Att skiljas

March 18th, 2014 § 0 comments § permalink

10Noje-Karinekberg__970550v530x800Jag och en vän går och ser filmen Att skiljas av Karin Ekberg. Under den dryga timme som filmen varar sitter vi och vrider oss i biostolarna för att sedan så småningom andas ut. Omtumlade lämnar vi salongen. En skilsmässa är något som ofta framkallar ett spontant beklagande hos omgivningen. Jag har funderat över det där “vad synd”, en del är säkert ett bekräftande av den smärta som en skilsmässa ofta innebär, men en del tror jag handlar om att vi ser en relation eller ett äktenskap som ett mål i sig. Det finns ett egenvärde i det, som gör att vi oavsett hur relationen egentligen är ser den som eftersträvansvärd. Själv har jag försökt att träna bort det spontana beklagandet och istället läsa in hur personen som går igenom en separation känner inför det. Det tar oftast inte många minuter att avgöra om det är läge att beklaga eller peppa. För precis som relationen som skildras i Att skiljas så finns det många relationer, många äktenskap som likt Karins pappa uttrycker det i filmen faktiskt inte får oss att vara så som vi vill vara. Känslan att en partner lockar fram sidor hos en som en inte tycker om kan greppa förlamande och den starka smärta och sorg som en separation skulle innebära undviks till varje pris och resulterar i ett långdraget lidande.

Vi vill oftast undvika smärta och ibland gör vi det till den grad att vi istället skapar ett lidande. Det finns ett tal om att människor kämpade mer förr i sina relationer, de ansträngde sig. Det talet tror jag är direkt destruktivt för många för ibland är den där smärtan och sorgen värd för att sedan kliva ut och antingen vara själv eller med någon/några som lockar fram de bästa sidorna av dig. En relation kan inte vara ett egenvärde, den måste fyllas med något och det ska vi till största delen må bra av.

Så tillbaka till omgivningens reaktioner på separationer, jag tänker att det är en del i varför det blir så svårt och att det på ganska enkla går att göra den antagligen redan tunga situationen lättare för människor. Beklaga inte innan du vet hur personen själv känner inför sin separation, det kan vara ett stort och svårt steg som de till slut har samlat mod för att ta. Tyng inte någon som redan är ledsen med din egen rädsla och sorg, jag tänker att det är inget fel i att visa att en är ledsen, men om din sorg dominerar så blir det väldigt svårt för personen som är i en separation att få ge uttryck för sina känslor. Och slutligen bete er inte illa, jag har flera gånger hört historier om vänner till separerade par som fryser ut en av de som tidigare varit en i paret. Människor som inte längre befinner sig i ett äktenskap eller i en relation är ändå de personerna som ni känt under år och delat upplevelser med. Den vänskapen kan inte vara sekundär till ett system för hur vi lever tillsammans.

På samma tema kom för några år sedan boken Happy, happy – en bok om skilsmässa.

Läs även andra bloggares åsikter om Att skiljas, skilsmässa

Fråga mig om sex

March 7th, 2014 § 0 comments § permalink

Skärmavbild 2014-03-07 kl. 20.15.07Screenshot från: http://www.expressen.se/halsa/gar-sexlivet-knackigt/

Varje söndag svarar jag på frågor om sex och relationer i Expressen Söndag. Ni kan också läsa vissa av frågorna på nätet. Skicka gärna era frågor till mig på: sex@expressen.se

Några av frågorna som jag redan besvarat:

Vad ska jag göra åt min svåra svartsjuka?

Min sambo har hellre sex med sig själv

Min kille kollar på porr – tycker det är äckligt

Vi har inte haft sex sedan barnet kom

Läs även andra bloggares åsikter om Blogg100, Expressen, relationer, Saga Alm Mårtensson, sex

Relationsform – om mer än sexuell frihet

February 23rd, 2014 § 0 comments § permalink

Vi gick ut och åt på dagen som kallas alla hjärtans dag. Jag och mina vänner. Runt omkring oss på restaurangen satt par i romantiska relationer (mitt antagande). Flera av dem lite stela inför varandra. Kanske är det längesen de var ute tillsammans, kanske har de stressat till restaurangen från jobbet, kanske är de nervösa och störtförälskade i varandra. De fick mig i alla fall att tänka på normen, tvåsamhetsnormen.

Min omgivning och jag diskuterar relationer. De olika formerna. De olika orden, monogami, tvåsamhet, öppna relationer, fria relationer, relationsanarki, poly. Det blir snabbt personligt och känslosamt, för det personliga är politiskt och nära samtidigt. Jag läser feministisk och antikapitalistisk kritik av den monogama relationen. Teorier om kapitalism, ägandet av din partner och hur kvinnor historiskt behandlats inom ramen för den heterosexuella monogama relationen. Spännande resonemang om svartsjuka. Jag läser kritik av den icke-monogama relationen, egentligen snarlik den som riktas mot den monogama. Konsumtion av människor. Alla är utbytbara.

I diskussionen vill jag ha någon form av svar. Vad är egentligen hållbart? Vad innebär frihet? Hur mycket smärta kan vi stå ut med? I talet kring valet av en monogam relation finns ofta en tanke om intimitet, skydd och trygghet. Genom löftet om monogami ger du din partner förutsättningar att kunna lita på dig. I den icke-monogama relationen finns en tanke om frihet och trygghet i de ramar som ni satt upp tillsammans.

Jag tänker att förälskelse till sin karaktär ofta blir ett totalt uppgående i en annan person. Det är inte märkligt att det sätter ramarna för hur relationen utvecklas. Det är logiskt att i den stunden, när en annan person dominerar din tillvaro, sluta dig tillsammans med hen och skapa en enhet. För vissa fungerar den enheten under en lång tid, kanske resten av livet, för andra behövs en rörlighet som den enheten inte kan erbjuda. Känslor är föränderliga, och ibland blir det rimliga är att ompröva ramarna kring relationen efter en tid.

En av de största skillnaderna tror jag är just att ett icke-monogamt förhållningssätt bjuder in till ett rörligt samtal om relationen. Inte heller det monogama förhållandet finns i en form, men vi glömmer ofta det och utgår från att vi alla har samma ramar eftersom monogamin tillhör normen. I den icke-monogama relationen blir vi tidigt tvungna att diskutera de till vissa delar skilda förhållningssätt som vi har till vår eller våra partners och försöka att komma till överenskommelser. Vi blir ibland smärtsamt medvetna om föränderligheten.

Kanske är det en icke-fråga, för jag tror att de flesta relationer har sina egna ramar som parterna kommer överens om. Min tanke är att normen kring monogami är starkast som en idé, i realiteten har många människor överenskommelser och beteenden som inte innefattas av den. Är det då vårt statiska tänkande kring relationer som gör det problematiskt för oss? När känslor, omgivningen och förutsättningarna förändras så klamrar vi oss fast vid en tanke om evighet tillsammans, vi två – ett sätt att leva.

Det finns ingen universallösning för den perfekta relationen, det finns inget mål, men det finns ett samtal som skapar dynamik. Att dela upp dikotomt i fria och tvåsamma relationer säger kanske inte så mycket. För i längden tror jag att det här är större än så. I din eller dina relationer så har du och din eller dina partners möjlighet att definiera ramarna. Valet av relationsform är mer komplext än sexuell exklusivitet eller inte. Jag anar en rörlighet och jag omfamnar den. Kan vi få lov att definiera själva och testa. Ompröva efter hand. Kanske framför allt, att med omtanke ge vår eller våra partners frihet att vara den eller de som de vill och kan vara. Inte enbart när det handlar om sex.

Intressant text om frihet i relationer: Letting my wife go

Tanja Suhinina – Varför är jag poly

“Varför skulle kärlek och attraktion vara fel” Sofie Lyhammar i Sydsvenskan om fria relationer

Läs även andra bloggares åsikter om fria relationer, monogami, polyamori, relationer, öppna relationer

Fina flickor knullar lagom

June 2nd, 2013 § 4 comments § permalink

I boken Sex is not a natural act & other essays från 2004 resonerar Leonore Tiefer om vilka sexuella problem som kommer att ge upphov till ett viagra för kvinnnor, kommer det handla om orgasmstörning, lustproblematik eller kanske båda två? Enligt Tiefer startar jakten på ett läkemedel för kvinnor motsvarande viagra i samma stund som läkemedelsföretagen inser de ekonomiska vinster som finns i en medicinering och nyligen publicerade DN en text med nyheten att ett viagra för kvinnor förväntas göra intåg på läkemedelsmarknaden. Texten, som jag uppfattar som lika delar en reklamtext från ett läkemedelsföretag som skrämselpropaganda från någon sexualfientlig rörelse, tar bland annat upp problematiken med de potentiella kvinnliga nymfomaner som läkemedlet kan tänkas skapa. Med nymfomani menas ofta överdriven sexualdrift, en diagnos i ICD 10.

Kommentaren om faran med nymfomani tror jag inte är någon tillfällighet. Det är säljande att reproducera bilden av den sexuellt utagerande kvinnan som innebär någon form av samhällsfara. Att prata om nymfomani går också i samma riktning som den samhällsdiskurs som vi ibland möter i media när det gäller sexmissbruk. Vissa praktiker lyfts som ofarliga, normala, önskade, andra praktiker som problematiska, abnorma och oönskade. Samma sak med frekvens av sexualitet. Vi ska absolut vilja ha sex, men inte för mycket. Då skulle det kunna påverka samhället till det negativa. Samtidigt får vi inte vara sexuellt tråkiga, vi ska utforska fast i en lagomgrad som motsvarar de light-BDSM-kit som du kan hitta i de större underklädesaffärerna. Du får gärna konsumera sexualitet, det är en livsstil, men när det gäller t ex frekvens eller antal partners så är det viktigt att inte gå utanför ramarna.

För några år sedan skrev jag om forskning om högsexuella kvinnor. Då kanske främst med vinkeln att de faktiskt finns. Intresset för sex är antagligen lika individuellt som intresset för andra fenomen. Nu kanske jag behöver lyfta de högsexuella kvinnorna igen, den här gången för att de framtälls som en samhällsfara. Jag önskar plats åt alla de som inte passar in i den smala ram av lust och förmåga som normen innebär. De som inte har så mycket lust och de som har lust i överflöd. Skapa nyanser och tolerans. Det sista vi behöver för att främja sexuell hälsa är fler smala normer att förhålla oss till.

Slutligen, med utgångspunkt i Tiefers resonemang om sexualitet och hälsa så tänker jag att precis som det kan vara aktuellt att vid depression att fråga dig hur din kontext, de du omger dig med och din omgivning, ser ut så kan det kanske också vid brist på lust och sexuell förmåga vara aktuellt att undersöka var problematiken du upplever kommer ifrån. Sedan kan du bestämma om du kan vara hjälpt av en medicinering, eller om du helt enkelt bara vantrivs i ditt sammanhang, i kulturen och kan blomstra i en annan kontext än den som du befinner dig i just nu. Är det strukturerna kring sex som skapar din dysfunktionalitet eller finns det ett reellt medicinskt problem?

Ursprungsartikeln från Daily Mail hittar ni här.

Kommentar till artikeln av Naomi McAuliffe.

En tidigare bloggpost om högsexuella kvinnor.

För en problematisering av en medikalisering av sexualiteten läs Leonore Tiefer, exempelvis Sex is not a natural act & other essays.

Läs även andra bloggares åsikter om DN, kvinnor, Leonore Tiefer, medikalisering, män, normer, nymfomani, sexualitet, viagra

Vi

June 1st, 2013 § 5 comments § permalink

“Kanske, tänker jag, borde vi fundera över den romantiska kärlekens idé om evighet och ägande. Kanske, tänker jag, borde respekt för den andre, hennes vilja och hennes individ vara grundläggande också i kärleksrelationer.”

Så avslutade Ann Heberlein en krönika för några veckor sedan. När jag sitter i Victorias minsta biosalong och vrider mig i stolen framför filmen Vi så det de orden som jag tänker på. I filmen får vi möta Ida och Krister och följa dem i en relation som rör sig i en tydligt nedåtgående ångestspiral. Redan inledningsvis planteras små tecken och obehaget ökar successivt till den gräns att jag och min vän under filmen söker kontakt för att bekräfta varandra i att det här är nästintill olidligt att se på.

Vad är bakgrunden? Hur blir relationer så kontrollerande, ägandefokuserade och stängda? Utifrån min bakgrund inom kognitiv beteendeterapi så tänker jag att det handlar om en oförmåga att hantera känslor av obehag. Min idé är att vi i våra liv upplever ytterst lite obehag och därför är ganska ovana vid det. Vi har skalat bort negativa fysiska stimuli som att frysa, vara hungrig eller känna smärta. Att i en nära relation förhålla dig till en annan person är komplext och bitvis smärtsamt. Det innebär ofta en osäkerhet och ovisshet och vår reaktion blir att försöka undvika obehaget. Vad gör vi då? Med ofta subtila tecken påverkar vi vår relation och vår partner så att denne slutar med beteenden som väcker obehag hos oss. Det kan handla om exempelvis att tala om vissa saker, vara ute med sina vänner och förhållningssätt till sociala medier. Jag vet också personer som nästintill tvångsmässigt håller koll på sin partners mail och sms.

Finns det då någon lösning? Jag tror det, jag tror att vi genom att acceptera och tolerera känslorna av ovisshet och obehag kan påverka riktningen i vilken vår relation rör sig. Ge din partner frihet, respekt och personen kommer att kunna fortsätta vara den individ som du blev förälskad i.

I filmen Vi är rollerna statiska. Det är en man som utövar sin äganderätt över en kvinna. Så är det också i Heberleins text. Vad jag tror är vanligt är att båda parter i en relation försöker kontrollera och äga den andre. Det är inte en klar uppdelning utan ett kontrollbeteende som vi alla bär på och måste förhålla oss till. Kanske är beteendet i vissa fall kopplat till en könsroll och könsmaktsordning, men jag tror att beteendet är vanligt hos alla individer och förekommande i relationer oavsett om du är homo- bi- eller heterosexuell.

En film på liknande tema är Le Mépris, en av mina favoritfilmer. Där tvivlar en man på sin fru i den utsträckningen att hon tillslut inte kan något annat än förakta honom och relationen genomsyras av detta. För att undersöka hur det går att förhålla sig mer öppet och accepterande i dina relationer, läs Kärlekens ACT av Russ Harris. Även terapeuten Esther Perel är intressant att läsa, hon redovisar i sin bok Vill ha dig, en idé om att vi genom att omfamna osäkerheten i relationer kan hålla sexualiteten levande.

Tidigare inlägg om ACT och relationer.

Läs även andra bloggares åsikter om ACT, Ann Heberlein, kontroll, kärlek, makt, relationer, Russ Harris, Vi, ångest

Makt i nära relationer

May 24th, 2013 § 0 comments § permalink

tumblr_lzzsgg6byJ1qbitbyo1_500

Bild från apocalypse-chic.tumblr.com.

Några veckor sedan, innan Husby. Min vän ser på mig. Vi sitter på en balkong och natten är ljum. Du vet, Saga, ingen kommer någonsin ge ifrån sig makt frivilligt. Så är det. Senare under natten talar vi om förhållanden och makt. Jag har länge funderat över det där. För maktaspekten är enligt mig central inom alla våra relationer. Ändå är den lite ful att tala om. Som att samtliga av våra nära relationer är jämna. Jämställda, jämlika.

Min tanke är att maktrelationerna i sig inte är något problem. De är en naturlig del av att förhålla sig till andra människor. Ibland är det din partner som har övertaget, ibland är det du. Någon är lite mer förälskad och någon har ett större behov av sex. Ni förhåller er till sociala, ekonomiska och erotiska kapital och ibland vet ni inte ens vem som har övertaget, ibland är det väldigt tydligt för er. Jag tänker och har beskrivit det här tidigare, att problemet blir när maktrelationen blir statisk. När den svage alltid är den svage i relationen. En position som är enormt frustrerande att befinna sig i. Lika frustrerande är det att ständigt vara den starke och behöva förhålla sig till detta. Samtidigt är just den positionen den som vi sällan vill ge efter i.

En relation är ohållbar om maktförhållandet är statiskt, för det kommer att innebära antingen att den i underläge lägger sig ner, slickar den starkes fötter och sakta tynar bort, eller att den svage reser sig och gör uppror med våld. Tvingar sig till en position som är bättre än den i ständigt underläge. Vad kan vi ställa för krav på den som är starkare i en relation? Kan det finnas något att vinna för den starke i att leka mer med makten och förhandla om rollerna? Jag tror det. Är det rimligt att lägga hela ansvaret för att luckra upp maktpositionerna på den i underläge i relationen?

Your own acts tell the world who you are

and what kind of society you think it should be

Ai Weiwei menar att vi med våra handlingar definierar oss själva och samhället som vi lever i. Vårt samhälle just nu kan kanske ses om en metafor för det statiska maktförhållandet i den nära relationen. I förorterna reser sig motståndet. Vi med det sociala, ekonomiska och kulturella kapitalet håller så hårt i våra tillgångar att vi definierar ett samhälle som vi sedan vantrivs i. Personen med makt i förhållandet håller i sin makt tills relationen fylls av förakt och sakta tynar bort. Ditt överläge är en kortsiktig väg mot kontroll och tillfredsställelse som långsiktigt skapar en giftig miljö för dig att leva i.

Jag vill ha rörliga samhällen, rörliga relationer. Möjligheter och utveckling, ansvar. Att klamra sig fast vid makt innebär ett statiskt passivt läge. Till sist brister det. I nära relationer och i samhällsstrukturer. Jag vill ha en lek med makten.

Ann Heberlein om våld och makt.

Johanna Langhorst text i Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om Ai WeiweiBDSMHusbymaktrelationer,revolutionsexvåld

Tagged Ai WeiweiBDSMHusbymaktrelationerrevolutionsexvåld

Läs även andra bloggares åsikter om Ai Weiwei, Husby, makt, relationer, revolution, sex, våld

Timing

May 23rd, 2013 § 2 comments § permalink

Bland hundratals besökare på en klubb i Stockholm springer jag rakt in i någon jag första och förra gången mötte som 18-åring på festival i ett somrigt Småland. Jag hade precis gått ut gymnasiet och skulle inom någon månad lämna Sverige för Paris. Det känns inte som att tiden stått stilla, men det känns som om utvecklingen skett parallellt under nästan 10 år och vi har färdats mot samma punkt fast i olika banor.

Det får mig att tänka på timing och relationer. Vi tillskriver ibland timingen till ödet och meningen. Försöker förklara varför vi kom rätt och varför vi kom fel. Timing och det slumpmässiga att vi faktiskt lyckas träffa varandra jagar i våra tankar. Vad var det som gjorde att vi var på just den platsen? Kommer vi någonsin lyckas ha samma timing igen, som att timing är något som vi behärskar.

Vi diskuterar nätdejting, där skapar vi vår egen timing tänker jag. Det blir ett försök att behärska variabler som vi annars är totalt utlämnade till. Inom loppet av några klick och minuter så har vi samlat på oss information om en person. Vi använder informationen i en förhoppning om att fatta bättre beslut än de till synes slumpmässiga som vi har möjlighet att fatta i en stökig krogmiljö. Ett kontrollerat förlopp.

På samma gång som vi skapar en illusion av att kontrollera förloppet så ökar kanske vår ångest över att det inte blir som vi tänkt. Relationer, de är livet, de är dynamiska, rörliga och lynniga. Kanske är det så att i samma stund som vi påbörjar försöket att behärska relationerna kväver vi något och påverkar potentialen.

En klok person som jag känner talade en gång med mig om att tiden, som vi uppfattar den, är en konstruktion. Därför kan vi inte fästa oss för mycket vid den. Idén om tiden styr i för hög utsträckning hur vi förhåller oss till omvärlden och till varandra. Vi får tanken att en missad möjlighet innebär att vi går miste om den för alltid eftersom tiden fortsätter att ticka. Kanske är det inte alls så, kanske återkommer förloppen, möjligheterna, successivt genom livet och kan vi vila i det och acceptera vår stundtals skiftande timing så kan vi känna ro. För den där möjligheten till det där samtalet eller natten kommer igen, kanske om en månad, kanske om tio år, i samma liv, i en helt annan stad.

Läs även andra bloggares åsikter om relationer, tid, timing

Ett “maybe attending” till kärleken

April 28th, 2013 § 4 comments § permalink

51120121316route

Jag är på middag med några vänner. Två av fyra har krossade hjärtan och vi diskuterar relationer och kärleken. En av vännerna utbrister

“Ja, men vissa förhåller sig ju precis likadant till relationer som de gör till nyårsevent på Facebook. Först svarar de inte på lång, lång tid, sedan kan de sträcka sig till att trycka ett “maybe attending” för att försäkra sig att de slipper ifrån åtagandet att gå på festen om de skulle hitta någon annan, roligare fest. Till slut har det inte dykt upp någon roligare fest och de får krypa till korset och ändå gå på festen”

Hans kommentar får mig att fundera över ett sådant förhållningssätt till livet, relationer och kärleken. Jag gissar att personerna med ett kroniskt “maybe attending” får exakt samma chanser till romanser, relationer och sex som andra. Skillnaden blir kanske snarare de chanser som de missar i sin tvekan och i känslan av otillfredsställelse i att inte göra några egna val. För när du står på den där nyårsfesten som du aldrig tryckt attending till så undrar du om det fanns någon annan, roligare fest att gå på. Som du missar genom att vara där du är just nu. Istället för att fatta det medvetna valet och ta ansvar för det så skapar du själv en osäkerhet och grämer du dig över något som du kanske missade.

Nätdejting tror jag är en arena där den här problematiken är stor. Vi överväldigas av alla valmöjligheter och som i förlamning  stannar vi kvar, runtklickandes bland profilbilderna på sajten, månad efter månad. För det kan ju hända att vi missar någon som hade varit bättre. Snyggare, mer lyckad och harmonisk.

Så är det kanske också med kärleken och sexet. Att fatta ett medvetet val leder livet i en riktning och då måste vi ta ansvar för den riktningen. Det är läskigt. Att istället vara en “maybe attending” som av slumpen blev “attending” är kortsiktigt skönare. Vi har inte behövt ta ansvar för något val. Frågan är dock hur livet blir på lång sikt och vilka möjligheter vi upplever att vi har.

Precis innan jag somnar i min säng den natten så funderar jag över hur jag försöker förhålla mig till livet. Jag konstaterar med ett litet leende att det är jag som är personen som bjuder in till nyårsfesten, så lever jag.

Läs även andra bloggares åsikter om Facebook, kärlek, relationer, sex, val

Every Breath You Take

April 25th, 2013 § 0 comments § permalink

helmut-newton-e1333101534437

Stalking, eller stalkning som är termen på svenska, är ett ämne som jag kom i kontakt med i veckan genom ett föredrag av forskaren Susanne Strand. Enligt Strand är det svårt att definiera var gränserna för stalkning går eftersom det är personen som blir utsatt för stalkning som definierar detta. För någon annan hade kanske det där meddelandet eller telefonsamtalet inte varit något konstigt. Det är till och med möjligt att telefonsamtalet för några veckor sedan inte ens hade varit konstigt för personen som nu känner att det är stalkning.

Strand berättar att det främst är kvinnor som blir utsatta och en vanlig grupp av stalkers är ex-partners. När det handlar om kvinnor som stalkar så stalkar de i större utsträckning sin ex-partners nya partner (i heterosexuella relationer, en kvinna).  Det kan handla om sms, samtal, e-post eller lappar. Vissa beställer hem paket till den som de stalkar – helt plötsligt får du nya utemöbler levererade en gång i veckan. Internet har skapat nya arenor för stalkning. Det är otroligt lätt att hitta information om människor, att skicka meddelanden och likes genom sociala medier och att ta reda på var personen bor och arbetar.

Jag tänker åter på det där med ex-partners. De flesta känner igen den förälskade personens vansinne, hela tillvaron domineras av den där fantastiska personen som du nyss träffat och vissa har till och med beskrivit förälskelsen som en psykos. Så kan också uppbrottet vara. Personen som under lång tid har varit vår vardag är plötsligt borta. Vi får inte längre lov att skicka det där spontana meddelandet, eller berätta om det där som hände på jobbet. En möjlig kontaktväg till omvärlden plockas bort. Att känna det där starka behovet att kontakta sin ex-partner är något som jag tror att många kan identifiera sig med – att det sedan går så långt att personen känner sig hotad är en annan sak, tänker vi. För kanske är det inte så konstigt att beteendet utvecklas till stalkning. Ibland har vi människor svårt att förstå att hur vi agerar påverkar andra annorlunda än det påverkar oss själva. Vi får själva en positiv boost av att skicka det där fina meddelandet till vår ex-partner medan ex-partnern känner ett starkt obehag. Vi skickar några till, för det kändes så bra, just då. Stalkern är född. Vi har aldrig själva upplevt vårt handlande som obehagligt, för det är det ju inte, för oss.

Susanne Strand ger exemplet med låten Every Breath You Take av Police. Tänk er känslan att få en sån låt tillägnad er, varje gång ni hör den på radion Every step you take, every move you make – I’ll be watching you. Är det den totala kärleksförklaringen eller ett solklart fall av mycket sofistikerad stalkning?

Om ni är utsatta för stalkning:

Kontakta polisen och rapportera det som hänt er -114 14

Kontakta kvinnojour

Kvinnofridslinjen: 020-50 50 50

Mansjouren, finns lokala sådana runt om i Sverige

Dokumentera det som du blivit utsatt för, spara mejl och sms, finns det vittnen, bilder, meddelanden på telefonsvarare

Konfrontera absolut inte den som stalkar, vänd dig till polisen, de kan och vill göra mycket för att hjälpa dig.

Läs även andra bloggares åsikter om förälskelse, kärlek, Police, relationer, stalking, stalkning

Mera än IKEA-soffans tystnad

April 17th, 2013 § 0 comments § permalink

Bild från weheartit.com .

I vintras var jag på en föreläsning om parterapimetoden IBCT (Integrative Behavioral Couple Therapy) på Psykologpartners. Ola Jameson talade om kärlek som beteende och användning av KBT vid relationsproblem. Jameson beskriver att problemet med samlevnadsproblematik är stort i Sverige och det korrelerar med flera andra tillstånd som ångest, depression och hjärt- och kärlsjukdomar. Samlevnadsproblem har av vissa beskrivits som ett folkhälsoproblem. Vid ett tillfälle under dagen så beskrev Jameson den destruktiva process som personer i nära relationer kan hamna i som en depression.

En del i detta var att personerna i relationen minskade sin beteenderepertoar. Det innebär i praktiken att de slutade att göra aktiva saker tillsammans. Jag har pratat om det här med flera av mina vänner som levt i nära relationer och de beskriver ett händelseförlopp där parterna sitter allt mer i soffan, vid sina datorer eller tittandes på TV-serier. Att inte längre göra aktiva saker tillsammans kan leda till att positiva element i förhållandet minskar. Vi skapar en bild av “myset” – ett mys är i verkligheten ganska passivt och kontaktlöst. Kanske har vi efter en tid skapat en situation där ett nytt avsnitt av Mad Men skapar mer upphetsning än tanken på personen/personerna som du valt att dela ditt liv med.

Om personerna hade umgåtts med sina vänner, tränat eller gjort något annat aktivt projekt tillsammans så hade det kunnat ge positiva konsekvenser som att se olika sidor av varandra, få igång produktion av härliga signalsubstanser och skapa fler positiva relationer. När jag arbetar med deprimerade patienter så finns det ofta en tanke om att få vila bort sin nedstämdhet, hos paren tänker jag att det handlar om en tanke om att mysa sig till en varm och nära relation. Personen vill helst ägna sig åt det som vi kallar passiva aktiviteter, som att se på film, sova, eller sitta vid sin dator på Facebook. Det blir också ofta svårare och svårare att ta steget och göra en aktiv aktivitet. När jag arbetar med dessa patienter så arbetar jag med beteendeaktivering. Genom det kan personen hitta tillbaka till saker som innan brukade fylla livet med glädje. Till en början är det ofta motigt. Känns konstlat. Vi planerar in fler och fler aktiviteter – efter relativt kort tid brukar förändringen börja synas. Personen börjar leva. Blir piggare och gladare, vårdar sina relationer och vågar allt oftare kliva ur sin trygghetszon. Min råd till personer i deprimerade relationer är att skapa er egen beteendeaktivering – vänd blicken från skärmen mot den/de du älskar och gör något tillsammans som får er att se varandra och verkligen se varandra.

Läs även andra bloggares åsikter om depression, IBCT, kärlek, Ola Jameson, Psykologpartners, relationer

Kommentar till No more babies

January 8th, 2013 § 6 comments § permalink

Bild från http://favim.com/image/95764/

Jag läser No  more babies av Tomas Hemstad i Ottar. Det är en intressant text. Hemstad beskriver en upplevelse av att relationer till vänner förändras efter det att de har fått barn och identiteten som barnlös. Under det senaste halvåret har jag funderat mycket över det där med föräldraskap och identitet.

Min upplevelse är att småbarnsföräldrar idag känner en stora krav på perfektion. De ska hantera aktiviteter, ha ett perfekt hem, vara den perfekta föräldern, få till ett tillfredsställande sexliv och förverkliga sina drömmar. Samtidigt har vi ett samhälle som har förändrats. Eventuella far- eller morförldrar är ofta upptagna med egna arbeten och sociala sammanhang. De kan tänka sig att sitta barnvakt ibland, men finns ofta inte längre som det självklara sociala skyddsnät som kanske behövs. Vi har också vant oss av att be om hjälp. Då vi tidigare diskuterade våra svårigheter med vänner så vill vi inte längre belasta utan vänder oss till vår terapeut, men terapeuten kommer inte över och säger; du, jag tar den där disken så får du tvätta håret.

Antagligen ser situationen ofta ut som Hemstad beskriver det. Småbarnsföräldrar, kanske särskilt nyblivna föräldrar isoleras. En del kan vara att hitta rätt i nya roller och en ny individ i sitt liv, men en del kan vara att det inte finns någon balans mellan de krav som de upplever och de resurser som de har. Det är ett strukturellt problem. Att då polarisera barnlösa mot föräldrar är kanske inte bästa sätt. Många vänner som är föräldrar har berättat om hur de inte längre blir tillfrågade om utgång av sina vänner. De räknas bort. Självklarheten i att vilja bilda en barnfamilj är också något som vi måste arbeta med, fler väljer att leva på andra sätt och för att respektera det krävs ett medvetet arbete med normer och värderingar.

I det här så funderar jag också över min egen uppväxt och roll som barn. Mina föräldrar fick mig som unga, kanske 15 år yngre än de flesta förstagångsföräldrar idag. Jag och mina bröder var med överallt. Vi åkte på backpackerresorna och jag minns känslan av att somna under en filt i en soffa efter en middag med mina föräldrars vänner eller efter en premiärfest. Klirret av glas, sorlet av röster och känslan av att vakna till då någon av mina föräldrar lyfter upp mig och bär mig till bilen. Jag var en individ, en person, ett barn och jag var också välkommen. Tidigt fick vi ta del i diskussioner och jag kan lätt räkna de märkliga gånger som jag upplevde att jag behandlades som ett “barn” och inte som Saga. Idag tror jag att synen på barnet är annorlunda. Många fester och middagar är barnfria för “det blir inte samma sak”. Nej, antagligen blir det inte samma sak, men det blir också väldigt mycket jobbigare att både vara förälder och kunna behålla sin egen identitet och personlighet. Kanske har era vänners förändring som föräldrar inte så mycket att göra med att de inte bejakar sin identitet och ser er på samma sätt. Kanske har det mer att göra med hur vi ser på barn och deras närvaro i våra liv.

Individen skapar strukturen. Det krävs självkritik och förändrat beteende för förändring av strukturer, men det är sällan en part som själva skapar problematiken. Jag tror att isoleringen av barnfamiljen är problematisk, för vänner och släkt och inte minst för familjen själva. Kanske handlar det helt enkelt om att det är fantastiskt att få bli den där lilla enheten med sitt barn, kanske finns andra delar. Som ångest över att inte räcka till som förälder, partner och vän och sorg över att inte känna det där sociala nätverket som fanns förr. Om det är så att även de aspekterna spelar in i hur familjen sluts så kanske det är vännerna som har rollen att sluta upp och hjälpa till. För samhället ser annorlunda ut, vi är mer ensamma samtidigt som vi behöver varandra mer än någonsin.

Så jag skulle önska att vi istället för att polarisera oss ytterligare från varandra och skapa identiteter som förälder och barnlös förändrade vårt tankesätt kring familjer och barn. Kan det få lov att “inte vara samma sak” på den där födelsedagsfesten? Eller ska vi fortsätta att sortera oss utifrån generationer tills vi sorterat bort barn på samma sätt som vi skrämmande nog sorterat bort de flesta äldre från vårt umgänge. Barn lär bland annat av modellinlärning, jag tror att det att jag fick vara med i diskussioner, på fester, middagar och resor gjorde mig till en rikare människa som vuxen. Vi är redan för ensamma i vår kultur för att skapa nya isolerade familjeöar. Min upplevelse är att problematiken inte ligger i huruvida vi väljer att få barn eller inte, utan vår bild av vad barn och familj innebär. Att familjer fortsätter att förverkliga den bilden handlar både om deras eget handlande och om en strukturell förväntan att de ska göra det.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, familj, föräldraskap, identitet, normer, uppfostran

Nätdejtandets kostymdrama

May 26th, 2012 § 2 comments § permalink

Bild från iheartmyheart.tumblr.com.

I början av året var vi många som skrattade år pseudonymen Kommissarie F. Curiosas krönika i The Local om dejting i Sverige. I krönikan beskrivs en dejtingprocess i Sverige som statiskt följer sina steg och verkar mot sin egen omöjlighet. Processen börjar med att ni träffas på en väns fest, mycket alkohol är inblandat, ni hånglar och/eller har sex, byter nummer (förhoppningsvis rätt siffror och namn), ett sms skickas med texten “vad fint det var att ses igår, vill du ta en kaffe någon dag”, smset analyseras till förbannelse, gärna med vänner engagerade, ni träffas igen över en mycket märklig fika. Efter att ha avslutat fikan med en obekväm kram så tillbringar du den närmsta veckan med att ha ångest över vilka ord du ska använda i ditt nästa sms. Efter detta upprepas föregående steg av fylla och sex, konstig fika och efter 20 år av att närma er varandra på något fler sätt så gifter ni er.

När det gäller nätdejting så får jag en helt annan process beskriven för mig. Där är det som att vi förflyttas tillbaka i tiden. Dejtandet börjar inte med ett one night stand utan med att ett textutbyte. Det finns konstiga fikor, men de föregås inte av hångel eller sex, de föregås av ett intellektuellt utbyte. Vi beskriver oss själva som personer och ställer frågor om den andre, skriver om intressen, framtidsdrömmar och egenskaper. Det är inte riktigt möjligt att vara full eftersom du måste hålla uppe nivån på det som du skriver för att intresset ska fortsätta. Efter några mejl fram och tillbaka kan dejtandet ta olika vägar. Antingen kör ni hardcore och ses direkt över en kaffe eller ett glas eller fortsätter ni den virtuella relationen ett tag i olika kanaler. Middag rekommenderas inte av mina vänner som ger följande förklaring; du vill ha en väg ut, på en middag är du fast i flera timmar med någon som du kanske inte ens tycker om. Kroppsspråk, kroppslukt och röstläge är inget som kan förmedlas i mejl. En något mer rutinerad vän förklarar vikten av Facebook för mig. Du vill bli vän med sin nätdejt så snart som möjligt på Facebook för att se hur personen interagerar med sina vänner och kanske inte minst för att få fler bilder, kanske t o m filmer. Genom videochatt är det också möjligt att ta reda på kroppspråk och röstläge, kvar finns då lukt och känsel att utforska.

På vissa sätt blir nätdejtandet som att ta tillbaka något av spänningen som vi kan se i kostymdramer som Downton Abbey. Vi skapar en känsla av distans och onåbarhet som kanske kittlar oss bort från slentrianen i den mängd one night stands som vi annars skulle lyckas få med oss från stadens klubbar och barer. Baksidan av nätdejtande är känslan av ett resonemangsäktenskap, när du inte kan sluta välja och vraka bland de profiler som erbjuds dig. När du letar egenskaper och karaktärsdrag för att hitta perfektion i det som i slutändan är varma, fysiska människor med lika många fel och brister som du själv har.

Oavsett hur de eventuella relationerna föds så kanske slutprodukten är den samma? Det skulle vara intressant att se forskning på utfallet i förhållande till sättet som relationer börjat. Påverkas en eventuell relation av att ha börjat i en fysisk process triggad av signalsubstanser påverkade av sex och alkohol? Händer det andra saker om den börjar med de belöningssystem som nätdejting triggar? Som individer i samhället är vi i full gång med att utforska det här. I forskning från 2010 så hade 23 % av 1100 tillfrågade svenskar träffats på internet, 13 % träffades på krogen. Min gissning är att andelen som träffats på nätet idag har ökat. Det väcker också frågan om det är möjligt att bli förälskad på nätet och om det finns en virtuell kärlek vid första ögonkastet?

Läs även andra bloggares åsikter om dejting, Downton Abbey, förälskelse, internet, kärlek, nätdejting, relationer, The Local

Att tillåta nyanser i relationer – en kommentar till medicinering för monogami

May 23rd, 2012 § Comments Off § permalink

Via Tanja Suhinina blir jag tipsad om en artikel i DN om forskning där forskarna i form av manipulation av hormoner hos sorkar gjort sorkarna ointresserade av andra än sin partner. DN talar i sin rubriksättning om att skapa en livslång romans. Jag funderar på om en medicinering för att möjliggöra monogami skulle kunna innebära att människor inte i lika stor utsträckning behöver förhålla sig till den förändring som finns i förhållanden. Maktskiftningarna, attraktionen till andra än din partner, de fantastiska stunderna och stunderna som är skit. Det dynamiska tillstånd som en relation är. Den senaste tiden har jag varit mycket fascinerad av en terapimetod inom KBT som kallas för ACT. En del i ACT handlar om att inte ha som mål att eliminera all smärta utan acceptera den som en del av livet och förhålla sig till den. Jag tänker på det när jag läser om idén att skapa en monogamimedicin. Forskarna talar om det sociala, ekonomiska och känslomässiga lidande som separationer ofta innebär, ACT talar om lidande som en produkt av att inte konstatera smärta som en del av livet. Att älska någon gör ont, ibland. Gör det för ont för ofta så överväger vi om det är värt det, om vi genom att stanna respekterar det som är värdefullt för oss och fattar beslut utifrån det. Bara ordvalet med vilket DN talar om skilsmässor säger något om synen på dessa. Det talas om en oförmåga att hålla samman. I ordet oförmåga finns inte plats för nyanser, för alla de par som kämpar och sedan bestämmer sig för att gå skilda vägar. Där separationen ger utrymme för något annat än den bitterhet och svärta som kan växa fram efter år av ouppklarade konflikter.

I slutet av artikeln talas det om en kombination bestående av medicinering för monogami och parterapi. Inom parterapi är inte upprätthållandet av relationen ett självklart mål, parterapi kan lika gärna leda till en separation. När Anders Sandberg (här hittar ni en artikel av honom) säger “Terapin är till för inpräntningen, så att vi fortsätter att vara fästa vid rätt partner” blir jag lite fundersam. Terapi som inpräntning? Finns det människor som är rätt eller fel för oss? Eller är alla både rätt, fel och något däremellan och det är det som vi lär oss att förhålla oss till? Forskning visar att mycket av våra känslor styrs av hormoner, i augusti förra året skrev jag om de signalsubstanser som kan påverka upplevelsen av kärlek. Jag frågar mig om nyckeln till ett förhållande verkligen ligger i en manipulation av kroppens biokemiska processer? Jag tänker att den kanske snarare ligger i en medvetenhet om de processerna och att sedan förhålla sig till skiftningarna.

I förhållande till att skapa ett tillstånd av monogami på medicinsk väg så tänker jag också på den starka norm som finns kring att definiera ett relation. Jag vet att människor i min omgivning som inte riktigt vill göra det ofta utsätts för stark press utifrån. Trots att de egentligen inte vill säga att de är ihop eller inte. Kanske är den bristen på flexibilitet i förhållande till relationer en del i problematiken. Relationer ser väldigt olika ut, ändå talar vi bara om vissa, statiska, former. Det finns litet eller inget utrymme att själv sätta ord på det förhållande som just du har. Det är som att vi i förhållande till relationer hör Heidi Klums röst i den där dokusåpan om designers, där hon säger “one day you’re in, the next day you’re out”. Alla de där andra tillstånden i förhållande till en eller flera partners räknas inte.

Kärleksideologin, att sexuella relationer legitimeras av kärlek är fortfarande stark i det västerländska samhället, trots att vi ser vissa tendenser till uppluckring. Kanske bidrar det till att människor en bit in i förhållanden vaknar i chock över att förälskelsen och/eller kärleken har försvunnit. Fler som jag talat med, som har relationer på över tjugo år bakom sig vittnar om den föränderlighet som jag tidigare beskrivit. Jag undrar vad det öppnar för dörrar att förhålla sig mer flexibelt till den föränderligheten, kanske till och med uppskatta den? Att förhålla sig med nyfikenhet till det som ska komma, istället för en rädsla för att det inte känns likadant som tidigare, att vi inte hittat en hållbar form för våra relationer och att allt ska förloras. Är det våra faktiska känslor i relationen som ställer till det för oss eller är det föreställningen om hur det ska kännas?

Också Lotta kommenterar forskningen kring medicinering och monogami.

Läs även andra bloggares åsikter om ACT, DN, hormoner, KBT, monogami, relationer, sex

Mindfulness, relationer & sex

May 6th, 2012 § 7 comments § permalink

 Bild från http://queering.tumblr.com/

Som avslutning på den tvååriga grundläggande psykoterapiutbildning som jag gått så hade vi två dagar med gruppterapi. Dagarna fylldes av mindfulnessmeditation och yoga. Jag har länge funderat över hur mindfulness skulle kunna kopplas till sexologi och under dagarna med minfulness började jag tänka på hur mindfulness skulle kunna fungera som verktyg att arbeta med i förhållande till sexualproblematik.

Jag gör en snabb artikelsökning och hittar stöd för min idé hos Brotto och Heiman, som i sin forskning redovisar tidigare forskning som visar att mindfulness kan kopplas samman med större sexuell upphetsning och högre sexuell tillfredsställelse. Brotto, Basson och Lyrias forskning visar att  mindfulness förbättrade upplevelsen av sexuell lust och upphetsning hos deltagarna i studien. Särskilt de kvinnor med erfarenhet av sexuella övergrepp upplevde en förbättring i sin sexuella funktion. Burpee och Langer fann en koppling mellan mindfulness och tillfredsställelse i äktenskapet. Att vara mindfull som personlighetsdrag är något som också Krusemark, Cambell och Rogge menar på bidrar till en högre tillfredsställelse i relationen. Mindfulness gav en bättre förmåga att hantera stress i relationen och bättre kommunikation vid konflikter. Wachs och Cordova menar också att mindfulness hjälpte parterna att identifiera och kommunicera känslor och reglera ilska.

Min tanke är att mindfulness kan användas för att arbeta med tre komponenter i vår vardag och som kan knytas till sexualproblematik. Den första är den prestationsinriktade hållning som vi kulturellt skolas in i, en ständig strävan efter förbättring av oss själva, som individer. Ett forcerande av utveckling som i sin tur kan leda till stress och prestationsångest. Den andra är tidsaspekten, i vilken tid vi väljer att befinna oss i. Min tanke är att många ofta lever i framtiden. Vi planerar och organiserar och glömmer vår nuvarande tillvaro. Vi tillbringar också stor del av tiden på sociala medier och internet, det är sällan vi är här och nu. Något som jag tror att otroligt viktigt i relationer och inte minst sexuella sådana. Den tredje komponenten är vårt förhållningssätt till den fysiska kroppen. Jag tror att den västerländska kulturen innebär ett enormt komplext och komplicerat förhållningssätt till den fysiska kroppen. Vi ser inte kroppen, tycker inte om den och känner inte heller den. Istället innebär vår inställning till kroppen en strävan efter perfektion och förbättring. Vi kan sägas odla ett självhat, skam och skuld i förhållande till hur vi ser ut. Det är sällan vi iakttar vår kropp, konstaterar dess funktion och värde i det att det bara finns.

Det skulle även vara intressant att se vad det skulle innebära att förhålla sig sexuellt till de sju attityder som mindfulness innebär; att inte döma, ha en tålmodig inställning, en nybörjares sinne, ha tillit/tilltro, inte sträva, acceptera och att släppa taget. Min tanke är att detta skulle kunna handla om att exempelvis se sin kropp, acceptera och inte döma den, släppa taget om de krav på prestation som kan finnas i förhållande till sex, ha en tålmodig inställning och inte sträva efter det perfekta sexlivet, hysa tillit och tilltro till sig själv och en/eller flera eventuella partners och vara medvetet närvarande i den sexuella situation som vi befinner oss i. Att utforska sin sexualitet med en nyfikenhet och undersökande attityd, att tillåta sig själv att vara nybörjare och utforska sexualitet.

En bra bok att läsa om ni är nyfikna på mindfulness är Ola Schenströms Mindfulness för nybörjare.

Läs även andra bloggares åsikter om förhållanden, mindfulness, relationer, sex, sexualitet, terapi

Att vårda en relation – att logga ut?

April 7th, 2012 § 8 comments § permalink

Bild från http://cutegaycouples.tumblr.com/.

Ni som känner mig vet att det här är en av mina svagheter, jag sitter ihop med min iPhone, därför tycker jag också att det är ett så otroligt intressant ämne. Påskhelgen tillbringar jag till stor del med te, choklad och TEDTalks. Det första som jag ser heter Connected, but alone? av Sherry Turkle och handlar om hur relationer, särskilt romantiska sådana, påverkas av att att ständigt vara uppkopplad. Du är inte längre på en middag, i ett samtal eller på en bar, du är ofta samtidigt på internet i en annan konversation eller kanske tio stycken andra konversationer och ett Wordfeudspel.

Förra sommaren bad Helsingborgs Dagblad mig att dela med mig av tre romantiska tipsa. Mitt första tips var

“Logga ut. Stäng ibland av tekniken, datorer och mobiler och var koncentrerade och närvarande i stunden. Sociala medier som Facebook kan användas för att skapa bra förutsättningar för passion, men det kan också vara bra att prova på hur det känns att bara vara i sina känslor utan yttre stimulans och ständig informationsinput.”

Ibland känns saker som vi skriver inaktuella efter bara några månader. Särskilt när det handlar om sexualitet, teknologi och förhållningssätt till internet. Jag tror att det är ämnen som är föränderliga i en liknande utsträckning. Ändå känner jag i skrivande stund att reflektioner kring vårt användande av internet känns mer aktuellt idag än det gjorde när jag skrev mina romantiska tips.

Jag tänker på en dejt jag var på, efter en kvart stod personen med blicken i sin mobil, iPhoneblicken som den ibland kallas. Och konsten att hålla ögonkontakt samtidigt som du messar, som Turkle talar om. “Jag måste sköta om mina sociala medier” var kommentaren, som om det handlade om en liten kennel med hundvalpar som krävde kärlek och näring. Turkle talar om “The illusion of companionship without the demands of friendship“. Ska vi vara krassa så är det lite så, i kommunikation i form av sms, mms och chatt så är vi i kontroll. Vi kan logga ut, sitta och fundera på våra formuleringar, styra på ett helt annat sätt än i det direkta fysiska samtalet. Turkle talar om den fysiska relationen som kladdig och krävande och att den går att tvätta med teknologi, så den blir lite mindre besvärlig. Den blir bekväm. Att människan är ensam och samtidigt rädd för intimitet och att teknik erbjuder ett förförande alternativ, där du själv, till viss del, kan designa dina relationer. Turkle betonar skillnaden på att vara själv (alone) och att vara ensam (lonely). Hon menar att vi måste lära oss att vara själva, annars kommer vi att finna oss ensamma i en illusion av relationer som inte riktigt når fram.

Som jag skrev i början så är mitt förhållningssätt till min telefon inte helt oproblematiskt. Det tar inte lång tid förrän ni hittar mig i min mobil. Dagen då jag såg Turkles TEDTalk hade jag innan jag ens lämnat sängen sett tre Youtubeklipp, kollat mejl och sociala medier, sett på en bild på någon jag tycker om och startat en diskussion. Turkles ord om relationer och kommunikation får mig att fundera. Fundera på att skaffa en analog väckarklocka och göra ett “sacred place” av mitt sovrum, ett rum hos mig utan ett ständigt flöde av information. Att logga ut för att vinna något annat. Jag tror inte att det är den totala avhållsamheten som är målet, jag älskar internet och de rum som det bjuder på. Vad jag tror på är frågorna och diskussionen, en medvetenhet i användandet av teknik, att inte klicka oss vilse och stanna i de kladdiga och något krävande relationer som omger oss. Och att som Turkle talar om, skapa fristäder i vårt hem. Jag vet inte vilken relation just du kan sägas vårda genom att logga ut, kanske enbart en, otroligt viktig relation. Relationen till dig själv.

Tidigare texter om sexualitet & teknologi:

Till sängs med iPhone 

Som en virtuell bikt

Den sexuelle medelålders mannen och Facebook

Vad är en nakenbild på internet?

Att sexsurfa

Läs även andra bloggares åsikter om internet, kommunikation, mindfulness, relationer, sex, sexualitet, Sherry Turkle

Where Am I?

You are currently browsing the Relationer category at Saga om Sexologi.

  • Twingly BlogRank
  • Twingly Blog Search ShowBlog=NO blog:http://www.sagasexologi.se/ sort:inlinks Most linked posts