Saga om Sexologi

Bild från https://lifedesignedbyimagination.wordpress.com/.

Via ett kommentarsfält på Facebook ramlar jag över en artikelserie i Svenska Dagbladet om personer som ångrat sig efter att de fått barn. Särskilt mammor. I kommentarsfältet är stämningen hätsk och kommentarer om att fan se till att skydda sig blandas med berättelser från människor med liknande erfarenheter av att ångra sig. Det fångar mig.

Jag tänker att en stor del av uppståndelsen handlar om just vårt förhållningssätt till att ångra sig. Länge har detta varit ett skäl som lyfts i förhållande till att begränsa möjligheten till t ex könskorrigering. Tänk om en ångrar sig. Att inte vara säker på något och att tänka annorlunda om det senare är belagt med en form av skam. Och ses som något otroligt provocerande, oavsett om det handlar om sexualitet eller könsidentitet.

Några dagar senare skriver Psychology Today om vad personer som identifierar sig som män respektive kvinnor brukar ångra sexuellt. Artikeln inleds med olika biologiska förklaringsmodeller för att sedan glida över i sociokulturella förklaringar till vad vi ångrar. Kontentan av studierna var att personer som identifierar sig som kvinnor ångrar det som de gjort sexuellt, personer som identifierar sig som män ångrar det som de inte gjorde.

Mer och mer talar vi kring en mer flytande sexualitet, alltså sexualitet som är mer rörlig genom livet. I terapi brukar jag ofta tala om att det är få val som inte ger oss någon möjlighet att välja om. Oftast går det att vid ett senare tillfälle tänka annorlunda och fatta ett nytt beslut.

Att ha fått barn blir inte ett sådant beslut. Såvida du inte väljer att låta någon annan ta hand om ditt barn så är det beroende av dig under stor del av början av sitt liv. Vår syn på föräldraskap, könsidentitet och vad det innebär blir ytterligare en tyngd i föräldraskapet.

För att fostra ett barn krävs en hel by.

Vi har ingen by. Förutsättningarna ser otroligt olika ut beroende på hur din socioekonomiska situation är och det finns en mängd föreställningar om vad ett föräldraskap innebär. Därför är det viktigare än någonsin att beslutet att få ett barn är ditt. Inte på grund av begränsad tillgång på preventivmedel eller stigmatisering kring abort, som en av mina bekanta så klokt skriver i sin kommentar.

När jag läser om vilka saker som personer ångrar, som att ha ”förlorat oskulden” till fel person, haft sex för snabbt med en ny person eller att inte ha tagit tillfället att ha sex med den där heta personen så blir det tydligt för mig att ångrandet är väldigt knutet till normer kring sexualitet. Känslan av ånger blir alltså dubbelt negativ för personen– den är dels knuten till en emotion som ofta upplevs som obehaglig och skamfylld, den är dels knuten till föreställningar om fin respektive ful sexualitet.

Att ångra sig är en känsla. En känsla som en person kan känna en eller flera gånger i sitt liv utan att det betyder att personen är en ”dålig” person. Att ångra sig är en känsla i ett stort känslospektrum och en känsla som vi kan känna i förhållande till en mängd saker. Känslor kan ge vägledning om att vi måste förändra något, men de kan också vara skapade av en smal syn på vad som är önskvärt och inte önskvärt gällande sexualitet och identitet.

Why Men and Women Have Different Sexual Regrets

“Älskar min son – vill inte vara mamma”

Läs även andra bloggares åsikter om föräldraskap, normer, sexualitet, ånger

Kärleken och alla lögnerna. Särskilt kärleken, dess gift är som ormarnas, går raka vägen till hjärtat utan att det gör ont, plötsligt är man bara förlorad. – Anne Swärd

För några år sedan skrev jag ett inlägg om olycklig kärlek och smärta, kanske ett av mina personligaste någonsin här på bloggen. Jag tänker på det inlägget när jag läser en intervju med Brian D Earp om möjligheten att medicinera bort olycklig kärlek genom att biokemiskt påverka hjärnan.

Medikalisering är ett fenomen som diskuteras flitigt inom sexologin. Konstruerar vi olika åkommor för att läkemedelsföretag ska kunna sälja medicinering för dem, eller finns det möjlighet att hjälpa människor med sexologiska problem genom medicinering på ett sätt som vi tidigare inte ägnat oss åt? Eller en kombination av de två. De biokemiska processer som kärlek och förälskelse skapar i hjärnan kan liknas med de som sätts igång vid olika former av beroende (här är ett inlägg om förälskelse och kärlek ). Trots att du rationellt kan tänka att något är destruktivt för dig så kan du inte riktigt hålla dig borta. Det är dock intressant att Earp i intervjun drar en parallell till beroende eftersom beroende av sex och kärlek är ett problematiserat fenomen som tåls att diskuteras.

En terapiform som jag älskar att arbeta med är ACT, Acceptance and Commitment Therapy. Jag tror att vi har en problematik i samhället där vi i allra möjligaste mån vill undvika smärta, såväl fysisk som själslig, vilket kan leda till att vi istället skapar lidande för oss själva.  Jag tror att kan finnas en funktion i att ta sig igenom olika upplevelser i livet, som olycklig kärlek, eftersom alla upplevelser formar oss och påverkar oss på sätt som vi ibland inte kan föreställa oss när vi är mitt i det. Samtidigt kan medicinering vid exempelvis ångest eller depression skapa förutsättningar till ett liv för någon som annars inte skulle kunna leva så som de vill leva.

En obehaglig tanke om medicinering mot oönskad kärlek och förälskelse är användande av den för religiösa och/förtryckande skäl, för att få någon att passa in i samhällets normsystem.

I slutet av intervjun slängs en fundering ut kring en medicinering för att kunna vara monogam, det har jag skrivit tidigare om i det här inlägget.

Tipstack Tanja Suhinina.

Läs även andra bloggares åsikter om beroende, Blogg100, förälskelse, kärlek, medikalisering, sexualitet

Idag har jag tillbringat dagen med att skriva på en projektplan för min kommande masteruppsats om sexuell lust. Bland annat har jag studerat modeller över sexuell respons. Det är spännande eftersom modellerna färgar vår syn på sex, sexuell lust och olust. I den första modellen, Master & Johnsons linjära modell över sexuell respons, fanns inte sexuell lust med alls. Den lades sedan till som ett första steg av Kaplan.

Här ser ni: 1. Lust 2. Upphetsningsfasen 3. Platåfasen 4. Orgasmfasen 5. Återgångsfasen

En modifierad modell över sexuell respons är Bassons cirkulära modell. Där öppnas upp för att sex kan motiveras av andra faktorer än lust, vilket jag tror är smart. Lust ses också som något som kan komma under tiden som en har sex, responsiv lust, till skillnad från synen att lusten alltid kommer spontant och föregår sex.

Jag har ritat till er, hoppas ni kan läsa, klicka på bilden för större version. 

Bassons modell kommer dock med lite föreställningar om hur mäns och kvinnors sexuella lust ser ut. Den tidigare forskning som jag har studerat består till stor del av studier kring kvinnors lust i långvariga relationer och potentiella faktorer som bidrar till minskad lust. Där väcks en tanke hos mig att vi kanske skapar en lustproblematik genom att välja att studera en könstillhörighets problematik kring sex.

Därför är en intressant artikel den enda som jag hittat som fokuserar enbart på män; Men in love: living with sexual boredom. Där intervjuas 12 män i långvariga relationer om sexual boredom (sexuell uttråkning? Säg gärna till mig om ni kommer på ett bättre begrepp.). Samtliga män i studien ser tråkig sex som en oundviklig konsekvens av att ha en längre sexuellt exklusiv relation. Att hett sex är något som byts mot långvariga relationer och äkta kärlek. Samtidigt problematiseras och analyseras deras ståndpunkt utifrån ett socialkonstruktivistiskt och diskursivt perspektiv där författarna lyfter fram en norm kring “hot monogamy” och att ha ett aktivt sexliv, alltid.

Vill ni ha en populärkulturell beskrivning av hur Master & Johnson utvecklade sin modell över sexualitet genom att göra fysiologiska mätningar på personer som hade sex, med sig själv och andra, så kan jag tipsa om serien Masters of Sex.

Källa bl a: Sexualitetsstudier red. Lars Plantin & Sven-Axel Månsson

Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100, lust, Masters of Sex, Saga om Sexologi, sex

Via Kinsey-institutets Facebooksida fick jag tips om en spännande app, Kinsey Reporter. Genom appen samlas data om sexualitet in från hela världen och du kan bidra till sexualitetsforskning. Appen är anonym, din exakta lokalisering avslöjas inte, data publiceras med en tidsförskjutning och först när tillräckligt många rapporter har kommit in.

På KinseyReporter.org kan du studera det data som kommit in hittills. Genom appen hoppas institutet att nå personer med olika erfarenheter och idéer samt utveckla nya sätt att bevara anonymiteten i sexualitetsforskning. Du ska helst skicka in din rapport inom 24 timmar efter det du vill rapportera och det finns färdiga formulär att fylla i för att underlätta läsningen av data. Några av de teman som appen behandlar är sexuella fetischer, flirtande, porr och alla hjärtans dag.

Appen är utformad av Kinsey Institute for Research in Sex, Gender, and Reproduction (KI) och Center for Complex Networks and Systems Research (CNetS), vid Indiana University, Bloomington.

Läs även andra bloggares åsikter om app, forskning, Kinsey, sex

I den andra delen i min serie om hämndporr tänkte jag skriva om de två stora stridande diskurser som jag identifierade kring fenomenet hämndporr.

Den första diskursen, definierar jag utifrån tidigare tankar kring sexualmoral och religion som färgat rättsväsendet och individens attityd till sexualitet. I denna diskurs finns en tydlig uppdelning av mannens mer aktiva roll sexuellt och kvinnans mer passiva. I handlingen att ta en sexuellt utmanande bild eller att låta någon annan ta en sexuellt utmanande bild bryter du mot de normer och konventioner som i denna diskurs omgärdar sexualiteten. Ansvaret för den handlingen ligger hos dig och det verkar finnas en tanke om att du på grund av din oförsiktighet får bära ett visst mått av skam. Sexualiteten ses som något intimt som sker i en relation mellan två personer enligt en heteronorm. Denna diskurs möter jag i de kommentarer som omgärdar bilderna/filmerna på nätet.

Den diskursen har också tidigare varit mer dominerande inom rättsväsendet. Inte i den uttalat känslomässiga form som vi möter i kommentarsfältet utan kanske mer i en praktisk form där den påverkar möjligheten att anmäla kränkningen och hur den faktiska lagstiftningen har sett ut. Min tanke är också att ytterligare en aktör som kan definieras i förhållande till denna diskurs är de kommersiella aktörer som ligger bakom hemsidor som inriktat sig på hämndporr. De ekonomiska vinster som dessa gör på sidorna, på att dela bilderna och få personer att kommentera bilderna och på så sätt öka trafiken eller att helt enkelt utöva utpressning innebär att tidigare moraliska, juridiska och kulturella systemet är något som gynnar dem. Min tanke är dock att den här tredje gruppen skiljer sig från konsumenterna/kommentatorerna och rättsväsendet i det att de inte egentligen överensstämmer i form av värderingar och moraliska ideal, här är det istället en ekonomisk struktur som gör det gynnsamt att fortsätta i den diskurs som tidigare funnits.

Den andra stridande diskursen som jag möter i förhållande till hämndporr är en diskurs ur ett feministiskt perspektiv.  Då bilder också kan ses som en del i en diskurs vill jag exemplifiera med en bild från den amerikanska rörelsen mot hämndporrs hemsida

De aktörer som jag definierar i förhållande till den här diskursen är aktivister som engagerat sig i frågan, vi hittar bland annat den amerikanska rörelsen End Revenge Porn och claims-makers inom svensk media samt politiker och forskare som engagerat sig. I den feministiska diskussionen kring hämndporr finns ett tal om skifte från offrets ansvar till samtycke liknande den diskussion som förs vid andra sexualbrott, exempelvis våldtäkt. Råd om att vara försiktig med vilka bilder/filmer som du delar med dig av jämförs med råd till unga kvinnor för att undvika att bli utsatta för sexuella övergrepp i den fysiska världen. Exempelvis att inte klä sig utmanande, inte vara för berusad och inte gå ensam hem om kvällen. Kanske sker här också en strid i synen på kvinnans sexualitet.

Något som jag upplever i talet om hämndporr är att det parallellt med diskussionen om samtycke finns ett tal om allvarligheten i den kränkning som hämndporr innebär. Allvarligheten i kränkningen betonas i flera av reportagen ”om någon googlar mig så är det ju kört” uttrycker Anna i P3 Nyheters hämndporrspecial (2013). I flera fall möter jag också en känsla av hopplöshet och ett tal om suicid i förhållande till att ha blivit exponerad på internet i ett sexuellt sammanhang.

Läs även andra bloggares åsikter om diskurs, feminism, hämndporr, juridik

Stalking, eller stalkning som är termen på svenska, är ett ämne som jag kom i kontakt med i veckan genom ett föredrag av forskaren Susanne Strand. Enligt Strand är det svårt att definiera var gränserna för stalkning går eftersom det är personen som blir utsatt för stalkning som definierar detta. För någon annan hade kanske det där meddelandet eller telefonsamtalet inte varit något konstigt. Det är till och med möjligt att telefonsamtalet för några veckor sedan inte ens hade varit konstigt för personen som nu känner att det är stalkning.

Strand berättar att det främst är kvinnor som blir utsatta och en vanlig grupp av stalkers är ex-partners. När det handlar om kvinnor som stalkar så stalkar de i större utsträckning sin ex-partners nya partner (i heterosexuella relationer, en kvinna).  Det kan handla om sms, samtal, e-post eller lappar. Vissa beställer hem paket till den som de stalkar – helt plötsligt får du nya utemöbler levererade en gång i veckan. Internet har skapat nya arenor för stalkning. Det är otroligt lätt att hitta information om människor, att skicka meddelanden och likes genom sociala medier och att ta reda på var personen bor och arbetar.

Jag tänker åter på det där med ex-partners. De flesta känner igen den förälskade personens vansinne, hela tillvaron domineras av den där fantastiska personen som du nyss träffat och vissa har till och med beskrivit förälskelsen som en psykos. Så kan också uppbrottet vara. Personen som under lång tid har varit vår vardag är plötsligt borta. Vi får inte längre lov att skicka det där spontana meddelandet, eller berätta om det där som hände på jobbet. En möjlig kontaktväg till omvärlden plockas bort. Att känna det där starka behovet att kontakta sin ex-partner är något som jag tror att många kan identifiera sig med – att det sedan går så långt att personen känner sig hotad är en annan sak, tänker vi. För kanske är det inte så konstigt att beteendet utvecklas till stalkning. Ibland har vi människor svårt att förstå att hur vi agerar påverkar andra annorlunda än det påverkar oss själva. Vi får själva en positiv boost av att skicka det där fina meddelandet till vår ex-partner medan ex-partnern känner ett starkt obehag. Vi skickar några till, för det kändes så bra, just då. Stalkern är född. Vi har aldrig själva upplevt vårt handlande som obehagligt, för det är det ju inte, för oss.

Susanne Strand ger exemplet med låten Every Breath You Take av Police. Tänk er känslan att få en sån låt tillägnad er, varje gång ni hör den på radion Every step you take, every move you make – I’ll be watching you. Är det den totala kärleksförklaringen eller ett solklart fall av mycket sofistikerad stalkning?

Om ni är utsatta för stalkning:

Kontakta polisen och rapportera det som hänt er -114 14

Kontakta kvinnojour

Kvinnofridslinjen: 020-50 50 50

Mansjouren, finns lokala sådana runt om i Sverige

Dokumentera det som du blivit utsatt för, spara mejl och sms, finns det vittnen, bilder, meddelanden på telefonsvarare

Konfrontera absolut inte den som stalkar, vänd dig till polisen, de kan och vill göra mycket för att hjälpa dig.

Läs även andra bloggares åsikter om förälskelse, kärlek, Police, relationer, stalking, stalkning

Det här kommer nog vara den svåraste och den viktigaste bloggposten jag skrivit. Genom Suzann Larsdotter fick jag tag på en artikel om ett ämne som jag tycker är otroligt viktigt att lyfta. Artikeln handlar om ofrivillig sexuell upphetsning och orgasm vid sexuella övergrepp. Jag har inte kunnat släppa tanken på att blogga om den sedan dess. Samtidigt tycker jag att det är ett komplicerat ämne att närma sig eftersom det känns som en utmaning att formulera mig utan att några missförstånd uppstår.

Kunskapen om vad som kan ske i kroppen i samband med sexuella övergrepp är viktig, viktig för alla de som någon gång haft sex mot sin vilja och som brottas med de upplevelserna och inte får ihop sina fysiska upplevelser, tankar och känslor.

Egentligen börjar mitt intresse för sexuella övergrepp och kroppens automatiska sexuella funktion långt tidigare, under kursen Hälsa och välbefinnande på Lunds Universitet. Vår föreläsare berättade då om hur kroppen, i samband med sexuella övergrepp, genom den rent fysiska retning som ofrivilligt sex kan innebära kunde svara med en respons som liknar den som vi kan uppleva när vi blir upphetsade och kåta vid frivillig sex. Den responsen, att exempelvis bli våt eller hård, har ingenting att göra med att personen skulle vilja egentligen att göra, utan kommer som sagt enbart av den fysiska retningen. Precis som det är möjligt att känna sig psykiskt upphetsad utan att vara fysiskt upphetsad så är motsatsen också möjligt, dvs det går att vara fysiskt upphetsad utan att vara psykiskt upphetsad.

När jag senare läste artikeln Sexual arousal and orgasm in subjects who experience forcedor non-consensual sexual stimulation kände jag att den kunskap kring nervsystemet och sexuell upphetsning som min föreläsare hade förmedlat djupnade ännu mer. Att kroppen också kunde reagera på fler sätt kändes rimligt, också med orgasm. Jag blev tipsad om en tråd på Reddit, en IAMA (I am a…) av en terapeut som arbetar med traumabearbetning vid sexuella övergrepp. I tråden svarar hen på frågor om just att få orgasm i samband med sexuella övergrepp. Terapeuten gör en liknelse till när någon blir kittlad, tycker att det är obehagligt och ändå skrattar. Det fysiska uttrycket behöver inte motsvara den psykiska upplevelsen. Utifrån det jag läser så ökar min förståelse för de svåra känslor och tankar som kan uppkomma hos personer som blivit utsatta för sexuella övergrepp. När upplevelserna inte stämmer överens till fullo med de normer som vi har kring sexuella övergrepp så kan jag förstå att verkligheten bli svår att pussla ihop. Ofta är personerna ensamma i sina upplevelser och tankar. Det kan vara svårt att öppna sig om tankarna för andra och på så sätt få kunskap som skulle öka förmågan att förklara sin upplevelse av den egna kroppens reaktioner.

Varför är detta då viktigt? Finns det risker med att prata om det här? Terapeuten på Reddit uttrycker viss oro att behöva vittna i rättegångar – till den som begår övergreppens försvar. I Reddittråden så läser jag också att terapeuter inte gärna talar om ofrivillig sexuell upphetsning och orgasm vid våldtäkt eftersom det sägs uppmuntra bilden av att personen som blir utsatt för våldtäkt njuter av det. Det skulle vara otroligt olyckligt om den här kunskapen om kroppen användes för att försvara sexuella övergrepp, därför funderade jag länge innan jag skrev om det här.

Min tanke kring ofrivillig sexuell upphetsning och orgasm i samband med sexuella övergrepp blir ändå, utifrån att den erfarenhet som jag har av att ha arbetat med personer utsatta för övergrepp och sexuellt våld, att vi måste förmedla den här kunskapen för att minska lidande. Jag har mött de som blivit utsatta för sexuella övergrepp, deras skuld, skam, ångest och smärta. Jag tror att det sista som dessa personer behöver är att undanhållas något som kan hjälpa dem att förklara sin upplevelse av den egna kroppens reaktioner. Att lyfta skam och skuld kring upplevelserna är enligt mig en av de viktigaste delarna i arbetet med personer som blivit utsatta för sexuella övergrepp. Det finns också exempel på förövare som använder den fysiska responsen, hos den som de begår övergrepp mot, som försvar för sina handlingar – du blev ju våt, jag vet att du ville. Detta kan bli en del i traumat som kan vara otroligt svår att tala om då personen sedan bestämmer sig för att berätta vad de varit med om, ännu en del som gör att en felaktigt anklagar sig själv för de övergrepp som en blivit utsatt för. För att minska skam och skuld hos de som blivit utsatt för övergrepp behövs kunskap. Hur kroppen fungerar, nervsystemet, psyket, viljan och komplexiteten i det som är sexualitet.

I samband med sexuella övergrepp så är det, på grund av kroppens fysiska funktion, möjligt att kroppen visar tecken på sexuell upphetsning, som att bli våt eller hård, och ibland också orgasm, dessa fysiska responser sker automatiskt och betyder absolut inte att du ger ett samtycke till sex. 

Reddittråden där en terapeut svarar på frågor kring sexuell upphetsning och orgasm i samband med sexuella övergrepp finns här.

Den vetenskapliga artikel som Suzann tipsade mig om kan ni läsa här.

Läs även andra bloggares åsikter om Lunds Universitet, orgasm, sexuella övergrepp, terapi, våldtäkt

Via Tanja Suhinina blir jag tipsad om en artikel i DN om forskning där forskarna i form av manipulation av hormoner hos sorkar gjort sorkarna ointresserade av andra än sin partner. DN talar i sin rubriksättning om att skapa en livslång romans. Jag funderar på om en medicinering för att möjliggöra monogami skulle kunna innebära att människor inte i lika stor utsträckning behöver förhålla sig till den förändring som finns i förhållanden. Maktskiftningarna, attraktionen till andra än din partner, de fantastiska stunderna och stunderna som är skit. Det dynamiska tillstånd som en relation är. Den senaste tiden har jag varit mycket fascinerad av en terapimetod inom KBT som kallas för ACT. En del i ACT handlar om att inte ha som mål att eliminera all smärta utan acceptera den som en del av livet och förhålla sig till den. Jag tänker på det när jag läser om idén att skapa en monogamimedicin. Forskarna talar om det sociala, ekonomiska och känslomässiga lidande som separationer ofta innebär, ACT talar om lidande som en produkt av att inte konstatera smärta som en del av livet. Att älska någon gör ont, ibland. Gör det för ont för ofta så överväger vi om det är värt det, om vi genom att stanna respekterar det som är värdefullt för oss och fattar beslut utifrån det. Bara ordvalet med vilket DN talar om skilsmässor säger något om synen på dessa. Det talas om en oförmåga att hålla samman. I ordet oförmåga finns inte plats för nyanser, för alla de par som kämpar och sedan bestämmer sig för att gå skilda vägar. Där separationen ger utrymme för något annat än den bitterhet och svärta som kan växa fram efter år av ouppklarade konflikter.

I slutet av artikeln talas det om en kombination bestående av medicinering för monogami och parterapi. Inom parterapi är inte upprätthållandet av relationen ett självklart mål, parterapi kan lika gärna leda till en separation. När Anders Sandberg (här hittar ni en artikel av honom) säger “Terapin är till för inpräntningen, så att vi fortsätter att vara fästa vid rätt partner” blir jag lite fundersam. Terapi som inpräntning? Finns det människor som är rätt eller fel för oss? Eller är alla både rätt, fel och något däremellan och det är det som vi lär oss att förhålla oss till? Forskning visar att mycket av våra känslor styrs av hormoner, i augusti förra året skrev jag om de signalsubstanser som kan påverka upplevelsen av kärlek. Jag frågar mig om nyckeln till ett förhållande verkligen ligger i en manipulation av kroppens biokemiska processer? Jag tänker att den kanske snarare ligger i en medvetenhet om de processerna och att sedan förhålla sig till skiftningarna.

I förhållande till att skapa ett tillstånd av monogami på medicinsk väg så tänker jag också på den starka norm som finns kring att definiera ett relation. Jag vet att människor i min omgivning som inte riktigt vill göra det ofta utsätts för stark press utifrån. Trots att de egentligen inte vill säga att de är ihop eller inte. Kanske är den bristen på flexibilitet i förhållande till relationer en del i problematiken. Relationer ser väldigt olika ut, ändå talar vi bara om vissa, statiska, former. Det finns litet eller inget utrymme att själv sätta ord på det förhållande som just du har. Det är som att vi i förhållande till relationer hör Heidi Klums röst i den där dokusåpan om designers, där hon säger “one day you’re in, the next day you’re out”. Alla de där andra tillstånden i förhållande till en eller flera partners räknas inte.

Kärleksideologin, att sexuella relationer legitimeras av kärlek är fortfarande stark i det västerländska samhället, trots att vi ser vissa tendenser till uppluckring. Kanske bidrar det till att människor en bit in i förhållanden vaknar i chock över att förälskelsen och/eller kärleken har försvunnit. Fler som jag talat med, som har relationer på över tjugo år bakom sig vittnar om den föränderlighet som jag tidigare beskrivit. Jag undrar vad det öppnar för dörrar att förhålla sig mer flexibelt till den föränderligheten, kanske till och med uppskatta den? Att förhålla sig med nyfikenhet till det som ska komma, istället för en rädsla för att det inte känns likadant som tidigare, att vi inte hittat en hållbar form för våra relationer och att allt ska förloras. Är det våra faktiska känslor i relationen som ställer till det för oss eller är det föreställningen om hur det ska kännas?

Också Lotta kommenterar forskningen kring medicinering och monogami.

Läs även andra bloggares åsikter om ACT, DN, hormoner, KBT, monogami, relationer, sex

 Bild från http://queering.tumblr.com/. 

Som avslutning på den tvååriga grundläggande psykoterapiutbildning som jag gått så hade vi två dagar med gruppterapi. Dagarna fylldes av mindfulnessmeditation och yoga. Jag har länge funderat över hur mindfulness skulle kunna kopplas till sexologi och under dagarna med minfulness började jag tänka på hur mindfulness skulle kunna fungera som verktyg att arbeta med i förhållande till sexualproblematik.

Jag gör en snabb artikelsökning och hittar stöd för min idé hos Brotto och Heiman, som i sin forskning redovisar tidigare forskning som visar att mindfulness kan kopplas samman med större sexuell upphetsning och högre sexuell tillfredsställelse. Brotto, Basson och Lyrias forskning visar att  mindfulness förbättrade upplevelsen av sexuell lust och upphetsning hos deltagarna i studien. Särskilt de kvinnor med erfarenhet av sexuella övergrepp upplevde en förbättring i sin sexuella funktion. Burpee och Langer fann en koppling mellan mindfulness och tillfredsställelse i äktenskapet. Att vara mindfull som personlighetsdrag är något som också Krusemark, Cambell och Rogge menar på bidrar till en högre tillfredsställelse i relationen. Mindfulness gav en bättre förmåga att hantera stress i relationen och bättre kommunikation vid konflikter. Wachs och Cordova menar också att mindfulness hjälpte parterna att identifiera och kommunicera känslor och reglera ilska.

Min tanke är att mindfulness kan användas för att arbeta med tre komponenter i vår vardag och som kan knytas till sexualproblematik. Den första är den prestationsinriktade hållning som vi kulturellt skolas in i, en ständig strävan efter förbättring av oss själva, som individer. Ett forcerande av utveckling som i sin tur kan leda till stress och prestationsångest. Den andra är tidsaspekten, i vilken tid vi väljer att befinna oss i. Min tanke är att många ofta lever i framtiden. Vi planerar och organiserar och glömmer vår nuvarande tillvaro. Vi tillbringar också stor del av tiden på sociala medier och internet, det är sällan vi är här och nu. Något som jag tror att otroligt viktigt i relationer och inte minst sexuella sådana. Den tredje komponenten är vårt förhållningssätt till den fysiska kroppen. Jag tror att den västerländska kulturen innebär ett enormt komplext och komplicerat förhållningssätt till den fysiska kroppen. Vi ser inte kroppen, tycker inte om den och känner inte heller den. Istället innebär vår inställning till kroppen en strävan efter perfektion och förbättring. Vi kan sägas odla ett självhat, skam och skuld i förhållande till hur vi ser ut. Det är sällan vi iakttar vår kropp, konstaterar dess funktion och värde i det att det bara finns.

Det skulle även vara intressant att se vad det skulle innebära att förhålla sig sexuellt till de sju attityder som mindfulness innebär; att inte döma, ha en tålmodig inställning, en nybörjares sinne, ha tillit/tilltro, inte sträva, acceptera och att släppa taget. Min tanke är att detta skulle kunna handla om att exempelvis se sin kropp, acceptera och inte döma den, släppa taget om de krav på prestation som kan finnas i förhållande till sex, ha en tålmodig inställning och inte sträva efter det perfekta sexlivet, hysa tillit och tilltro till sig själv och en/eller flera eventuella partners och vara medvetet närvarande i den sexuella situation som vi befinner oss i. Att utforska sin sexualitet med en nyfikenhet och undersökande attityd, att tillåta sig själv att vara nybörjare och utforska sexualitet.

En bra bok att läsa om ni är nyfikna på mindfulness är Ola Schenströms Mindfulness för nybörjare.

Läs även andra bloggares åsikter om förhållanden, mindfulness, relationer, sex, sexualitet, terapi

Bild från http://cutegaycouples.tumblr.com/.

Ni som känner mig vet att det här är en av mina svagheter, jag sitter ihop med min iPhone, därför tycker jag också att det är ett så otroligt intressant ämne. Påskhelgen tillbringar jag till stor del med te, choklad och TEDTalks. Det första som jag ser heter Connected, but alone? av Sherry Turkle och handlar om hur relationer, särskilt romantiska sådana, påverkas av att att ständigt vara uppkopplad. Du är inte längre på en middag, i ett samtal eller på en bar, du är ofta samtidigt på internet i en annan konversation eller kanske tio stycken andra konversationer och ett Wordfeudspel.

Förra sommaren bad Helsingborgs Dagblad mig att dela med mig av tre romantiska tipsa. Mitt första tips var

“Logga ut. Stäng ibland av tekniken, datorer och mobiler och var koncentrerade och närvarande i stunden. Sociala medier som Facebook kan användas för att skapa bra förutsättningar för passion, men det kan också vara bra att prova på hur det känns att bara vara i sina känslor utan yttre stimulans och ständig informationsinput.”

Ibland känns saker som vi skriver inaktuella efter bara några månader. Särskilt när det handlar om sexualitet, teknologi och förhållningssätt till internet. Jag tror att det är ämnen som är föränderliga i en liknande utsträckning. Ändå känner jag i skrivande stund att reflektioner kring vårt användande av internet känns mer aktuellt idag än det gjorde när jag skrev mina romantiska tips.

Jag tänker på en dejt jag var på, efter en kvart stod personen med blicken i sin mobil, iPhoneblicken som den ibland kallas. Och konsten att hålla ögonkontakt samtidigt som du messar, som Turkle talar om. “Jag måste sköta om mina sociala medier” var kommentaren, som om det handlade om en liten kennel med hundvalpar som krävde kärlek och näring. Turkle talar om “The illusion of companionship without the demands of friendship“. Ska vi vara krassa så är det lite så, i kommunikation i form av sms, mms och chatt så är vi i kontroll. Vi kan logga ut, sitta och fundera på våra formuleringar, styra på ett helt annat sätt än i det direkta fysiska samtalet. Turkle talar om den fysiska relationen som kladdig och krävande och att den går att tvätta med teknologi, så den blir lite mindre besvärlig. Den blir bekväm. Att människan är ensam och samtidigt rädd för intimitet och att teknik erbjuder ett förförande alternativ, där du själv, till viss del, kan designa dina relationer. Turkle betonar skillnaden på att vara själv (alone) och att vara ensam (lonely). Hon menar att vi måste lära oss att vara själva, annars kommer vi att finna oss ensamma i en illusion av relationer som inte riktigt når fram.

Som jag skrev i början så är mitt förhållningssätt till min telefon inte helt oproblematiskt. Det tar inte lång tid förrän ni hittar mig i min mobil. Dagen då jag såg Turkles TEDTalk hade jag innan jag ens lämnat sängen sett tre Youtubeklipp, kollat mejl och sociala medier, sett på en bild på någon jag tycker om och startat en diskussion. Turkles ord om relationer och kommunikation får mig att fundera. Fundera på att skaffa en analog väckarklocka och göra ett “sacred place” av mitt sovrum, ett rum hos mig utan ett ständigt flöde av information. Att logga ut för att vinna något annat. Jag tror inte att det är den totala avhållsamheten som är målet, jag älskar internet och de rum som det bjuder på. Vad jag tror på är frågorna och diskussionen, en medvetenhet i användandet av teknik, att inte klicka oss vilse och stanna i de kladdiga och något krävande relationer som omger oss. Och att som Turkle talar om, skapa fristäder i vårt hem. Jag vet inte vilken relation just du kan sägas vårda genom att logga ut, kanske enbart en, otroligt viktig relation. Relationen till dig själv.

Tidigare texter om sexualitet & teknologi:

Till sängs med iPhone 

Som en virtuell bikt

Den sexuelle medelålders mannen och Facebook

Vad är en nakenbild på internet?

Att sexsurfa

Läs även andra bloggares åsikter om internet, kommunikation, mindfulness, relationer, sex, sexualitet, Sherry Turkle

I februari 2010 använde jag mig av forskningsmetoden naturlig observation för att undersöka hur det var att gå på en fetischfest. Jag har länge intresserat mig för fenomenet nätdejting, jag hade dock en känsla av att det var svårt att bilda mig en uppfattning om fenomenet utan att veta hur det fungerar. I veckan använde jag mig därför av forskningsmetoden deltagande observation för att undersöka hur nätdejting egentligen fungerar. Det som kännetecknar en deltagande observation är att forskaren själv går in i de processer som studeras. Metoden används exempelvis av antropologer och ger en möjlighet att studera ett fenomen inifrån och få insikter som kanske skulle varit svåra att få som en passiv iakttagare.

Jag startar, med hjälp av en vän, upp ett konto på en gratis nätdejtingsida. Vi väljer tillsammans ut vilka bilder som jag ska ha på min profil och utifrån hennes presentationstext formulerar jag några ord om mig själv. Sedan fyller jag i vem jag letar efter. Det finns oändliga möjligheter att styra vad jag ska söka efter för personer, utseende i form av kroppsbyggnad, hårfärg etc, barn, husdjur, ursprung, personlighetsdrag, sysselsättning, åsikter, värderingar och intressen.

Först är jag försiktig i mitt kontaktsökande, min vän hånar mig när jag lägger egna kommentarer (osynliga för mottagaren) till profiler som jag tycker är intressant.

– Här skriver jag “kanske?”

Efter någon timme blir jag modigare. Helt plötsligt är min vän som uppslukad av sin dator, jag sneglar mot hennes skärm.

– Men du är ju på Facebook!

– Ja, men jag chattar ju med min vän som hade en sida på nätdejtingsidan!

– Men det här är ju till för att träffa nya spännande människor, inte de vi redan känner.

För helt plötsligt slår det mig, där är ju min vän, och en till vän, en gammal stamkund, ett ex, stora delar av mitt sociala nätverk har börjat nätdejta, men få talar om det. Jag läser deras profiler och det blir tydligt för mig att de varit med ett tag. De har koncisa och charmiga texter, väl valda profilbilder och efter ett tag sitter även jag och chattar på Facebook med en vän som har en profil. Eftersom jag hittar flera av mina Facebookvänner på nätdejtingsidan så funderar jag på vad som är skillnaden mellan forumen. En tydlig skillnad är att på nätdejtingsidan ser du vem som varit inne på din sida och hur många gånger de varit inne. Det är en avslöjande funktion, men också en funktion som möjliggör möten.

Så plötsligt börjar det lysa vid min inkorg, jag får mejl. Många mejl. Vissa kortare om mitt utseende, andra längre om min påstådda intelligens och välformulerade frågor om min personlighet. Jag besvarar något och bara någon minut efter lyser det rött igen. Han har svarat. Jag vänder mig mot min vän

– Här har vi suttit och väntat i dagar på svar på mess från olika personer, så finns det alla dessa människor som svarar på bara någon minut

Hastigheten är dock också en stressande faktor med nätdejtingsidan, allt går så snabbt, en av hos ger kommentaren

– Det känns som om jag konsumerar män

Efter ett tag upptäcker jag att jag inte är ensam om den stressande känslan. All kommunikation ska gå snabbt, svarar jag inte tillräckligt snabbt på mejl får jag inget svar. Här finns ingen tid för eftertanke eller att spela svår. Efter några timmar letar jag och min vän snabbt och kallt igenom 100 profiler och klickar iväg mejl till de fem som väcker intresse. Det blir tydligt för mig att det är viktigt att veta vad du letar efter och vad du vill, annars är du vilse. Det finns inte plats för funderingar om våra katter skulle tycka om varandra eller varför killen har en bild på en manet i sitt fotoalbum.

Jag får en negging “du är snyggare utan hipstamaticfilter” och jag får ett mycket otrevligt mejl. En kille som skrivit att jag är snygg skickar några minuter efter ett mejl där det står att jag, min otacksamma fitta, borde tacka för komplimanger. Jag anmäler honom och nätdejtingsidan upplyser mig om att han fått en varning och att jag kan blockera honom.

Morgonen efter min nätdejtingoskuld är tagen lyssnar jag på Loney Dear och textraden

all I want is a state of hope

får en helt ny innebörd för mig. För det är just den funktionen som jag tror att nätdejting fyller för många, det är en sysselsättning som till motsats från sliriga krogkvällar erbjuder någon form av hopp, ett hopp om att inte behöva vara ensam när du egentligen vill vara nära någon.

Läs även andra bloggares åsikter om dejting, internet, kärlek, nätdejting, relationer

Idag hade vi redovisning på kursen Sexologi som kunskaps- och forskningsområde, den femte kursen på masterprogrammet i sexologi vid Malmö Högskola. Vi redovisade i en annan form än tidigare och satt i mindre grupper. Arbetena var litteraturöversikter som eventuellt kommer att ligga till grund för våra kommande masteruppsatser. Redovisningen blev mer som ett samtal och i min grupp handlade arbetena om eventuell påverkan av kvinnans sexualitet då hon brister vid förlossning, lärare och sex- och samlevnadsundervisning, intersexualism och vita äktenskap.

Att vi var lite färre än vanligt gav utrymme för reflektion kring de olika ämnena. De reflektioner som väckte mest tankar hos mig var hur kvinnans möjlighet att önska kejsarsnitt för att undvika en eventuell påverkan på hennes sexuella förmåga ser ut, en students tankar om sex- och samlevnadsundervisning som ett eget ämne med betyg för att höja ämnets status och de reflektioner kring vad en normal kropp innebär som väcktes under redovisningen kring intersexualism.

Själv redovisade jag en litteraturöversikt som är ett första steg mot en uppsats om vita äktenskap, eller sexuellt inaktiva relationer, som har blivit terminologin som jag antagligen kommer att använda mig av. De frågor som väcktes under arbetet var hur relationer blir sexuellt inaktiva, vad som orsakar den sexuella inaktiviteten, vad den ger för konsekvenser och vad personerna i sexuellt inaktiva relationer använder för copingstrategier för att hantera sin vardag.

Det var också spännande att inse att det som jag trodde var ett ganska smalt ämnesområde handlade om så mycket mer än bara relationer där de två partnerna inte har sex. För att förstå varför människor inte har sex blev det nödvändigt att definiera sex, fråga sig varför människor har sex och undersöka forskning som beskriver hur vi närmar oss varandra sexuellt. Jag är mycket långt ifrån klar, uppsatsen ska vara inne först till sommaren 2012, och det är skönt att känna att ämnet bjuder på möjlighet till så många ingångar och teman. En annan reflektion som jag gjort under arbetet med litteraturöversikten var att mitt ämne handlar om sex. Med det menar jag att ämnet inte bara handlar om begreppet sexualitet som ofta kommer att handla om ganska diffusa teoretiska resonemang, utan om det där fysiska, konkreta, som sex som aktivitet och inaktivitet innebär och hur vi förhåller oss till det.

Läs även andra bloggares åsikter om förlossning, intersexualism, Malmö Högskola, master i sexologi, sex, sex- och samlevnadsundervisning, Sexologi, sexualitet, uppsats, vita äktenskap

Tredje terminen på masterprogrammet i sexologi har börjat och vi läser artikeln Swedish clinical sexologists. Who are they? Who do they treat? för att förbereda oss inför föreläsning av artikelförfattaren Kerstin Fugl-Meyer. Artikelämnet är intressant, särskilt i förhållande till vårt utbildningsval. För jag vet, att när jag berättar för någon att jag utbildar mig till sexolog så är det inte hela sanningen. För sexolog, som yrke, kan problematiseras. Fugl-Meyer och Giami skriver “It is therefore quite reasonable that there is no official profession in Sweden termed “sexologist”.” och “The Swedish sexology profession—if such one officially exists“. Sexolog beskrivs istället som något som personer kan välja att kalla sig.

Jag kommer förhoppningsvis att bli specialist i klinisk sexologi och leg. psykoterapeut, men just sexolog kommer det aldrig att stå på mina utbildningsintyg. Jag kan tycka att det är lite synd, eftersom ett sätt att synliggöra det arbete som många utför kring sexuell hälsa och ohälsa skulle kunna vara just att ha ett samlingsnamn på de som utför det. Många väljer ändå att kalla sig sexologer och jag dagdrömmer lite om en legitimation för yrket precis som psykologer har. Vilka är då de i Sverige som arbetar med sexologiska frågor? Enligt Fugl-Meyer och Giamis forskning så finns tre typer av yrken respresenterade, vi har läkare, terapeuter/rådgivare samt sjuksköterskor och barnmorskor. De vanligaste problemen som de möter är bland annat låg sexuell lust, erektionsproblem, relationella och känslomässiga problem samt tidig ejakulation.

En som fördjupat sig i professionaliseringen av sexologer är Lotta Löfgren Mårtenson. Löfgren Mårtenson är också en av personerna bakom masterprogrammet i sexologi vid Malmö Högskola. En väg mot en professionalisering av sexologer är kanske är just en gemensam utbildning, en annan är en diskussion om vad det är vi sysslar med och vilka vi är. För jag tror att om vi ska bli tillgängliga för de som söker oss måste vi definiera vilka vi är och vad vi gör. Om inte vi vet det, vilka vet då?

Ändå är det fantastiskt att få vara med i skapandet av en profession. De skilda utbildningsbakgrunder som vi har, på sexologimastern har vi lärare, sjukgymnaster, socionomer, beteendevetare, folkhälsovetare och psykologer, skapar ofta starka diskussioner. Jag tänker ibland att ämnet sexologi tenderar att dra till sig färgstarka människor med mycket åsikter. Det skapar ett kreativt klimat där vi ständigt ifrågasätter påstådda sanningar om sex och sexualitet. Det senaste exemplet på detta mötte jag på World Sexual Health Day på Malmö Stadsbibliotek. Där blev jag än en gång påmind om vad det är som jag älskar så mycket med ämnet sexologi och vilken kärlek jag känner för det. Sexologi är en ständig utmaning, gränserna mellan privat och personligt, det nödvändiga i att ifrågasätta det som vi uppfattar som sexualitetens självklarheter och de många skilda reaktioner som yrkesvalet skapar.

Jag tänker på hur jag från dag ett på sjuksköterskeprogrammet tränades in i yrkesidentiteten som sjuksköterska, en identitet som jag sedan valde bort. Att definiera mig själv som sexolog känns som en längre och mer komplicerad process och pusselbitarna som ska falla på plats är många. Jag får ofta mejl från personer som undrar hur de kan bli sexologer. Utifrån min egen ganska brokiga väg mot sexologin kan jag i alla fall säga att sexologimastern har varit enormt viktig för mig för hur jag tänker kring min yrkesidentitet. Men också ett accepterande av att sexologer inte är någon enhetlig grupp utan att det ryms en mängd olika sätt att arbeta med sexologi och kanske är det där vi hamnar. Tvärvetenskapen skapar möjligheter att arbeta med sexologi utifrån vad du är bra på, men i den friheten ligger också ett visst mått av förvirring kring vem sexologen egentligen är.

Läs även andra bloggares åsikter om Lotta Löfgren-Mårtenson, profession, sexolog, Sexologi

Under en av våningssängarna på Hotell Freden i Karlstad

En av de starkaste föreställningarna om sexualitet i västvärlden är att det blir finare om det är kärlek inblandat. Den föreställningen kallas ibland kärleksideologin och vi skrev kandidatuppsats bland annat om den. Om att det kan hända att den är i uppluckring, sexuella relationer som baseras på andra faktorer än att du är kär i personen blir allt vanligare. Samtidigt är det min uppfattning att när det handlar om relationer som exempelvis samboförhållanden eller äktenskap så är det ofta otänkbart att de skulle baseras på något annat än kärlek, att de t ex skulle baseras på en bra vänskap och att sexet är grymt. En intervju med Jack Lukkerz fick mig att fundera över det är med kärlek och vår nästan odelat positiva syn på begreppet. I intervjun lyfter Lukkerz negativa aspekter av kärlek, exempelvis att du har oskyddat sex eftersom du är kär i personen, eller att du automatiskt antar att det är en för dig bra person som du blir kär i.

Det slår mig att skildrandet av kärlek som ett enbart positivt begrepp inte är riktigt sanningsenligt, i väst ser vi ofta negativt på kulturer där relationer baseras mer på logiska resonemang eller ekonomiska överenskommelser. Jag tänker på hur jag och mina vänner har tillbringat större delen av våra tonår/vuxenliv med att vara just olyckligt kära och jag kan inte låta bli att i tanken väga det lidandet mot att basera en relation på något annat än den där kärleken, som ytterst sällan är okomplicerad.

I min nya favorittidskrift Journal of Couples Therapy hittade jag artikeln What is love? (Tays, 2001). I samband med att jag skrev om förälskelse och den biokemi som det innebär så diskuterade jag och en vän vad kärlek då var, vilka biokemiska processer som låg bakom kärleken eller om det enbart handlade om en social konstruktion. I What is love? lyfter Tays både de fysiologiska och psykodynamiska komponenterna bakom kärlek.

Tays börjar med att beskriva vad som händer i kroppen, de fysiologiska funktionerna bakom känslan kärlek. Han beskriver hur dessa är väldigt lika de funktioner bakom oro och ångest, men tolkas utifrån varje individ som antingen kärlek eller oro och ångest. Tolkningen av den fysiologiska upphetsning som den andre eller de andra personen/personerna framkallar hos dig blir alltså grunden till hur du upplever situationen. Den tolkningen baseras bland annat på tidigare erfarenheter av relationer till signifikanta andra, exempelvis föräldrar. Här sågar även Tays (2001) begreppet kärlek vid första ögonkastet, Tays menar att det är en feltolkning av de fysiologiska processer som personen framkallat hos dig.

Vad som händer efter denna fas av fysiologisk upphetsning och tolkning av den är att du börjar se din partner mer tredimensionellt, dvs du ser även de negativa aspekterna av personen. Det är ofta här som par söker rådgivning eftersom det kan bli något av en kris att se negativa sidor hos någon du trodde enbart besatt positiva. Här börjar också arbetet enligt Tays (2001) för att förvandla relationen till kärlek. Efter detta följer olika utfall, relationen fortsätter och fördjupas eller tar slut. Här lyfter även Tays det nära förhållandet mellan hat och kärlek, det är liknande fysiologiska reaktioner som ligger bakom båda begreppen och därför kan de befinna sig så nära varandra. Tays resonerar även om varför vi inte blir förälskade/kära av alla vi möter som kanske hade varit bra för oss. Tays menar att känslan av kärlek vid första ögonkastet inte är något som uppkommer i den stunden, i ögonkastet, utan något som kommer utifrån en modell som vi byggt upp inom oss av hur personen som vi vill dela livet med är/ser ut. När någon på något sätt motsvarar denna modell så sätts den fysiologiska upphetsningen igång och vi tolkar detta utifrån vår syn på kärlek.

Slutligen beskriver Tays kärlek som intimitet på steroider och för att känna just intimitet har vi definierat åtta olika förutsättningar; tillit, känsla av egenvärde, positiv inställning till andra, självständighet, tolerans, självinsikt, mod och risktagande och konstruktiva inre modeller för intimitet.

Här är alltså en modell för det mystifierade begreppet kärlek, och även för kärlek vid första ögonkastet. Det finns säkert en mängd andra, men jag tilltalades av modellen eftersom den innebar en kombination av fysiologi och psykologi. I det att beskriva människan som en helhet av gener, kognitiva modeller, beteende, emotioner, fysiologi och individens internaliserade modell av vad kärlek är så kommer vi kanske lite närmre någon sorts konkretisering av begreppet kärlek. Om det sedan är målet får var och en fråga sig, kanske vill vi istället bära med oss drömmen om kärlek vid första ögonkastet och någon som alltid är som i förälskelsens ljus ofelbar.

Läs även andra bloggares åsikter om forskning, förälskelse, Jack Lukkerz, kärlek, kärleksideologin, modell, psykologi, sexualitet

Jag vill tipsa er om bloggen Pervers psykologi, en blogg med en välskriven diskussion kring sexualitet och psykologi utifrån forskning och skribentens tankar. Bloggen skrivs av en psykologstudent med stort intresse för sexualitet, kropp och genus. Bloggen hittar ni på http://perverspsykologi.wordpress.com/.

Läs även andra bloggares åsikter om blogg, psykologi, sexualitet