Saga om Sexologi

Bild från https://lifedesignedbyimagination.wordpress.com/.

Via ett kommentarsfält på Facebook ramlar jag över en artikelserie i Svenska Dagbladet om personer som ångrat sig efter att de fått barn. Särskilt mammor. I kommentarsfältet är stämningen hätsk och kommentarer om att fan se till att skydda sig blandas med berättelser från människor med liknande erfarenheter av att ångra sig. Det fångar mig.

Jag tänker att en stor del av uppståndelsen handlar om just vårt förhållningssätt till att ångra sig. Länge har detta varit ett skäl som lyfts i förhållande till att begränsa möjligheten till t ex könskorrigering. Tänk om en ångrar sig. Att inte vara säker på något och att tänka annorlunda om det senare är belagt med en form av skam. Och ses som något otroligt provocerande, oavsett om det handlar om sexualitet eller könsidentitet.

Några dagar senare skriver Psychology Today om vad personer som identifierar sig som män respektive kvinnor brukar ångra sexuellt. Artikeln inleds med olika biologiska förklaringsmodeller för att sedan glida över i sociokulturella förklaringar till vad vi ångrar. Kontentan av studierna var att personer som identifierar sig som kvinnor ångrar det som de gjort sexuellt, personer som identifierar sig som män ångrar det som de inte gjorde.

Mer och mer talar vi kring en mer flytande sexualitet, alltså sexualitet som är mer rörlig genom livet. I terapi brukar jag ofta tala om att det är få val som inte ger oss någon möjlighet att välja om. Oftast går det att vid ett senare tillfälle tänka annorlunda och fatta ett nytt beslut.

Att ha fått barn blir inte ett sådant beslut. Såvida du inte väljer att låta någon annan ta hand om ditt barn så är det beroende av dig under stor del av början av sitt liv. Vår syn på föräldraskap, könsidentitet och vad det innebär blir ytterligare en tyngd i föräldraskapet.

För att fostra ett barn krävs en hel by.

Vi har ingen by. Förutsättningarna ser otroligt olika ut beroende på hur din socioekonomiska situation är och det finns en mängd föreställningar om vad ett föräldraskap innebär. Därför är det viktigare än någonsin att beslutet att få ett barn är ditt. Inte på grund av begränsad tillgång på preventivmedel eller stigmatisering kring abort, som en av mina bekanta så klokt skriver i sin kommentar.

När jag läser om vilka saker som personer ångrar, som att ha ”förlorat oskulden” till fel person, haft sex för snabbt med en ny person eller att inte ha tagit tillfället att ha sex med den där heta personen så blir det tydligt för mig att ångrandet är väldigt knutet till normer kring sexualitet. Känslan av ånger blir alltså dubbelt negativ för personen– den är dels knuten till en emotion som ofta upplevs som obehaglig och skamfylld, den är dels knuten till föreställningar om fin respektive ful sexualitet.

Att ångra sig är en känsla. En känsla som en person kan känna en eller flera gånger i sitt liv utan att det betyder att personen är en ”dålig” person. Att ångra sig är en känsla i ett stort känslospektrum och en känsla som vi kan känna i förhållande till en mängd saker. Känslor kan ge vägledning om att vi måste förändra något, men de kan också vara skapade av en smal syn på vad som är önskvärt och inte önskvärt gällande sexualitet och identitet.

Why Men and Women Have Different Sexual Regrets

“Älskar min son – vill inte vara mamma”

Läs även andra bloggares åsikter om föräldraskap, normer, sexualitet, ånger

Föreläsning i sexologi 1929?

Personer som jag är ihop med brukar få frågan av omgivningen hur det egentligen är att vara ihop med en sexolog, hur är sexet följt av ett höhö-ande och insinuationer om att det måste vara något riktigt speciellt. De som är kloka brukar svara med en parallell till andra yrken som inte leder till att vi drar slutsatser om hur någon är privat. Just sexolog och psykolog är yrken som ofta ger som en tillåtelse att uttala sig om hur någon är privat, andra yrken kopplas aldrig samman med personens egenskaper eller identitet.

Ibland lyfter jag in personliga erfarenheter i bloggen, men jag brukar vara noga med att skriva ut att just de är personliga erfarenheter för att det ska gå att skilja från alla de gånger som jag skriver om saker som jag inte alls angriper ur ett personligt perspektiv. Jag tror att det är omöjligt att arbeta med ett kreativt uttryck utan att det ibland blir personligt, men det är viktigt att kunna skilja på när jag skriver om en egen erfarenhet och när jag skriver om något som inte berör mig personligen men som är viktigt att lyfta.

En av de mer obehagliga upplevelserna som mitt bloggande har lett till är den medelålders mannen i bekantskapskretsen som hade läst mitt inlägg om högsexuella kvinnor och tolkade det som en direkt inbjudan till sex. Vilket resulterade i att han utsatte mig för sexuellt ofredande, som gjorde att jag under flera år reagerade med ett bultande hjärta på alla män med vitt hår som påminde om honom och systematiskt undvek kvarteret där han arbetade. Andra erfarenheter är den avlägset bekanta mannen som på Kulturbolaget i Malmö en sen kväll lutade sig fram och stönade i mitt öra om hur snuskig jag var som skrev om alla mina snuskiga tankar i en blogg eller journalisten som ville skriva om BDSM och skickade ett mail med frågor om hur jag utövade den praktiken.

De allra flesta i min omgivning är fantastiska på att förstå att jag inte skriver Sagas sexblogg utan en blogg med reflektioner kring sexualitet och sexologi. För mig är den skillnaden viktig för jag vill kunna skriva om allt utan att bli sammankopplad med olika sexuella praktiker eller identiteter. Det positiva som kommit ur mitt bloggande överväger med råge de negativa erfarenheter som jag fått och en stor del av alla idéer och vinklar kommer från personer i min omgivning som delar med sig av sina erfarenheter och tankar. Det vill jag tacka för och hoppas att ni fortsätter med det!

Läs även andra bloggares åsikter om Saga om Sexologi, Sexologi

Igår deltog jag i demonstrationen Ta natten tillbaka. Tillsammans vandrade vi glittriga och dansandes Malmös gator genom natten och jag var inte rädd. Vi tog det utrymme som vi har blivit tillsagda att inte ta, för om vi gör det är det vårt oansvariga beteende som leder till att vi blir våldtagna. Runt mig fanns bara personer som identifierar sig som kvinnor. Samlade och starka. En intensiv lyckokänsla när jag ser mig omkring i gruppen strax efter ljudbilen och möter all värme, ilska, glädje och kamp. Upplevelsen var en av de mest positiva, starka, upplevelser jag haft av feminstisk kamp.

Efter demonstrationen går jag Kristanstadsgatan med ett lugn i kroppen. Förrädiskt trygg i tanken att gatorna är fyllda av mina systrar och vår kamp. Det måste ha varit några minuter efter jag gick där som fyra personer på väg från demonstrationen blev attackerade, misshandlade, knivskurna av nazister från Svenskarnas parti. När jag nästa dag fick veta vad som hänt byttes den varma känsla som genomsyrat min kropp ut mot ilska och sorg.

Jag står i eftermiddagssolen på Möllevångstorget omgiven av människor som är där för att visa stöd för de som blivit attackerade och vårt motstånd mot den fascism som växer i samhället. Det är viktigt att vi drar parallellerna som vi måste dra, vi har ett parti i Sveriges riksdag vars sexualpolitiska agenda genomsyras av förtryck av kvinnor och hbt-fientlighet. Det utrymme som Sverigedemokraterna får där, i debatten och i fikarummet är inte frikopplat från det hat och våld som nazisterna riktade mot våra kamrater. Det är en del av samma fascistiska struktur och den måste krossas.

Mitt område är sexualitet och mitt mål frihet. Frihet att uttrycka din sexualitet och kärlek utan att utsättas för våld. Det kommer jag att slåss för och jag kommer att försvara mig och mina kamrater när det behövs. Antifascism är alltid självförsvar.

Kampen fortsätter och jag hoppas att vi ses på Möllevångstorget kl 14.00 på söndag för att visa vårt motstånd.

Förbundet Allt åt alla: Kämpa Showan!

Läs även andra bloggares åsikter om antifascism, Sverigedemokraterna, Ta natten tillbaka

Screenshot från: http://www.expressen.se/halsa/gar-sexlivet-knackigt/

Varje söndag svarar jag på frågor om sex och relationer i Expressen Söndag. Ni kan också läsa vissa av frågorna på nätet. Skicka gärna era frågor till mig på: sex@expressen.se

Några av frågorna som jag redan besvarat:

Vad ska jag göra åt min svåra svartsjuka?

Min sambo har hellre sex med sig själv

Min kille kollar på porr – tycker det är äckligt

Vi har inte haft sex sedan barnet kom

Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100, Expressen, relationer, Saga Alm Mårtensson, sex

Idag har jag tillbringat dagen med att skriva på en projektplan för min kommande masteruppsats om sexuell lust. Bland annat har jag studerat modeller över sexuell respons. Det är spännande eftersom modellerna färgar vår syn på sex, sexuell lust och olust. I den första modellen, Master & Johnsons linjära modell över sexuell respons, fanns inte sexuell lust med alls. Den lades sedan till som ett första steg av Kaplan.

Här ser ni: 1. Lust 2. Upphetsningsfasen 3. Platåfasen 4. Orgasmfasen 5. Återgångsfasen

En modifierad modell över sexuell respons är Bassons cirkulära modell. Där öppnas upp för att sex kan motiveras av andra faktorer än lust, vilket jag tror är smart. Lust ses också som något som kan komma under tiden som en har sex, responsiv lust, till skillnad från synen att lusten alltid kommer spontant och föregår sex.

Jag har ritat till er, hoppas ni kan läsa, klicka på bilden för större version. 

Bassons modell kommer dock med lite föreställningar om hur mäns och kvinnors sexuella lust ser ut. Den tidigare forskning som jag har studerat består till stor del av studier kring kvinnors lust i långvariga relationer och potentiella faktorer som bidrar till minskad lust. Där väcks en tanke hos mig att vi kanske skapar en lustproblematik genom att välja att studera en könstillhörighets problematik kring sex.

Därför är en intressant artikel den enda som jag hittat som fokuserar enbart på män; Men in love: living with sexual boredom. Där intervjuas 12 män i långvariga relationer om sexual boredom (sexuell uttråkning? Säg gärna till mig om ni kommer på ett bättre begrepp.). Samtliga män i studien ser tråkig sex som en oundviklig konsekvens av att ha en längre sexuellt exklusiv relation. Att hett sex är något som byts mot långvariga relationer och äkta kärlek. Samtidigt problematiseras och analyseras deras ståndpunkt utifrån ett socialkonstruktivistiskt och diskursivt perspektiv där författarna lyfter fram en norm kring “hot monogamy” och att ha ett aktivt sexliv, alltid.

Vill ni ha en populärkulturell beskrivning av hur Master & Johnson utvecklade sin modell över sexualitet genom att göra fysiologiska mätningar på personer som hade sex, med sig själv och andra, så kan jag tipsa om serien Masters of Sex.

Källa bl a: Sexualitetsstudier red. Lars Plantin & Sven-Axel Månsson

Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100, lust, Masters of Sex, Saga om Sexologi, sex

Igår var Robert hemma och mig och vi pratade om raggning utifrån ett KBT-perspektiv till Ligga med P3, ni kan lyssna på intervjun med mig här. För mig har utbildningen i kognitiv beteendeterapi (KBT) gjort att jag har fått praktiska verktyg att arbeta med sexologi, som ibland kan vara ett väldigt teoretiskt ämne.

Här är några av mina raggningstips:

– Ha en generell nyfikenhet på andra människor, du vet aldrig vilka kontakter som leder till vad. Genom att skapa nya sociala kontakter så ökar du chansen att få sex, en relation eller det du vill.

– Fastna inte i tankefällor, t ex negativa tankar om hur du är som person, att det alltid blir på ett visst sätt eller att du kan “läsa” vad andra tänker om dig. Om du gör dig själv uppmärksam på sådana tankar om dig själv så ökar chansen att du kan genomskåda dem och inte behöver förhålla dig till dem som sanningar.

– Närma dig andra stegvis, utmana dig själv på ett sätt där du ändå känner att du har kontroll över situationen. Skriv ner katastroftankar och känslor om du känner dig orolig innan och utvärdera efteråt om det blev så som du tänkte.

– Om någon verkar ointresserad behöver det inte innebära att det är dig som det är fel på. Kanske ville de bara vara med sina vänner just den kvällen – då behöver inte du ha gjort något fel utan timingen var inte rätt. Många olika faktorer som ligger utanför dig kan påverka hur du lyckas ragga.

– Var uppmärksam på dina egna och andras gränser – fysiska som sociala, hur nära du står någon eller om personen verkar inbegripen i ett intimt samtal med en vän. Känns det svårt att avgöra, fråga någon som du litar på hur de tänker.

– Vänta inte på att allt ska kännas perfekt, att du vara mer lyckad, självsäker eller snygg, lev livet som du vill leva det, nu. Om vi hela tiden känner att vi måste att förbättras innan vi börjar göra det som vi drömmer om finns risken att missa många drömmar.

Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100, KBT, Ligga med P3, raggning, Sexologi

Eftersom jag är väldigt förälskad, superstressad och därför lite disträ just nu så är det här en utmaning och inspirerad av Suzann och peppad av Robert har jag bestämt mig  för att ansluta till #blogg100 och under 100 dagar blogga minst ett inlägg varje dag. Ni kan läsa mer om #blogg100 här.  Min tanke är att komma med kortare sexologiska reflektioner, tipsa som kultur som har med sex att göra och kanske dela med mig lite av mitt liv, som för det mesta kretsar kring sexologi.

Ämnen som jag har funderat över är t ex raggning, sperma, ljud vid sex, bisexualitet och att filma eller fotografera sig när en har sex. Vad vill ni läsa om?

Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100, Saga om Sexologi

Vi gick ut och åt på dagen som kallas alla hjärtans dag. Jag och mina vänner. Runt omkring oss på restaurangen satt par i romantiska relationer (mitt antagande). Flera av dem lite stela inför varandra. Kanske är det längesen de var ute tillsammans, kanske har de stressat till restaurangen från jobbet, kanske är de nervösa och störtförälskade i varandra. De fick mig i alla fall att tänka på normen, tvåsamhetsnormen.

Min omgivning och jag diskuterar relationer. De olika formerna. De olika orden, monogami, tvåsamhet, öppna relationer, fria relationer, relationsanarki, poly. Det blir snabbt personligt och känslosamt, för det personliga är politiskt och nära samtidigt. Jag läser feministisk och antikapitalistisk kritik av den monogama relationen. Teorier om kapitalism, ägandet av din partner och hur kvinnor historiskt behandlats inom ramen för den heterosexuella monogama relationen. Spännande resonemang om svartsjuka. Jag läser kritik av den icke-monogama relationen, egentligen snarlik den som riktas mot den monogama. Konsumtion av människor. Alla är utbytbara.

I diskussionen vill jag ha någon form av svar. Vad är egentligen hållbart? Vad innebär frihet? Hur mycket smärta kan vi stå ut med? I talet kring valet av en monogam relation finns ofta en tanke om intimitet, skydd och trygghet. Genom löftet om monogami ger du din partner förutsättningar att kunna lita på dig. I den icke-monogama relationen finns en tanke om frihet och trygghet i de ramar som ni satt upp tillsammans.

Jag tänker att förälskelse till sin karaktär ofta blir ett totalt uppgående i en annan person. Det är inte märkligt att det sätter ramarna för hur relationen utvecklas. Det är logiskt att i den stunden, när en annan person dominerar din tillvaro, sluta dig tillsammans med hen och skapa en enhet. För vissa fungerar den enheten under en lång tid, kanske resten av livet, för andra behövs en rörlighet som den enheten inte kan erbjuda. Känslor är föränderliga, och ibland blir det rimliga är att ompröva ramarna kring relationen efter en tid.

En av de största skillnaderna tror jag är just att ett icke-monogamt förhållningssätt bjuder in till ett rörligt samtal om relationen. Inte heller det monogama förhållandet finns i en form, men vi glömmer ofta det och utgår från att vi alla har samma ramar eftersom monogamin tillhör normen. I den icke-monogama relationen blir vi tidigt tvungna att diskutera de till vissa delar skilda förhållningssätt som vi har till vår eller våra partners och försöka att komma till överenskommelser. Vi blir ibland smärtsamt medvetna om föränderligheten.

Kanske är det en icke-fråga, för jag tror att de flesta relationer har sina egna ramar som parterna kommer överens om. Min tanke är att normen kring monogami är starkast som en idé, i realiteten har många människor överenskommelser och beteenden som inte innefattas av den. Är det då vårt statiska tänkande kring relationer som gör det problematiskt för oss? När känslor, omgivningen och förutsättningarna förändras så klamrar vi oss fast vid en tanke om evighet tillsammans, vi två – ett sätt att leva.

Det finns ingen universallösning för den perfekta relationen, det finns inget mål, men det finns ett samtal som skapar dynamik. Att dela upp dikotomt i fria och tvåsamma relationer säger kanske inte så mycket. För i längden tror jag att det här är större än så. I din eller dina relationer så har du och din eller dina partners möjlighet att definiera ramarna. Valet av relationsform är mer komplext än sexuell exklusivitet eller inte. Jag anar en rörlighet och jag omfamnar den. Kan vi få lov att definiera själva och testa. Ompröva efter hand. Kanske framför allt, att med omtanke ge vår eller våra partners frihet att vara den eller de som de vill och kan vara. Inte enbart när det handlar om sex.

Intressant text om frihet i relationer: Letting my wife go

Tanja Suhinina – Varför är jag poly

“Varför skulle kärlek och attraktion vara fel” Sofie Lyhammar i Sydsvenskan om fria relationer

Läs även andra bloggares åsikter om fria relationer, monogami, polyamori, relationer, öppna relationer

Jag och skådespelaren och teaterpedagogen Maria Grudemo El Hayek bjuder  in till ett samtal om sexuell identitet, olika slags relationer, lust och njutning på Kontxt i Malmö!

Vi träffas söndagen den 26 januari antingen kl. 12.00-14.00 eller kl. 16.00-18.00 med möjlighet till fler samtal om vi vill fortsätta. I varje samtalsgrupp finns plats för åtta personer. Vi bjuder på fika. Vill du vara med anmäl dig på någon av länkarna:

Anmälan 12-14
https://docs.google.com/forms/d/1YoEC8fptn-vWi08Sr_6VwdGcpbF1HFw_TiO_HAVk9mA/viewform

Anmälan 16-18
https://docs.google.com/forms/d/1VtxtfDryjKeYsWMLVxDkeFAxhYPSiNW1v2a-me03R1w/viewform

De åtta som anmäler sig först kommer med. Vi kommer fortsätta att diskutera ämnena i podcasts. En teaterföreställning baserad på samtalen planeras under våren. Givetvis kommer podcastsen och föreställningen att vara anonymiserade.

Marias blogg kan ni läsa här: http://minhemligablogg.blogspot.se/.

Projektet har fått stöd från RFSU’s Ottarfonden.

Läs även andra bloggares åsikter om lust, relationer, samtal, sex

Bland hundratals besökare på en klubb i Stockholm springer jag rakt in i någon jag första och förra gången mötte som 18-åring på festival i ett somrigt Småland. Jag hade precis gått ut gymnasiet och skulle inom någon månad lämna Sverige för Paris. Det känns inte som att tiden stått stilla, men det känns som om utvecklingen skett parallellt under nästan 10 år och vi har färdats mot samma punkt fast i olika banor.

Det får mig att tänka på timing och relationer. Vi tillskriver ibland timingen till ödet och meningen. Försöker förklara varför vi kom rätt och varför vi kom fel. Timing och det slumpmässiga att vi faktiskt lyckas träffa varandra jagar i våra tankar. Vad var det som gjorde att vi var på just den platsen? Kommer vi någonsin lyckas ha samma timing igen, som att timing är något som vi behärskar.

Vi diskuterar nätdejting, där skapar vi vår egen timing tänker jag. Det blir ett försök att behärska variabler som vi annars är totalt utlämnade till. Inom loppet av några klick och minuter så har vi samlat på oss information om en person. Vi använder informationen i en förhoppning om att fatta bättre beslut än de till synes slumpmässiga som vi har möjlighet att fatta i en stökig krogmiljö. Ett kontrollerat förlopp.

På samma gång som vi skapar en illusion av att kontrollera förloppet så ökar kanske vår ångest över att det inte blir som vi tänkt. Relationer, de är livet, de är dynamiska, rörliga och lynniga. Kanske är det så att i samma stund som vi påbörjar försöket att behärska relationerna kväver vi något och påverkar potentialen.

En klok person som jag känner talade en gång med mig om att tiden, som vi uppfattar den, är en konstruktion. Därför kan vi inte fästa oss för mycket vid den. Idén om tiden styr i för hög utsträckning hur vi förhåller oss till omvärlden och till varandra. Vi får tanken att en missad möjlighet innebär att vi går miste om den för alltid eftersom tiden fortsätter att ticka. Kanske är det inte alls så, kanske återkommer förloppen, möjligheterna, successivt genom livet och kan vi vila i det och acceptera vår stundtals skiftande timing så kan vi känna ro. För den där möjligheten till det där samtalet eller natten kommer igen, kanske om en månad, kanske om tio år, i samma liv, i en helt annan stad.

Läs även andra bloggares åsikter om relationer, tid, timing

Det här kommer nog vara den svåraste och den viktigaste bloggposten jag skrivit. Genom Suzann Larsdotter fick jag tag på en artikel om ett ämne som jag tycker är otroligt viktigt att lyfta. Artikeln handlar om ofrivillig sexuell upphetsning och orgasm vid sexuella övergrepp. Jag har inte kunnat släppa tanken på att blogga om den sedan dess. Samtidigt tycker jag att det är ett komplicerat ämne att närma sig eftersom det känns som en utmaning att formulera mig utan att några missförstånd uppstår.

Kunskapen om vad som kan ske i kroppen i samband med sexuella övergrepp är viktig, viktig för alla de som någon gång haft sex mot sin vilja och som brottas med de upplevelserna och inte får ihop sina fysiska upplevelser, tankar och känslor.

Egentligen börjar mitt intresse för sexuella övergrepp och kroppens automatiska sexuella funktion långt tidigare, under kursen Hälsa och välbefinnande på Lunds Universitet. Vår föreläsare berättade då om hur kroppen, i samband med sexuella övergrepp, genom den rent fysiska retning som ofrivilligt sex kan innebära kunde svara med en respons som liknar den som vi kan uppleva när vi blir upphetsade och kåta vid frivillig sex. Den responsen, att exempelvis bli våt eller hård, har ingenting att göra med att personen skulle vilja egentligen att göra, utan kommer som sagt enbart av den fysiska retningen. Precis som det är möjligt att känna sig psykiskt upphetsad utan att vara fysiskt upphetsad så är motsatsen också möjligt, dvs det går att vara fysiskt upphetsad utan att vara psykiskt upphetsad.

När jag senare läste artikeln Sexual arousal and orgasm in subjects who experience forcedor non-consensual sexual stimulation kände jag att den kunskap kring nervsystemet och sexuell upphetsning som min föreläsare hade förmedlat djupnade ännu mer. Att kroppen också kunde reagera på fler sätt kändes rimligt, också med orgasm. Jag blev tipsad om en tråd på Reddit, en IAMA (I am a…) av en terapeut som arbetar med traumabearbetning vid sexuella övergrepp. I tråden svarar hen på frågor om just att få orgasm i samband med sexuella övergrepp. Terapeuten gör en liknelse till när någon blir kittlad, tycker att det är obehagligt och ändå skrattar. Det fysiska uttrycket behöver inte motsvara den psykiska upplevelsen. Utifrån det jag läser så ökar min förståelse för de svåra känslor och tankar som kan uppkomma hos personer som blivit utsatta för sexuella övergrepp. När upplevelserna inte stämmer överens till fullo med de normer som vi har kring sexuella övergrepp så kan jag förstå att verkligheten bli svår att pussla ihop. Ofta är personerna ensamma i sina upplevelser och tankar. Det kan vara svårt att öppna sig om tankarna för andra och på så sätt få kunskap som skulle öka förmågan att förklara sin upplevelse av den egna kroppens reaktioner.

Varför är detta då viktigt? Finns det risker med att prata om det här? Terapeuten på Reddit uttrycker viss oro att behöva vittna i rättegångar – till den som begår övergreppens försvar. I Reddittråden så läser jag också att terapeuter inte gärna talar om ofrivillig sexuell upphetsning och orgasm vid våldtäkt eftersom det sägs uppmuntra bilden av att personen som blir utsatt för våldtäkt njuter av det. Det skulle vara otroligt olyckligt om den här kunskapen om kroppen användes för att försvara sexuella övergrepp, därför funderade jag länge innan jag skrev om det här.

Min tanke kring ofrivillig sexuell upphetsning och orgasm i samband med sexuella övergrepp blir ändå, utifrån att den erfarenhet som jag har av att ha arbetat med personer utsatta för övergrepp och sexuellt våld, att vi måste förmedla den här kunskapen för att minska lidande. Jag har mött de som blivit utsatta för sexuella övergrepp, deras skuld, skam, ångest och smärta. Jag tror att det sista som dessa personer behöver är att undanhållas något som kan hjälpa dem att förklara sin upplevelse av den egna kroppens reaktioner. Att lyfta skam och skuld kring upplevelserna är enligt mig en av de viktigaste delarna i arbetet med personer som blivit utsatta för sexuella övergrepp. Det finns också exempel på förövare som använder den fysiska responsen, hos den som de begår övergrepp mot, som försvar för sina handlingar – du blev ju våt, jag vet att du ville. Detta kan bli en del i traumat som kan vara otroligt svår att tala om då personen sedan bestämmer sig för att berätta vad de varit med om, ännu en del som gör att en felaktigt anklagar sig själv för de övergrepp som en blivit utsatt för. För att minska skam och skuld hos de som blivit utsatt för övergrepp behövs kunskap. Hur kroppen fungerar, nervsystemet, psyket, viljan och komplexiteten i det som är sexualitet.

I samband med sexuella övergrepp så är det, på grund av kroppens fysiska funktion, möjligt att kroppen visar tecken på sexuell upphetsning, som att bli våt eller hård, och ibland också orgasm, dessa fysiska responser sker automatiskt och betyder absolut inte att du ger ett samtycke till sex. 

Reddittråden där en terapeut svarar på frågor kring sexuell upphetsning och orgasm i samband med sexuella övergrepp finns här.

Den vetenskapliga artikel som Suzann tipsade mig om kan ni läsa här.

Läs även andra bloggares åsikter om Lunds Universitet, orgasm, sexuella övergrepp, terapi, våldtäkt

För några veckor sedan kontaktade lektor Ingela Steij Stålbrand mig och frågade om jag ville komma och svara på frågor om sexualitet, bloggande och sexologi på psykologprogrammet vid Lunds Universitet tillsammans med Charlotte Rudenstam. Ingela, som jag träffade första gången när jag själv läste på psykologiska institutionen i Lund, har ett starkt engagemang i sexologi och psykologi och gör ett stort och viktigt arbete när hon lyfter dessa frågor bland psykologstudenterna.

Studenterna hade en mängd frågor om bland annat porr, etik, tabun, terapeutiska relationer och poly. Frågorna täckte in en mängd områden och jag tyckte att det var särskilt intressant att höra deras funderingar kring sexologi och terapi.

Eftersom jag hade ett helt rum med blivande psykologer framför mig så passade jag på att lyfta ämnet pedofili. Vi som arbetar terapeutiskt med personer med pedofila preferenser måste våga skapa utrymme för dem att tala om sina tankar och känslor i terapi för att förhindra att personerna kanske senare agerar på tankarna och känslorna i form av övergrepp mot barn. Om vi som behandlare kan möta patienter/klienter med dessa frågor på ett tydligt sätt utan att bli rädda så tror jag att vi i framtiden kan förhindra att övergrepp mot barn sker.

Några av studenternas funderingar

Att arbeta tillsammans med Charlotte var intressant eftersom vi kommer från olika fält när det gäller sexualitetsfrågor, hon som sexabilitycoach och jag med en akademisk syn på ämnet. Vad som slog mig i samtalen var dock att vi delade en grundsyn på sexualitet kring exempelvis normer och problematiken med skuld och skam. Väldigt spännande samarbete!

Preventell heter en hjälplinje vid oönskad sexualitet. Dit kan du ringa om du känner att du tappat kontrollen över din sexualitet, oroar dig över den och/eller är rädd för att göra andra eller dig själv illa.

Läs även andra bloggares åsikter om Lunds Universitet, pedofili, Psykologprogrammet, Saga om Sexologi, Sexologi

Jag tänkte att jag skulle bjuda er på en uppdatering av vad jag gör i livet. Just nu sitter jag på ett tåg och kommer imorgon att prata om sexologi och bloggande på psykologprogrammet vid Lunds Universitet. Det ska bli väldigt spännande och känns viktigt eftersom min erfarenhet från exempelvis psykiatrin säger mig att sexologi är ett viktigt ämne att ha med sig i arbetet med patienter/klienter.

Ett annat projekt som ligger mig varmt om hjärtat nu är det lustprojekt som jag och Maria Grudemo El Hayek arbetar på. Något som ni kommer att få läsa mer om inom kort och få ta del av.

I veckan så kom en väldigt viktig rapport som jag kan rekommendera er att läsa. Hiv i Sverige – Kunskaper, attityder och beteenden hos allmänheten 1987–2011 visar enligt mig på vikten av ett pågående samtal om hiv. I rapporten presenteras bland annat en syn på “de andra” som lever med hiv, jag skulle vilja se en attitydförändring där vi kan se att vi alla lever med hiv och måste förhålla oss till det. Att stigmatisera och kriminalisera hivpositiva är skadligt för allas hälsa.

Andra personer som jag inspireras av och ser fram emot framtida samarbeten med är Suzann och Robert.

I maj är det årsmöte för Svensk Förening för Sexologi i Göteborg. Där tror jag på spännande diskussioner om hur det sexologiska fältet kan utvecklas.

Bild från http://favim.com/image/95764/

Jag läser No  more babies av Tomas Hemstad i Ottar. Det är en intressant text. Hemstad beskriver en upplevelse av att relationer till vänner förändras efter det att de har fått barn och identiteten som barnlös. Under det senaste halvåret har jag funderat mycket över det där med föräldraskap och identitet.

Min upplevelse är att småbarnsföräldrar idag känner en stora krav på perfektion. De ska hantera aktiviteter, ha ett perfekt hem, vara den perfekta föräldern, få till ett tillfredsställande sexliv och förverkliga sina drömmar. Samtidigt har vi ett samhälle som har förändrats. Eventuella far- eller morförldrar är ofta upptagna med egna arbeten och sociala sammanhang. De kan tänka sig att sitta barnvakt ibland, men finns ofta inte längre som det självklara sociala skyddsnät som kanske behövs. Vi har också vant oss av att be om hjälp. Då vi tidigare diskuterade våra svårigheter med vänner så vill vi inte längre belasta utan vänder oss till vår terapeut, men terapeuten kommer inte över och säger; du, jag tar den där disken så får du tvätta håret.

Antagligen ser situationen ofta ut som Hemstad beskriver det. Småbarnsföräldrar, kanske särskilt nyblivna föräldrar isoleras. En del kan vara att hitta rätt i nya roller och en ny individ i sitt liv, men en del kan vara att det inte finns någon balans mellan de krav som de upplever och de resurser som de har. Det är ett strukturellt problem. Att då polarisera barnlösa mot föräldrar är kanske inte bästa sätt. Många vänner som är föräldrar har berättat om hur de inte längre blir tillfrågade om utgång av sina vänner. De räknas bort. Självklarheten i att vilja bilda en barnfamilj är också något som vi måste arbeta med, fler väljer att leva på andra sätt och för att respektera det krävs ett medvetet arbete med normer och värderingar.

I det här så funderar jag också över min egen uppväxt och roll som barn. Mina föräldrar fick mig som unga, kanske 15 år yngre än de flesta förstagångsföräldrar idag. Jag och mina bröder var med överallt. Vi åkte på backpackerresorna och jag minns känslan av att somna under en filt i en soffa efter en middag med mina föräldrars vänner eller efter en premiärfest. Klirret av glas, sorlet av röster och känslan av att vakna till då någon av mina föräldrar lyfter upp mig och bär mig till bilen. Jag var en individ, en person, ett barn och jag var också välkommen. Tidigt fick vi ta del i diskussioner och jag kan lätt räkna de märkliga gånger som jag upplevde att jag behandlades som ett “barn” och inte som Saga. Idag tror jag att synen på barnet är annorlunda. Många fester och middagar är barnfria för “det blir inte samma sak”. Nej, antagligen blir det inte samma sak, men det blir också väldigt mycket jobbigare att både vara förälder och kunna behålla sin egen identitet och personlighet. Kanske har era vänners förändring som föräldrar inte så mycket att göra med att de inte bejakar sin identitet och ser er på samma sätt. Kanske har det mer att göra med hur vi ser på barn och deras närvaro i våra liv.

Individen skapar strukturen. Det krävs självkritik och förändrat beteende för förändring av strukturer, men det är sällan en part som själva skapar problematiken. Jag tror att isoleringen av barnfamiljen är problematisk, för vänner och släkt och inte minst för familjen själva. Kanske handlar det helt enkelt om att det är fantastiskt att få bli den där lilla enheten med sitt barn, kanske finns andra delar. Som ångest över att inte räcka till som förälder, partner och vän och sorg över att inte känna det där sociala nätverket som fanns förr. Om det är så att även de aspekterna spelar in i hur familjen sluts så kanske det är vännerna som har rollen att sluta upp och hjälpa till. För samhället ser annorlunda ut, vi är mer ensamma samtidigt som vi behöver varandra mer än någonsin.

Så jag skulle önska att vi istället för att polarisera oss ytterligare från varandra och skapa identiteter som förälder och barnlös förändrade vårt tankesätt kring familjer och barn. Kan det få lov att “inte vara samma sak” på den där födelsedagsfesten? Eller ska vi fortsätta att sortera oss utifrån generationer tills vi sorterat bort barn på samma sätt som vi skrämmande nog sorterat bort de flesta äldre från vårt umgänge. Barn lär bland annat av modellinlärning, jag tror att det att jag fick vara med i diskussioner, på fester, middagar och resor gjorde mig till en rikare människa som vuxen. Vi är redan för ensamma i vår kultur för att skapa nya isolerade familjeöar. Min upplevelse är att problematiken inte ligger i huruvida vi väljer att få barn eller inte, utan vår bild av vad barn och familj innebär. Att familjer fortsätter att förverkliga den bilden handlar både om deras eget handlande och om en strukturell förväntan att de ska göra det.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, familj, föräldraskap, identitet, normer, uppfostran

Bild från lifeonprint.tumblr.com. 

Till sommaren har jag läst psykologi och sexologi i över fem år. Jag har en kandidatexamen i psykologi, en grundläggande psykoterapiutbildning med inriktning kognitiv beteendeterapi (KBT) och över ett års heltidsstudier i sexologi. Ändå är jag egentligen ett ingenting. När jag ska söka jobb finns det ingen rubrik att sätta på mitt yrke.

Jag tänker på detta när jag läser en broschyr från Psykologförbundet. En broschyr som är en problematisering av de yrkeskategorier som utan examen driver terapi. Exempelvis coacher, konsulter etc. Psykologförbundet sätter i sitt dokument fingret på ett samhällsproblem i Sverige idag. Människor som mår dåligt, som befinner sig i en utsatt situation, blir utnyttjade och i värsta fall vid sämre hälsa än de var tidigare på grund av att personer utan tillräcklig utbildning och kunskap bedriver terapi. Ett helt nytt fält av kvacksalveri har öppnat sig och jag tror inte att det är helt orimligt att säga att en av de stora drivkrafterna är ekonomi.

Psykologförbundet och dess medlemmar har dock ett starkt kort på handen. De har en legitimation. Det är just det som jag tänker på när jag konfronteras med det faktum att jag inte får kalla mig för något. Jag kan välja att kalla mig för sexolog, eftersom det inte är en skyddad titel, men det säger då heller ingenting om de timmar, år som jag har lagt ner på mina studier.

Svensk Förening för Sexologi är de som i nuläget reglerar auktorisation inom det sexologiska fältet. En process som är kostsam och tidskrävande att hålla på med. Reglerna för att få de olika titlarna är många och krångliga. Det finns i nuläget inte en utbildning som jag kan gå och sedan ansöka om en legitimation som sexolog. Det jag kan göra, som jag gör, är att samla kunskap och referenser för att så småningom kunna betala åtskilliga tusen kronor för att få prövat om jag uppfyller kraven för att bli auktoriserad specialist i klinisk sexologi. Kostnaden är ett måste för att föreningen ekonomiskt ska klara av att ta hand om prövningarna. Systemet tycker jag känns krångligt och odemokratiskt, men ansvaret ligger inte på föreningen.

Det är dags att vi, samhällsstrukturellt, tar sexuell hälsa, och ohälsa, på allvar och ger den det erkännande som den behöver. Det är min uppfattning att språket på många sätt styr vår uppfattning av vår omvärld och hur vi värderar den. Om mitt yrke inte har någon ordentlig enhetlig titel, var placerar vi då sexualiteten? Hur högt värderar vi då sexualitet som begrepp och del av livet?

Den senaste tiden har jag märkt att titeln sexolog har smugit in i de forum som vi som sysslar med sexologi i Sverige har skapat. Jag ser det som en liten upprorisk gest och kallar mig själv oftare och oftare för sexolog. Kanske kan en yrkesidentitet byggas upp underifrån? Ändå tror jag att det är otroligt viktigt att vi definierar vad vi talar om då vi talar om en sexolog. Jag skulle önska att Socialstyrelsen på samma sätt som de reglerar psykologlegitimationen också reglerade en legitimation för mig. Att jag nu, efter över fem års studier, kunde skicka in mina betyg och intyg och kunna kalla mig legitimerad sexolog när jag söker jobb.

Läs även andra bloggares åsikter om legitimation, Psykologförbundet, sexolog, Sexologi, Svensk förening för sexologi, terapi