av personerna bakom sidan Kåtspråk, ett projekt kring digital sexuell kommunikation av studenter på Malmö Högskola. Deras sida hittar ni här. Arrangörerna uppmuntrade oss att tala om aktivitet och inte identiet, dvs vad vi gör och inte hur vi är. Diskussionen kring just komplexiteten i det privata, personliga och professionella en av de spännande dikussioner som vi förde under dagarna. Vad är det privata och vad är det publika? Jag fick bland annat flera gånger frågan hur min omgivning reagerar på mitt yrkesval. En fråga som skulle kunna sägas vara privat och personlig, men i svaret finns också information om hur samhället ser på sexualitet.

Ett annat arrangemang som pågick samtidigt som Sexdagarna var BUFF (Barn och ungdomsfilmfestivalen). Jag har växt upp med filmerna på BUFF och även det här året bjöd festivalen på spännande upplevelser som jag tänker återkomma till, bland annat filmer som Identity card och 17 girls. I fredags satt jag på prisutdelningen för festivalens filmer, flera av filmerna hade tema sexualitet och där fanns bland annat titlar som Ligg med mig. Då titlarna med sexuellt innehåll lästes upp skrattade stora delar av publiken. Skratt är en av de reaktioner som jag får på mitt val att utbilda mig inom sexologi. Skratt och mer eller mindre lyckade skämt. Humor och sexualitet verkar ligga väldigt nära för många människor och det är en av de saker som jag tar med mig från Sexdagarna och något som jag tänker återkomma till och skriva om. Jag funderar på vad som göra att sexualitet och skämt ligger så nära och hur det ser ut i olika kulturer? Handlar det om lust, handlar det om försvar eller handlar det om något helt annat? Ytterligare reaktioner är nyfikenhet och frågor om vad sexologi är och under vilka former det går att arbeta med sexologi.

Ett annat tema, mycket tack vare de utbytesstudenter som fanns på plats, var hur attityden till sexualitet ser ut i Sverige. En av frågorna var en undran över den öppna diskussion som finns kring sexualitet i förhållande till hur lite vi talar om känslor och hur känslomässigt stängd den svenska kulturen kan uppfattas, om det nu kan sägas finnas någon typisk svensk kultur.

Sexdagarna var ett fantastiskt äventyr som uppmuntrade mig enormt i mitt yrkesval. Behovet att prata om sexualitet är stort och det gör att jag ser mycket fram emot en framtid inom sexologin. Från Sexdagarna tar jag också med mig en medvetenhet om att sexualitet är ett ständigt föränderligt begrepp och ett begrepp i ständigt behov av rörlig diskussion. Sanningarna måste omprövas och jag tror att få sätt är så effektiva för det som samtalet.

Här pratar jag om Sexdagarna i TV4 Malmö.

Intervju med mig i City.

Läs även andra bloggares åsikter om BUFF, humor, Malmö, Malmö Högskola, Saga om Sexologi, sex, Sexdagarna, Sexologi, sexualitet

Idag hade vi redovisning på kursen Sexologi som kunskaps- och forskningsområde, den femte kursen på masterprogrammet i sexologi vid Malmö Högskola. Vi redovisade i en annan form än tidigare och satt i mindre grupper. Arbetena var litteraturöversikter som eventuellt kommer att ligga till grund för våra kommande masteruppsatser. Redovisningen blev mer som ett samtal och i min grupp handlade arbetena om eventuell påverkan av kvinnans sexualitet då hon brister vid förlossning, lärare och sex- och samlevnadsundervisning, intersexualism och vita äktenskap.

Att vi var lite färre än vanligt gav utrymme för reflektion kring de olika ämnena. De reflektioner som väckte mest tankar hos mig var hur kvinnans möjlighet att önska kejsarsnitt för att undvika en eventuell påverkan på hennes sexuella förmåga ser ut, en students tankar om sex- och samlevnadsundervisning som ett eget ämne med betyg för att höja ämnets status och de reflektioner kring vad en normal kropp innebär som väcktes under redovisningen kring intersexualism.

Själv redovisade jag en litteraturöversikt som är ett första steg mot en uppsats om vita äktenskap, eller sexuellt inaktiva relationer, som har blivit terminologin som jag antagligen kommer att använda mig av. De frågor som väcktes under arbetet var hur relationer blir sexuellt inaktiva, vad som orsakar den sexuella inaktiviteten, vad den ger för konsekvenser och vad personerna i sexuellt inaktiva relationer använder för copingstrategier för att hantera sin vardag.

Det var också spännande att inse att det som jag trodde var ett ganska smalt ämnesområde handlade om så mycket mer än bara relationer där de två partnerna inte har sex. För att förstå varför människor inte har sex blev det nödvändigt att definiera sex, fråga sig varför människor har sex och undersöka forskning som beskriver hur vi närmar oss varandra sexuellt. Jag är mycket långt ifrån klar, uppsatsen ska vara inne först till sommaren 2012, och det är skönt att känna att ämnet bjuder på möjlighet till så många ingångar och teman. En annan reflektion som jag gjort under arbetet med litteraturöversikten var att mitt ämne handlar om sex. Med det menar jag att ämnet inte bara handlar om begreppet sexualitet som ofta kommer att handla om ganska diffusa teoretiska resonemang, utan om det där fysiska, konkreta, som sex som aktivitet och inaktivitet innebär och hur vi förhåller oss till det.

Läs även andra bloggares åsikter om förlossning, intersexualism, Malmö Högskola, master i sexologi, sex, sex- och samlevnadsundervisning, Sexologi, sexualitet, uppsats, vita äktenskap

Tredje terminen på masterprogrammet i sexologi har börjat och vi läser artikeln Swedish clinical sexologists. Who are they? Who do they treat? för att förbereda oss inför föreläsning av artikelförfattaren Kerstin Fugl-Meyer. Artikelämnet är intressant, särskilt i förhållande till vårt utbildningsval. För jag vet, att när jag berättar för någon att jag utbildar mig till sexolog så är det inte hela sanningen. För sexolog, som yrke, kan problematiseras. Fugl-Meyer och Giami skriver “It is therefore quite reasonable that there is no official profession in Sweden termed “sexologist”.” och “The Swedish sexology profession—if such one officially exists“. Sexolog beskrivs istället som något som personer kan välja att kalla sig.

Jag kommer förhoppningsvis att bli specialist i klinisk sexologi och leg. psykoterapeut, men just sexolog kommer det aldrig att stå på mina utbildningsintyg. Jag kan tycka att det är lite synd, eftersom ett sätt att synliggöra det arbete som många utför kring sexuell hälsa och ohälsa skulle kunna vara just att ha ett samlingsnamn på de som utför det. Många väljer ändå att kalla sig sexologer och jag dagdrömmer lite om en legitimation för yrket precis som psykologer har. Vilka är då de i Sverige som arbetar med sexologiska frågor? Enligt Fugl-Meyer och Giamis forskning så finns tre typer av yrken respresenterade, vi har läkare, terapeuter/rådgivare samt sjuksköterskor och barnmorskor. De vanligaste problemen som de möter är bland annat låg sexuell lust, erektionsproblem, relationella och känslomässiga problem samt tidig ejakulation.

En som fördjupat sig i professionaliseringen av sexologer är Lotta Löfgren Mårtenson. Löfgren Mårtenson är också en av personerna bakom masterprogrammet i sexologi vid Malmö Högskola. En väg mot en professionalisering av sexologer är kanske är just en gemensam utbildning, en annan är en diskussion om vad det är vi sysslar med och vilka vi är. För jag tror att om vi ska bli tillgängliga för de som söker oss måste vi definiera vilka vi är och vad vi gör. Om inte vi vet det, vilka vet då?

Ändå är det fantastiskt att få vara med i skapandet av en profession. De skilda utbildningsbakgrunder som vi har, på sexologimastern har vi lärare, sjukgymnaster, socionomer, beteendevetare, folkhälsovetare och psykologer, skapar ofta starka diskussioner. Jag tänker ibland att ämnet sexologi tenderar att dra till sig färgstarka människor med mycket åsikter. Det skapar ett kreativt klimat där vi ständigt ifrågasätter påstådda sanningar om sex och sexualitet. Det senaste exemplet på detta mötte jag på World Sexual Health Day på Malmö Stadsbibliotek. Där blev jag än en gång påmind om vad det är som jag älskar så mycket med ämnet sexologi och vilken kärlek jag känner för det. Sexologi är en ständig utmaning, gränserna mellan privat och personligt, det nödvändiga i att ifrågasätta det som vi uppfattar som sexualitetens självklarheter och de många skilda reaktioner som yrkesvalet skapar.

Jag tänker på hur jag från dag ett på sjuksköterskeprogrammet tränades in i yrkesidentiteten som sjuksköterska, en identitet som jag sedan valde bort. Att definiera mig själv som sexolog känns som en längre och mer komplicerad process och pusselbitarna som ska falla på plats är många. Jag får ofta mejl från personer som undrar hur de kan bli sexologer. Utifrån min egen ganska brokiga väg mot sexologin kan jag i alla fall säga att sexologimastern har varit enormt viktig för mig för hur jag tänker kring min yrkesidentitet. Men också ett accepterande av att sexologer inte är någon enhetlig grupp utan att det ryms en mängd olika sätt att arbeta med sexologi och kanske är det där vi hamnar. Tvärvetenskapen skapar möjligheter att arbeta med sexologi utifrån vad du är bra på, men i den friheten ligger också ett visst mått av förvirring kring vem sexologen egentligen är.

Läs även andra bloggares åsikter om Lotta Löfgren-Mårtenson, profession, sexolog, Sexologi

Jag vill tipsa er om bloggen Pervers psykologi, en blogg med en välskriven diskussion kring sexualitet och psykologi utifrån forskning och skribentens tankar. Bloggen skrivs av en psykologstudent med stort intresse för sexualitet, kropp och genus. Bloggen hittar ni på http://perverspsykologi.wordpress.com/.

Läs även andra bloggares åsikter om blogg, psykologi, sexualitet

Under hösten kommer jag att påbörja arbetet med min masteruppsats i psykologi vid Karlstads Universitet. Jag behöver därför er hjälp. Min tanke är att skriva om begreppet vita äktenskap (dvs romantiska förhållanden/relationer, inte enbart äktenskap, där parterna inte har sex, sex kan än så länge definieras ganska brett som samlag, hångel, kyssar, närhet etc). Jag behöver därför tips om internetforum där romantiska relationer utan sex diskuteras, i stil med exempelvis Familjeliv. Vill ni inte kommentera här så kan ni mejla mig på saga.alm.martensson@gmail.com . Jag är enormt tacksam om ni ville hjälpa mig med det här/sprida efterlysningen.

Jag är också intresserad av tidigare forskning, tidigare skrivet om ämnet.

Robert Heide’s The Bed (1965)
(Photo: Billy Name) från http://www.warholstars.org/caffe_cino.html

Läs även andra bloggares åsikter om Familjeliv, internet, Karlstads Universitet, master, psykologi, Saga om Sexologi, sex, Sexologi, uppsats, vita äktenskap

I dagarna har svaret på en av frågorna på Ligga med P3 uppmärksammats. Personligen tycker jag att det är lite trist att uppmärksamheten blir i en negativ ton då Ligga med P3-redaktionen under den senaste tiden gjort ett enormt inspirerande och utmanande arbete kring sex och sexualitet.

Här är frågan och svaret:

Hej Larsen!

Tecknade bilder av barn i sexuella sammanhang är förbjudna. Lolikon eller lolicon kan dessa manga-bilder kallas, en förkortning av ”lolita complex”. Detta är en genre inom manga som skildrar unga tjejer, som inte är könsmogna i pornografiska situationer. Den manliga motsvarigheten kallas shotakon.

Bilder (och här räknas filmer, animeringar, foton och teckningar) som föreställer vad man kan anta vara barn i sexuella sammanhang anses vara barnpornografi i Sverige. Att inneha, sprida eller titta på dessa bilder är förbjudet

När det gäller den japanska mangaformen lolicon/shatakon finns några domstolsbeslut i Sverige där de betraktade den typen av manga som barnpornografi. En statlig utredning gjordes 2007 där de menar “att det över huvud taget framställs pornografiska bilder av barn är kränkande även för andra barn än det avbildade barnet”.

Alla människor tänder och går igång på olika saker. Det handlar inte om att vara onormal eller normal. Just begreppet normal är väldigt dumt, för det får konsekvensen att vissa personer ses som dåliga (onormala) och andra som bra (normala). Ofta resulteras detta i att de som får stämpeln som onormal stöts och väljs bort i olika sammanhang.

Om du har frågor eller känslor kring detta ämne som du skulle vilja prata mer om rekommenderar jag dig att kontakta psykolog.

Varma hälsningar, Robert.”

Vad som händer efter att frågan och svaret sänts är att Alexander Bard plockar upp det och skriver på sin blogg. Bard gör en tolkning av Robert Jacobssons svar där han menar att Jacobsson säger att ”all japansk manga är barnporr och kriminell” och att ”alla som läser manga ska söka hjälp”.

Utifrån vetskapen att det är enormt lätt att vara efterklok är min tanke är följande, jag tänker att det ligger en problematik det i att svaret på frågan inte är direkt riktat till frågan. Jacobsson hade kunnat lyfta att många människor onanerar till tecknade bilder. Istället, vilket också är en väg, så upplyser Jacobsson om de fall när det blir komplicerat om någon onanerar till tecknade bilder. Det är också en väg att gå, han säger ingenstans att all manga är kriminell och inte heller att alla som onanerar till manga behöver söka hjälp, han upplyser om vilken typ av manga som kan skapa juridiska problem för den person som onanerar till den.

Jag förstår att det kan ligga en frustration i att manga då det nämns sammankopplas med barnpornografi. Jag tycker även som tidigare nämnt att det ligger en problematik i att svaret inte är direkt kopplat till frågan, men jag kan också se kopplingen utifrån den debatt som förts i Sverige under det senaste året och att det är först i de fall då mangan klassas som barnpornografi som det innebär en risk för någon form av problem för den som onanerar till den.

Att ge sig på Jacobsson som person anser jag är problematiskt. Jacobsson arbetar på en redaktion där arbetet sker i samspel med hans kollegor. I det att Ligga med P3 senare publicerar ett förtydligande kring frågan på sin hemsida ligger en vilja att göra svaret tydligare. Det tycker jag bör uppmärksammas, den omfattningen av arbete kring sexualitet som redaktionen Ligga med P3 producerat under de senaste månaderna är imponerande och det skulle vara märkligt om det aldrig kom något som behövde förtydligas. Hade det varit så att redaktionen konsekvent brast i sitt arbete och förmedlade en stigmatiserande och dömande syn på sexualitet så hade jag kanske haft problem med Jacobssons svar. Nu har jag, efter att ha följt mer av deras arbete än just denna frågan och svaret, inte den uppfattningen och anser därför att häxjakten på Robert Jacobsson som person är obehaglig och oproduktiv. För istället en öppen diskussion på ett högre plan kring normalitet och sexualitet och varför vi fortfarande känner behovet att veta

om vi är normala.

Läs även andra bloggares åsikter om Alexander Bard, Ligga med P3, manga, normalitet, onani, Robert Jacobsson, sex

Första avsnittet av Sex and the city. Big ger Carrie lift hem då hon inte får någon taxi.

–       Vad sysslar du med?

–       Förutom att gå ut varje kväll?

–       Vad jobbar du med?

–       Det här är mitt jobb, jag är en slags sexantropolog

–       Är du… prostituerad?

–       Jag skriver en spalt som kallas ”Sex och staden”

Då jag fick frågan på en tillställning häromveckan och jag svarade att jag läser till sexolog kretsade den fortsatta diskussionen kring de reaktioner som jag får på mitt val att blir sexolog (eller specialist i klinisk sexologi som jag någon gång hoppas kunna titulera mig). När jag berättar vad jag sysslar sker ofta ett av följande tre scenarier

1. Någon form av skämt, i klass med sexsäljar-skämtet som Big kör med Carrie, gärna en sexuell anspelning i kombination med ett mycket nervöst skratt.

2. Finns det? Skeptisism.

3. Vad är det? Hur blir man det? Uppriktigt intresse.

Vi har även de som verkar bortse från att jag tagit 300 högskolepoäng och ser mitt yrkesval som en ingång till att bete sig illa, riktigt illa. Som inte förstår att mitt yrkesval inte har något med min egen sexualitet att göra. Ibland får jag sökningar på Sagas sexblogg, det tycker jag exemplifierar på ett perfekt sätt vad detta inte är. Vad jag inte är. Redan i mitt första inlägg på bloggen satte jag ribban och jag har försökt hålla den. Bloggen kommer aldrig att handla om mitt sexliv, mitt sexologiska arbete kommer aldrig handla om mitt sexliv. Skulle det börja göra det så skulle jag genast betala för fler timmar i egenterapi.

Jag och min kursare Eva har diskuterat det här med att presentera sin profession många gånger. I början valde vi våra sammanhang, vi kände efter och om det kändes obekvämt så tryckte vi istället på psykologibiten och utelämnade sexologin. Efter ett tag tog vi mod till oss och bekände färg oftare, dock med ett mycket stort leende, som för att släta över ett inte helt okontroversiellt ämne.

Sedan mognade vi i våra roller och nu kan vi säga sexolog utan konstlade leenden eller höhö. Vi blev också säkrare på vad det innebar, vad sexologi är blir ofta inte enkelt att förklara eftersom ämnet är tvärvetenskapligt och ingångarna många. Jag märkte också i takt med att jag presenterade mitt yrkesval för fler och fler att jag aldrig kunde veta vilken av de tre reaktionsformerna som personen framför mig skulle falla in i. Personer som jag tänkte att det skulle bli jobbigt med blev det helt underbara diskussioner med. Många människor har genom att jag berättat vad jag håller på med delat med sig av fantastiska historier och känslor kring sexualitet och sex.

Jag tror att ni kan gissa vilken reaktion på mitt val att bli sexolog som jag tycker känns bäst att få, jag förstår att ämnet väcker intresse och undran om vad sexologi är. Jag hoppas också att ni vet att jag aldrig förväntar mig era sexuella historier, jag är lika glad över att få höra om er konst eller era juridikstudier.

Nyfikenhet är grunden till mitt val av yrke, nyfikenhet på människor och deras historier. Att historierna sedan handlar om sex beror på en händelsekedja som började med en kurskatalog från Malmö Högskola i en lägenhet i Paris.

Läs även andra bloggares åsikter om profession, professionalitet, Saga om Sexologi, Sex and the city, sexolog, yrkesval

Den senaste tiden har jag fascinerats av känslan som infinner sig när jag läser om en bok eller ser en film på nytt, efter det att min referensvärld förändrats.

Den första filmen jag såg gång på gång var Lasse Hallströms Mitt liv som hund och fast jag lärde mig samtliga repliker utantill så fann jag ofta en känsla eller stämning som jag inte lagt märke till tidigare. Den bok som jag läst om flest gånger är Joyce Carol Oates Blonde, detta delvis på grund av en nästintill osund fascination för Marilyn Monroe som 17-18-åring.

Då jag för några veckor sedan läste om Per Hagmans Pool insåg jag hur mycket min världssyn har färgats av mina studier i sexologi. Helt plötsligt hade jag nya begrepp för sexualiteten i boken och den blev synlig för mig. Strypsexet som Hagman skildrar poetiskt och inslagen med prepubertala flickkroppar hade tidigare gått mig förbi. Jag brukade kanske mer läsa det som en dekadent helhet utan att etikettera det sexuella beteendet. Nu hade jag helt plötsligt en terminologi att luta min läsning på.

När jag sedan ser om Sören Kragh Jacobsens Mifune inser jag att jag har blivit riktigt akademiskt skadad. Min svårighet att njuta av filmupplevelsen som förr då jag till en början analyserar den inledande sexscenen och drar paralleller till det kommande gråzonsexet mellan Liva och Kresten. Scenen där Kresten med tom blick sträcker sig efter bilnycklarna och kramar dem krampaktigt medan hans nyblivna fru rider honom skulle om könsrollerna varit ombytta varit ett klart fall för en gråzonsdebatt. När sedan han och Liva har sex på golvet i faderns lantgård så skildrar detta smärtsamt hur stämningen på några få sekunder kan ändras om inte den ofta ordlösa sexuella kommunikationen är lyhörd och närvarande.

Akademin har lyckats i mitt fall, sexologin och psykologin genomsyrar det jag gör och utifrån de ramarna analyserar jag min tillvaro. Kanske kommer detta ändras i takt med att jag blir mer yrkeserfaren. Kanske kan jag om några år läsa om Pool och njuta till fullo av Hagmans dekadenta skildringar utan att tänka i termer av sexologi.

Läs även andra bloggares åsikter om Blonde, dogma, Joyce Carol Oates, Lasse Hallström, Mifune, Mitt liv som hund, Per Hagman, Pool, psykologi, Sexologi, Sören Kragh Jacobsen

Under våren har jag burit runt på Esther Perels Vill ha dig i väskan. En medeltjock pocket som har revolutionerat min syn på parförhållandet och erotiken och lusten. Boken ingår i kursen Sexualupplysning, prevention och rådgivning som vi läser den här våren på masterprogrammet i sexologi. Vid första anblick skiljer sig inte Perels bok från andra självhjälpsböcker om hur våra förhållanden ska bestå, men efter att ha läst något kapitel så inser jag att detta är något annat. Perel för en analyserande, ibland nästintill filosofisk diskussion kring erotik och lust i långa förhållanden. Utifrån olika områden som bland annat otrohet, föräldraskap och maktspel så presenterar Perel förhållningssätt och funderingar som startar något i tanken om den långa relationen. Perel formulerar t ex finurligt att vi förväntas vara monogama i ett promiskuöst samhälle.

Ett av de vanligaste problemen som jag stöter på hos vänner i långvariga relation är att paret i början haft ett levande sexliv, men redan efter något år knappt har sex längre. Inte sällan är det dessutom så att någon av partnerna vill mer, vilket skapar en obalans som ofta tar sig uttryck på fler sätt än bara i förhållande till sexualiteten.

Perel presenterar en intressant teori kring detta knuten till ett revolutionerande resonemang kring närhet och osäkerhet. Hon beskriver hur trygghet och behovet av trygghet påverkar vårt förhållningssätt till den andre parten i förhållandet. Hur jakten på den andre övergår i ett tillstånd av ömsesidig fångenskap, ett tillstånd som på få sätt ger utrymme för erotiken. Perel skriver så här

“I vuxna relationer återspeglas denna dynamiken bara alltför väl. Vi söker en partner som är ett stabilt, pålitligt ankare. Samtidigt förväntar vi oss att kärleken ska vara en gränsöverskridande upplevelse som lyfter oss i den grå vardagen.“

Perel beskriver hur vi ofta strävar efter en villkorslös närhet i förhållandet, detta blir dock problematiskt eftersom närheten, till motsats vad många tror, inte nödvändigtvis ger bra förutsättningar för erotik. Istället kräver erotiken ett visst mått av avstånd, att aktörerna är skilda individer och kan definieras som detta. Vi knyter den andre tätt till oss på jakt efter den sanna närheten, men egentligen kanske vi då istället eliminerar erotiken. Sättet vi gör detta på beskriver Perel som att vi

”penetrerar vår partner mentalt. Vi pratar, vi lyssnar, vi bekänner och vi jämför. Vi visar upp vissa delar av oss själva samtidigt som vi förskönar, förändrar och döljer andra delar”

Istället kanske vi kan välja att leva med osäkerheten, och på så sätt kan behålla erotiken i förhållandet? Genom att låta den andre vara en avgränsad individ och samtidigt definiera oss själva som individer så kan vi behålla den spänning som initialt gjorde oss intresserade av den andre. Vi måste helt enkelt stå ut med den osäkerhet som avståndet som definierar oss skapar.

Det är inga universallösningar som presenteras, men förhållningssätten som utifrån Perels 20-åriga erfarenhet som parterapeut kan vara intressanta att ha i åtanke. Jag känner dock att jag kan lyfta viss kritik kring att boken kretsar kring en västerländsk kulturell syn på sexualitet och förhållanden och att de kliniska exempel som presenteras nästan uteslutande behandlar heterosexuella relationer, något som skulle kunna sägas osynliggöra homo- och bisexualitet. Med en medvetenhet om detta så är Perels bok läsning som jag rekommenderar.

Läs även andra bloggares åsikter om Esther Perel, förhållanden, litteratur, lust, njutning, relationer, sex, sexualitet, terapi, Vill ha dig

Jag vill tipsa er om tidningen Genant som elever på Humfryskolan i Malmö har skapat. Tidningen behandlar temat sex och samlevnad och är skriven med könsneutralt språk. Genant finns i olika former, även som radio och tv. Några av ämnena som eleverna avhandlar i första numret är sexdebut, mens – första gången och andra gånger, vad händer på ungdomsmottagningen, hur dumpar du någon och första dejten – så här lyckas du!

Tidningen kan laddas ner och beställas på genant.se där finns även lärarhandledning för hur pedagoger kan arbeta med tidningen tillsammans med sina elever. Genant som radio och tv nås också via hemsidan. Även till dessa finns det lärarhandledning.

I Genant tar eleverna bland annat reda på vad som menas med mononorm, vad RFSU’s Jack Lukkerz tycker om månggifte och om det alltid gör ont första gången men har penetrativt sex.

Läs även andra bloggares åsikter om Genant, hen, Humfryskolan, Jack Lukkerz, RFSU, sex- och samlevnad

På San Francisco Chronicles hemsida hittar jag den här kommentaren kring uppgiften att skriva en sexberättelse. Debra J Saunders har hört om uppgiften från sin vän Ola Tedin på Ystads Allehanda och länkar till svenska nyheter på engelska, Outrage over Swedish teens’ sex dream essays, i The Local. Vad som är intressant är kommentarerna som Saunders får på sin text. Här är ett axplock:

“I like sex and enjoy a healthy sex life, but if my teacher asked me to do that and share it with him/her and possibly other classmates at age 13 (or any age for that matter), then they would have been violating my personal rights of privacy. A very selfish assignment request, and a bit creepy. To say ‘tell me how you think about sex’ or you do not pass is a bit of a red flag in any country. Side note, why the assange reference? No shame on the author’s part.”

“Here in the USA, we champion killing and violence and the mere mention of sex gets big government, the GOP and congress involved.”

“sverige, I envy your having living in Stockholm for five years – it’s one of the most beautiful cities on this planet, and the Swedes are lovely people! Thanks for you common sense posting. If only Americans could divest ourselves of our hysteria about sex, we’d be much better off as a nation.”

“We are so crazy when it comes to SEX the rest of the civilized world must think we are stupid and hypocrites SEX is nothing to be ashamed about, look at the world population people must be having SEX.”

Samma kritik kring skillnad på personligt och privat samt ett ifrågasättande av lärarens intentioner som lyfts i bland annat Ystads Allehanda finns med, men också en reflektion kring hur synen på sexualitet är i USA och hur den skiljer sig mot den i Sverige. Någon kommentator pekar ut att Saunders (enligt kommentatorns) intention att skapa upprörda känslor kring uppgiften inte har fungerat. Många av de som kommenterar vänder istället blicken självkritiskt mot USA och den restriktiva sexualsyn som de anser råder. Jag tycker att det skulle vara intressant att integrera de amerikanska kommentatorernas syn på sexpositiva Sverige med de kommentarer som finns vid artiklarna hos Aftonbladet och Ystads Allehanda, många väldigt onyanserat kritiska mot synen på sexualitet som de anser förmedlas i svensk sex- och samlevnadsundervisning.

Genom historien om sexberättelserna på Kastanjeskolan i Tomelilla så fortplantas bilden av sexpositiva Sverige, trots att ett helt annat klimat råder på svenska debattsidor och forum. Jag funderar på om vi verkligen har synen på sexualitet som Saunders kommentatorer tillskriver oss.

“Swedish culture, when compared to ours, is largely post-religious, earnest, communitarian, and respectful of nature and humanity. In that context, the writing assignment in question isn’t the invention of some lecherous instructor but a thoughtfully designed educational project to help young people acknowledge, understand, and live with their emerging sexuality. I think it’s a great idea. I surely wish that I had similar community support for developing some sexual self-knowledge when I was in my early teens.”

Läs även andra bloggares åsikter om Debra J Saunders, USA, Sverige, sexberättelser, Tomelilla, synd, sex, Kastanjeskolan, Aftonbladet, Ystads Allehanda, kultur.

Idag kan vi läsa i Ystads Allehanda och Aftonbladet (Ystads Allehandas bild av händelsen är betydligt mer nyanserad då även läraren får komma till tals) hur en förälder till en elev på Kastanjeskolan kritiserar att eleverna i årskurs åtta fått i uppgift att skriva en sexberättelse som del i ett sex- och samlevnadsprojekt mellan biologilektionerna och lektionerna i svenska.

Projektet går under namnet Första gången och eleverna hade enligt Ystads Allehanda tre olika alternativ att välja mellan:

– Du skriver till en kompis, som du brukar berätta allt för, och berättar det du varit med om
– Första gången, skriv en kort påhittad berättelse
– Så var det för mig/Så hoppas jag att det blir

Kritiken som föräldern lyfter är vad jag kan förstå följande:

– Eleverna hade fått ett häfte med sexberättelser (inte berättelserna som de skrev) utdelat och det hade av eleven i fråga upplevts som pinsamt
– Uppgiften var betygsatt
– Elever som utsatts för sexuella övergrepp kan uppleva uppgiften som obehaglig
– Föräldern vill förmedla att sex och sådant bör ungdomarna vänta med, sex är också något privat och ungdomarna ska inte skriva om så känsligt
– Det får föräldern att må illa av att läraren ska läsa berättelserna

Första punkten, att de utdelade sexberättelserna upplevdes som pinsamma är en subjektiv upplevelse av situationen och kan därför inte ifrågasättas. Vad som kan problematiseras är huruvida någon tagit skada av att uppleva utdelandet av berättelserna som pinsamma, men det är svårt att veta utan att prata med den/de som upplevt pinsamheten.

Andra punkten, att uppgiften var betygsatt. Vad jag minns så förekom det inte sällan skriftliga uppgifter under exempelvis nationella prov där eleven hämtade inspiration från händelser som denne varit med om, dessa hade stor inverkan på elevens betyg. Ett exempel, vad jag minns, är skildra en resa som du varit med om. Jag upplevde inte det som att det var mitt resmål som betygsattes utan mitt språk. Jag hoppas och tror verkligen att läraren inte betygsatte elevens sexuella erfarenheter utan språkbruket med vilken sexet skildrades, på samma sätt som en lärare inte skulle betygsätta mitt resmål utan språket med vilket jag skildrar resmålet.

Angående risken att elever som utsatts för sexuella övergrepp skulle uppleva uppgiften som obehaglig: I Ystads Allehanda berättar läraren om en gång då sexuella övergrepp skildrats i en historia. Läraren kontaktade tillsammans med eleven kuratorn på skolan. Att sätta ord på vad en individ upplevt, exempelvis sexuella övergrepp, är ett vanligt grepp i bearbetning av de ofta  plågsamma upplevelserna. Att skolan ger eleven en möjlighet att med egna ord beskriva sina erfarenheter anser jag är starkt och stort. Sedan är det ytterst viktigt att någon med rätt kompetens kan arbeta kring upplevelserna med eleven, men den kontakten förmedlade läraren då hon kontaktade skolans kurator. Detta kan ses som en möjlighet att upptäcka individer som far illa och förmedla hjälp till dem.

Att uppgiften skulle göra så att ungdomarna inte väntade med sex. I Nederländerna har barn och ungdomar sexualundervisning tidigt jämfört med exempelvis länder som Amerika, Storbritannien och Tyskland (Tiefer, 2004). Ungdomarna sexdebuterar av samma anledningar som i övriga länder, men i Nederländerna debuterar de senare. Ungdomarna är alltså inte yngre, trots att de fått sex- och samlevnadsundervisning tidigare. Det förekommer dessutom färre tonårsgraviditeter och färre sexuellt överförbara infektioner bland de ungdomar som fått undervisning tidigt.

Föräldern mådde dåligt av att läraren läste elevernas berättelser. Precis som första punkten så är detta en subjektiv upplevelse och något som är verkligt för den personen som det gäller, jag tycker därför inte att det är rätt att ifrågasätta den.

Om uppgiften uppfattades som obehaglig är det naturligtvis problematiskt. Precis som läraren skriver i sin kommentar till Ystads Allehandas artikel så har ungdomarna ofta mycket skilda erfarenheter av sex. Jag upplever dock att uppgiftens utformning var ett ärligt försök att bjuda in alla de olika erfarenheter som ungdomarna kunde tänkas ha, om det sedan inte fungerat i praktiken så är detta givetvis kritik att ta på allvar och jobba utifrån. Det säger sig läraren också vara villig att göra i sin kommentar till artikeln.

Precis som när det diskuterades hur RFSU undervisade om begreppet analsex och vad det innebär så verkar det mest provocerande inom sex- och samlevnadsundervisning vara att ge eleverna ett språk att tala kring sexualitet på. Så länge det handlat om en generad biologilärare som motvilligt trätt kondomer över bananer (så såg det ut då jag gick på Kastanjeskolan) så går det bra, men när det kommer till att tala om sexualitet som lust, njutning och åtrå så blir det farligt. Ord är ofta makt, att ge någon ord att beskriva sin sexualitet skulle kanske därför kunna sägas vara att ge den personen makt över sin sexualitet. Den makten är många i vuxenvärlden rädda för att släppa till barn och ungdomar, förtroendet för vad de skulle göra med den är väldigt lågt. Jag tänker att det skulle kanske vara bra om några av de kritiker som höjt sina röster kring Tomelillalärarens pedagogik kring sex- och samlevnadsundervisning skulle leka med tanken att ungdomarna inte skulle missbruka makten över sin egen sexualitet, utan använda den för att känna sig fria att fatta beslut som vilar på en god grund av sexualkunskap.

Läs även andra bloggares åsikter om sex- och samlevnadsundervisning, Kastanjeskolan, Tomelilla, sex, språk, lärare, pedagog, svenska, Ystads Allehanda.

Källa: Sex is not a natural act and other essays – Leonore Tiefer

Häromveckan behandlade vi på masterprogrammet i sexologi ämnet att fejka orgasm. Det tipsades om boken Fejkad orgasm, som dock enbart handlar om kvinnor som fejkar orgasm. Jag är intresserad av att veta hur det ser ut bland män och har tidigare gjort lite mycket ovetenskapliga studier och frågat grabbar om de fejkat orgasm, de flesta som jag frågat svarar ja. Jag saknade dock forskning för att påstå att både vissa män och kvinnor fejkar orgasm. I det nya numret av tidskriften Journal of Sex Research kan vi inte bara läsa de svenska sexualitetsforskarna Lotta Löfgren-Mårtenson och Sven Axel Månssons forskning kring unga och pornografi utan även en studie i män och kvinnors fejkande av orgasm.

Under diskussionen i min klass reagerade jag på tonen. Den skilde sig från tonen då jag diskuterat att fejka orgasm med grabbar, de pratade lite skamset om att det var synd om tjejen som de var tvungna att fejka med, hon räckte inte riktigt till. Samma uttrycksätt finner jag i artikeln “I was getting tired and she wasn’t that cute so my dick couldn’t stay hard”. Diskussionen i min klass kretsade kring kvinnans offerroll och förtrycket av kvinnans sexualitet då hon blev tvungen att fejka orgasm.

Muehlenhard och Shippiee finner att 25 % av männen i deras studie fejkat orgasm, det kan ställas i jämförelse med att 50 % av kvinnorna hade fejkat orgasm. Det är alltså dubbelt så många kvinnor som män i studien som fejkat orgasm, men det är också hälften så många män, inte inga män.

Lite hårddraget kan slutsatsen dras, att i diskussionen kring fejkandet av orgasm, oavsett vem som fejkar, är den heterosexuella kvinnan en förlorare. Hon är antingen inte tillräckligt söt för att mannen ska komma eller ett offer för det sexuella förtrycket av kvinnan. Chanserna att sägas bestämma över sin sexualitet är alltså lika med noll för kvinnan. Både i förtrycket av henne och motståndet mot förtrycket är det kvinnans sexualitet som blir lidande.

I studien är skälen till att fejka orgasm hos kvinnor och män relativt lika. Det handlar om att det inte var troligt att orgasmen skulle komma, eller att den skulle ta för lång tid, deltagarna ville att sexet skulle ta slut, ville undvika negativa konsekvenser som exempelvis att inte såra sin partner samt för att få positiva konsekvenser som exempelvis att få sin partner att känna att de presterat bra.

Sexuella skript hos deltagarna i studien:

En idé om hur ett samlag går till, hon får orgasm, han får orgasm, sen är det slut

Sex = samlag och under samlag förekommer orgasm

En man ska ge en kvinna orgasm

Män vill alltid ha sex och det är kvinnans skyldighet att ta hand om mäns sexdrift

Fejkade alla orgasm på samma sätt? Vissa fejkade genom att kroppsligt ge sin partner idén om att de hade kommit, andra använde sin röst för samma sak, i form av skrik och stön, vissa verbaliserade sin orgasm genom att exempelvis säga att de kommit eller hade deltagarna mer vaga beskrivningar av hur de fejkade orgasm.

Studien var gjord i USA, det skulle vara intressant att se en studie i en annan kulturell kontext. Jag är också intresserad av hur fejkandet av orgasm ser ut när det handlar om annat sex än heterosexuella samlag. Studien omfattar även fejkande under oral- och telefonsex, men beskrivningarna är ofta i en heterosexuell kontext.

Fejkande av orgasm kan diskuteras utifrån kulturella strukturer, som skripten jag presenterade ovan, det kan också diskuteras på ett interpersonellt plan, mellan de som har sex. Är att fejka en orgasm att lura sin eller sina partners? Handlar det om oärlighet? De som hade fejkat orgasm hade erfarenheter av fler olika sexuella beteenden än de som inte hade fejkat, som exempelvis att ge oralsex, få oralsex, analsex, få orgasm med en annan person, onanera, få orgasm genom att onanera. De formerna av sex där flest fejkade orgasm var samlag och oralsex. Artikeln Men’s and Women’s Reports of Pretending Orgasm av Charlene L. Muehlenhard and Sheena K. Shippee gav en nyanserad och intressant bild av fejkande av orgasm.

Jag tänker att se hela sexet som misslyckat och falskt eftersom en part fejkat orgasm är att fortplanta bilden av det riktiga samlaget som slutar med en samtidig orgasm. I kritiken av oärligheten i att fejka orgasm tror jag att det blir ännu mer fokus på orgasmen som mål och andra delar av sex glöms bort.

Läs även andra bloggares åsikter om orgasm, fejka, sex, sexualitet, forskning, sexologi.