Saga om Sexologi

Igår deltog jag i demonstrationen Ta natten tillbaka. Tillsammans vandrade vi glittriga och dansandes Malmös gator genom natten och jag var inte rädd. Vi tog det utrymme som vi har blivit tillsagda att inte ta, för om vi gör det är det vårt oansvariga beteende som leder till att vi blir våldtagna. Runt mig fanns bara personer som identifierar sig som kvinnor. Samlade och starka. En intensiv lyckokänsla när jag ser mig omkring i gruppen strax efter ljudbilen och möter all värme, ilska, glädje och kamp. Upplevelsen var en av de mest positiva, starka, upplevelser jag haft av feminstisk kamp.

Efter demonstrationen går jag Kristanstadsgatan med ett lugn i kroppen. Förrädiskt trygg i tanken att gatorna är fyllda av mina systrar och vår kamp. Det måste ha varit några minuter efter jag gick där som fyra personer på väg från demonstrationen blev attackerade, misshandlade, knivskurna av nazister från Svenskarnas parti. När jag nästa dag fick veta vad som hänt byttes den varma känsla som genomsyrat min kropp ut mot ilska och sorg.

Jag står i eftermiddagssolen på Möllevångstorget omgiven av människor som är där för att visa stöd för de som blivit attackerade och vårt motstånd mot den fascism som växer i samhället. Det är viktigt att vi drar parallellerna som vi måste dra, vi har ett parti i Sveriges riksdag vars sexualpolitiska agenda genomsyras av förtryck av kvinnor och hbt-fientlighet. Det utrymme som Sverigedemokraterna får där, i debatten och i fikarummet är inte frikopplat från det hat och våld som nazisterna riktade mot våra kamrater. Det är en del av samma fascistiska struktur och den måste krossas.

Mitt område är sexualitet och mitt mål frihet. Frihet att uttrycka din sexualitet och kärlek utan att utsättas för våld. Det kommer jag att slåss för och jag kommer att försvara mig och mina kamrater när det behövs. Antifascism är alltid självförsvar.

Kampen fortsätter och jag hoppas att vi ses på Möllevångstorget kl 14.00 på söndag för att visa vårt motstånd.

Förbundet Allt åt alla: Kämpa Showan!

Läs även andra bloggares åsikter om antifascism, Sverigedemokraterna, Ta natten tillbaka

I den andra delen i min serie om hämndporr tänkte jag skriva om de två stora stridande diskurser som jag identifierade kring fenomenet hämndporr.

Den första diskursen, definierar jag utifrån tidigare tankar kring sexualmoral och religion som färgat rättsväsendet och individens attityd till sexualitet. I denna diskurs finns en tydlig uppdelning av mannens mer aktiva roll sexuellt och kvinnans mer passiva. I handlingen att ta en sexuellt utmanande bild eller att låta någon annan ta en sexuellt utmanande bild bryter du mot de normer och konventioner som i denna diskurs omgärdar sexualiteten. Ansvaret för den handlingen ligger hos dig och det verkar finnas en tanke om att du på grund av din oförsiktighet får bära ett visst mått av skam. Sexualiteten ses som något intimt som sker i en relation mellan två personer enligt en heteronorm. Denna diskurs möter jag i de kommentarer som omgärdar bilderna/filmerna på nätet.

Den diskursen har också tidigare varit mer dominerande inom rättsväsendet. Inte i den uttalat känslomässiga form som vi möter i kommentarsfältet utan kanske mer i en praktisk form där den påverkar möjligheten att anmäla kränkningen och hur den faktiska lagstiftningen har sett ut. Min tanke är också att ytterligare en aktör som kan definieras i förhållande till denna diskurs är de kommersiella aktörer som ligger bakom hemsidor som inriktat sig på hämndporr. De ekonomiska vinster som dessa gör på sidorna, på att dela bilderna och få personer att kommentera bilderna och på så sätt öka trafiken eller att helt enkelt utöva utpressning innebär att tidigare moraliska, juridiska och kulturella systemet är något som gynnar dem. Min tanke är dock att den här tredje gruppen skiljer sig från konsumenterna/kommentatorerna och rättsväsendet i det att de inte egentligen överensstämmer i form av värderingar och moraliska ideal, här är det istället en ekonomisk struktur som gör det gynnsamt att fortsätta i den diskurs som tidigare funnits.

Den andra stridande diskursen som jag möter i förhållande till hämndporr är en diskurs ur ett feministiskt perspektiv.  Då bilder också kan ses som en del i en diskurs vill jag exemplifiera med en bild från den amerikanska rörelsen mot hämndporrs hemsida

De aktörer som jag definierar i förhållande till den här diskursen är aktivister som engagerat sig i frågan, vi hittar bland annat den amerikanska rörelsen End Revenge Porn och claims-makers inom svensk media samt politiker och forskare som engagerat sig. I den feministiska diskussionen kring hämndporr finns ett tal om skifte från offrets ansvar till samtycke liknande den diskussion som förs vid andra sexualbrott, exempelvis våldtäkt. Råd om att vara försiktig med vilka bilder/filmer som du delar med dig av jämförs med råd till unga kvinnor för att undvika att bli utsatta för sexuella övergrepp i den fysiska världen. Exempelvis att inte klä sig utmanande, inte vara för berusad och inte gå ensam hem om kvällen. Kanske sker här också en strid i synen på kvinnans sexualitet.

Något som jag upplever i talet om hämndporr är att det parallellt med diskussionen om samtycke finns ett tal om allvarligheten i den kränkning som hämndporr innebär. Allvarligheten i kränkningen betonas i flera av reportagen ”om någon googlar mig så är det ju kört” uttrycker Anna i P3 Nyheters hämndporrspecial (2013). I flera fall möter jag också en känsla av hopplöshet och ett tal om suicid i förhållande till att ha blivit exponerad på internet i ett sexuellt sammanhang.

Läs även andra bloggares åsikter om diskurs, feminism, hämndporr, juridik

Bild från apocalypse-chic.tumblr.com.

Några veckor sedan, innan Husby. Min vän ser på mig. Vi sitter på en balkong och natten är ljum. Du vet, Saga, ingen kommer någonsin ge ifrån sig makt frivilligt. Så är det. Senare under natten talar vi om förhållanden och makt. Jag har länge funderat över det där. För maktaspekten är enligt mig central inom alla våra relationer. Ändå är den lite ful att tala om. Som att samtliga av våra nära relationer är jämna. Jämställda, jämlika.

Min tanke är att maktrelationerna i sig inte är något problem. De är en naturlig del av att förhålla sig till andra människor. Ibland är det din partner som har övertaget, ibland är det du. Någon är lite mer förälskad och någon har ett större behov av sex. Ni förhåller er till sociala, ekonomiska och erotiska kapital och ibland vet ni inte ens vem som har övertaget, ibland är det väldigt tydligt för er. Jag tänker och har beskrivit det här tidigare, att problemet blir när maktrelationen blir statisk. När den svage alltid är den svage i relationen. En position som är enormt frustrerande att befinna sig i. Lika frustrerande är det att ständigt vara den starke och behöva förhålla sig till detta. Samtidigt är just den positionen den som vi sällan vill ge efter i.

En relation är ohållbar om maktförhållandet är statiskt, för det kommer att innebära antingen att den i underläge lägger sig ner, slickar den starkes fötter och sakta tynar bort, eller att den svage reser sig och gör uppror med våld. Tvingar sig till en position som är bättre än den i ständigt underläge. Vad kan vi ställa för krav på den som är starkare i en relation? Kan det finnas något att vinna för den starke i att leka mer med makten och förhandla om rollerna? Jag tror det. Är det rimligt att lägga hela ansvaret för att luckra upp maktpositionerna på den i underläge i relationen?

Your own acts tell the world who you are

and what kind of society you think it should be

Ai Weiwei menar att vi med våra handlingar definierar oss själva och samhället som vi lever i. Vårt samhälle just nu kan kanske ses om en metafor för det statiska maktförhållandet i den nära relationen. I förorterna reser sig motståndet. Vi med det sociala, ekonomiska och kulturella kapitalet håller så hårt i våra tillgångar att vi definierar ett samhälle som vi sedan vantrivs i. Personen med makt i förhållandet håller i sin makt tills relationen fylls av förakt och sakta tynar bort. Ditt överläge är en kortsiktig väg mot kontroll och tillfredsställelse som långsiktigt skapar en giftig miljö för dig att leva i.

Jag vill ha rörliga samhällen, rörliga relationer. Möjligheter och utveckling, ansvar. Att klamra sig fast vid makt innebär ett statiskt passivt läge. Till sist brister det. I nära relationer och i samhällsstrukturer. Jag vill ha en lek med makten.

Ann Heberlein om våld och makt.

Johanna Langhorst text i Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om Ai Weiwei, BDSM, Husby, makt, relationer,revolution, sex, våld

Tagged Ai Weiwei, BDSM, Husby, makt, relationer, revolution, sex, våld

Läs även andra bloggares åsikter om Ai Weiwei, Husby, makt, relationer, revolution, sex, våld

Bild från http://favim.com/image/95764/

Jag läser No  more babies av Tomas Hemstad i Ottar. Det är en intressant text. Hemstad beskriver en upplevelse av att relationer till vänner förändras efter det att de har fått barn och identiteten som barnlös. Under det senaste halvåret har jag funderat mycket över det där med föräldraskap och identitet.

Min upplevelse är att småbarnsföräldrar idag känner en stora krav på perfektion. De ska hantera aktiviteter, ha ett perfekt hem, vara den perfekta föräldern, få till ett tillfredsställande sexliv och förverkliga sina drömmar. Samtidigt har vi ett samhälle som har förändrats. Eventuella far- eller morförldrar är ofta upptagna med egna arbeten och sociala sammanhang. De kan tänka sig att sitta barnvakt ibland, men finns ofta inte längre som det självklara sociala skyddsnät som kanske behövs. Vi har också vant oss av att be om hjälp. Då vi tidigare diskuterade våra svårigheter med vänner så vill vi inte längre belasta utan vänder oss till vår terapeut, men terapeuten kommer inte över och säger; du, jag tar den där disken så får du tvätta håret.

Antagligen ser situationen ofta ut som Hemstad beskriver det. Småbarnsföräldrar, kanske särskilt nyblivna föräldrar isoleras. En del kan vara att hitta rätt i nya roller och en ny individ i sitt liv, men en del kan vara att det inte finns någon balans mellan de krav som de upplever och de resurser som de har. Det är ett strukturellt problem. Att då polarisera barnlösa mot föräldrar är kanske inte bästa sätt. Många vänner som är föräldrar har berättat om hur de inte längre blir tillfrågade om utgång av sina vänner. De räknas bort. Självklarheten i att vilja bilda en barnfamilj är också något som vi måste arbeta med, fler väljer att leva på andra sätt och för att respektera det krävs ett medvetet arbete med normer och värderingar.

I det här så funderar jag också över min egen uppväxt och roll som barn. Mina föräldrar fick mig som unga, kanske 15 år yngre än de flesta förstagångsföräldrar idag. Jag och mina bröder var med överallt. Vi åkte på backpackerresorna och jag minns känslan av att somna under en filt i en soffa efter en middag med mina föräldrars vänner eller efter en premiärfest. Klirret av glas, sorlet av röster och känslan av att vakna till då någon av mina föräldrar lyfter upp mig och bär mig till bilen. Jag var en individ, en person, ett barn och jag var också välkommen. Tidigt fick vi ta del i diskussioner och jag kan lätt räkna de märkliga gånger som jag upplevde att jag behandlades som ett “barn” och inte som Saga. Idag tror jag att synen på barnet är annorlunda. Många fester och middagar är barnfria för “det blir inte samma sak”. Nej, antagligen blir det inte samma sak, men det blir också väldigt mycket jobbigare att både vara förälder och kunna behålla sin egen identitet och personlighet. Kanske har era vänners förändring som föräldrar inte så mycket att göra med att de inte bejakar sin identitet och ser er på samma sätt. Kanske har det mer att göra med hur vi ser på barn och deras närvaro i våra liv.

Individen skapar strukturen. Det krävs självkritik och förändrat beteende för förändring av strukturer, men det är sällan en part som själva skapar problematiken. Jag tror att isoleringen av barnfamiljen är problematisk, för vänner och släkt och inte minst för familjen själva. Kanske handlar det helt enkelt om att det är fantastiskt att få bli den där lilla enheten med sitt barn, kanske finns andra delar. Som ångest över att inte räcka till som förälder, partner och vän och sorg över att inte känna det där sociala nätverket som fanns förr. Om det är så att även de aspekterna spelar in i hur familjen sluts så kanske det är vännerna som har rollen att sluta upp och hjälpa till. För samhället ser annorlunda ut, vi är mer ensamma samtidigt som vi behöver varandra mer än någonsin.

Så jag skulle önska att vi istället för att polarisera oss ytterligare från varandra och skapa identiteter som förälder och barnlös förändrade vårt tankesätt kring familjer och barn. Kan det få lov att “inte vara samma sak” på den där födelsedagsfesten? Eller ska vi fortsätta att sortera oss utifrån generationer tills vi sorterat bort barn på samma sätt som vi skrämmande nog sorterat bort de flesta äldre från vårt umgänge. Barn lär bland annat av modellinlärning, jag tror att det att jag fick vara med i diskussioner, på fester, middagar och resor gjorde mig till en rikare människa som vuxen. Vi är redan för ensamma i vår kultur för att skapa nya isolerade familjeöar. Min upplevelse är att problematiken inte ligger i huruvida vi väljer att få barn eller inte, utan vår bild av vad barn och familj innebär. Att familjer fortsätter att förverkliga den bilden handlar både om deras eget handlande och om en strukturell förväntan att de ska göra det.

Läs även andra bloggares åsikter om barn, familj, föräldraskap, identitet, normer, uppfostran

Bild från lifeonprint.tumblr.com. 

Till sommaren har jag läst psykologi och sexologi i över fem år. Jag har en kandidatexamen i psykologi, en grundläggande psykoterapiutbildning med inriktning kognitiv beteendeterapi (KBT) och över ett års heltidsstudier i sexologi. Ändå är jag egentligen ett ingenting. När jag ska söka jobb finns det ingen rubrik att sätta på mitt yrke.

Jag tänker på detta när jag läser en broschyr från Psykologförbundet. En broschyr som är en problematisering av de yrkeskategorier som utan examen driver terapi. Exempelvis coacher, konsulter etc. Psykologförbundet sätter i sitt dokument fingret på ett samhällsproblem i Sverige idag. Människor som mår dåligt, som befinner sig i en utsatt situation, blir utnyttjade och i värsta fall vid sämre hälsa än de var tidigare på grund av att personer utan tillräcklig utbildning och kunskap bedriver terapi. Ett helt nytt fält av kvacksalveri har öppnat sig och jag tror inte att det är helt orimligt att säga att en av de stora drivkrafterna är ekonomi.

Psykologförbundet och dess medlemmar har dock ett starkt kort på handen. De har en legitimation. Det är just det som jag tänker på när jag konfronteras med det faktum att jag inte får kalla mig för något. Jag kan välja att kalla mig för sexolog, eftersom det inte är en skyddad titel, men det säger då heller ingenting om de timmar, år som jag har lagt ner på mina studier.

Svensk Förening för Sexologi är de som i nuläget reglerar auktorisation inom det sexologiska fältet. En process som är kostsam och tidskrävande att hålla på med. Reglerna för att få de olika titlarna är många och krångliga. Det finns i nuläget inte en utbildning som jag kan gå och sedan ansöka om en legitimation som sexolog. Det jag kan göra, som jag gör, är att samla kunskap och referenser för att så småningom kunna betala åtskilliga tusen kronor för att få prövat om jag uppfyller kraven för att bli auktoriserad specialist i klinisk sexologi. Kostnaden är ett måste för att föreningen ekonomiskt ska klara av att ta hand om prövningarna. Systemet tycker jag känns krångligt och odemokratiskt, men ansvaret ligger inte på föreningen.

Det är dags att vi, samhällsstrukturellt, tar sexuell hälsa, och ohälsa, på allvar och ger den det erkännande som den behöver. Det är min uppfattning att språket på många sätt styr vår uppfattning av vår omvärld och hur vi värderar den. Om mitt yrke inte har någon ordentlig enhetlig titel, var placerar vi då sexualiteten? Hur högt värderar vi då sexualitet som begrepp och del av livet?

Den senaste tiden har jag märkt att titeln sexolog har smugit in i de forum som vi som sysslar med sexologi i Sverige har skapat. Jag ser det som en liten upprorisk gest och kallar mig själv oftare och oftare för sexolog. Kanske kan en yrkesidentitet byggas upp underifrån? Ändå tror jag att det är otroligt viktigt att vi definierar vad vi talar om då vi talar om en sexolog. Jag skulle önska att Socialstyrelsen på samma sätt som de reglerar psykologlegitimationen också reglerade en legitimation för mig. Att jag nu, efter över fem års studier, kunde skicka in mina betyg och intyg och kunna kalla mig legitimerad sexolog när jag söker jobb.

Läs även andra bloggares åsikter om legitimation, Psykologförbundet, sexolog, Sexologi, Svensk förening för sexologi, terapi

Nästa vecka påbörjar jag kursen Politik, kultur och sexuallagstiftning på masterprogrammet i sexologi. Därför tycker jag att det är extra intressant att läsa Åsa Regnér och Thomas Bodström i dagens Svenska Dagbladet om lagstiftningen kring åldersgräns vid sexuellt umgänge. Lagstiftningen är till för att skydda unga sexuellt i förhållande till vuxna personer. Det är en mycket viktig ansats. Vad som blir problematiskt är att lagen kan tolkas som att unga, som ligger nära varandra i ålder, inte kan ha sex med varandra eftersom det då handlar om ett övergrepp. Om en sextonåring till exempel har sex med en fjortonåring. Under grundkursen i sexologi hade vi en föreläsning om bland annat liknande rättsfall, vi fick läsa domar och det var inte alltid helt lätt att följa resonemangen. Jag tänker på en föreläsning med åklagare Ulrika Rogland som jag var på under Sexdagarna. Hon talade om svårigheten med okunskap kring sexualitet hos domare och efterlyste domare med spetskompetens som tog hand om fall som rörde sexualitet.

När jag läser Åsa Regnér och Thomas Bodströms kommentar på lagstiftningen kan jag inte låta bli att fundera över den attityd mot unga och sex som jag möter, också i vissa fall på min utbildning. En idé om att unga inte ska ha sex eftersom de inte är mogna. Kanske är det så, kanske inte. Kanske är det viktigare att bredda vad sex innebär – oralsex, sex på Facebookchatten, smekningar etc – än att försöka förhindra ett penetrerande samlag. Jag kan inte låta bli att fundera över hur den synen på sex och unga skulle kunna påverka en dom. Särskilt om lagstiftningen är otydlig.

Då jag har diskuterat sex och juridik så brukar jag betona hur viktigt jag tycker det är med en lagstiftning kring sex. För mig är det viktigt att sex inte ses som ett isolerat, exotiskt fenomen som står utanför de ramar som vi annars sätter upp  vårt samhälle. Vad som är viktigt är dock att lagstiftningen är ständigt granskad och att det pågår en diskussion kring den. Sexualitet är ett föränderligt fenomen och det måste vi omfamna på olika sätt. Som nu, märker vi att vår lagstiftning kring unga, sex och gränser gör ungdomsmottagningarnas arbete svårare och gör att unga blir felaktigt dömda då det egentligen handlat om sex med samtycke så är det kanske dags att se över den. En lag som ska skydda unga och fungerar på ett kontraproduktivt sätt måste formuleras om. Kanske är det ofrånkomligt att en lag tolkas utifrån individen som läser den, men jag tror att det finns gradskillnader och när egna moraliska föreställningar om sexualitet lyser igenom i domarna så har vi ett problem.

Jag har tidigare skrivit om sex mellan syskon och lagstiftning kring det.

Här är paragrafen i Brottsbalken som avses

4 § Den som har samlag med ett barn under femton år eller som med ett sådant barn genomför en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt mot barn till fängelse i lägst två och högst sex år.

Detsamma gäller den som begår en gärning som avses i första stycket mot ett barn som fyllt femton men inte arton år och som är avkomling till gärningsmannen eller står under fostran av eller har ett liknande förhållande till gärningsmannen, eller för vars vård eller tillsyn gärningsmannen skall svara på grund av en myndighets beslut.

Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, döms för grov våldtäkt mot barn till fängelse i lägst fyra och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningsmannen har använt våld eller hot om brottslig gärning eller om fler än en förgripit sig på barnet eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller barnets låga ålder eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Lag (2005:90).

Läs även andra bloggares åsikter om brott, juridik, moral, politik, sex, sexuallagstiftning, unga

Under de senaste veckorna har jag följt kampen mot lagförslaget där staden St Petersburg vill förbjuda människor att skriva, säga, läsa och träffas för att diskutera någonting i samband med ordet gay. Sidan All Out samlar namnunderskrifter mot förslaget och håller mig via mejl uppdaterad om hur det går. Senast igår demonstrerades det i  Berlin mot lagförslaget. Jag har tidigare funderat över de sätt som vi försöker att styra människors sexualitet. För några årtionden sedan hade vi ett diagnossystem som sjukdomsklassade sexualitet som inte ansågs passa in, är det så att vi i nuläget istället försöker lagstifta bort människors sexuella uttryck och integritet?

Med lagförslaget i bakhuvudet blir det därför något ironiskt att läsa om Putins nya valfilm. Ett kort klipp som utspelar sig på en läkarmottagning. En ung kvinna halvligger i en stol och talar om sin rädsla för att ha sex för första gången, med samtidig betoning på kärleken hon känner. Läkaren lugnar henne med att hennes nervositet är mycket vanlig. Att i samma land som det sker försök att tysta minst 10 procent av invånarnas sexualitet och kärlek tala om kärleken till politiken med sexuella metaforer är enligt mig ganska provocerande. Utrymmet för kärlek är något smalt i ett land där en stad juridiskt vill reglera människors sexualitet och rätten att uttrycka den.

Filmen kan ni se här.

All Outs namninsamling.

Sydsvenskan skriver om Putin och val.

Läs även andra bloggares åsikter om HBT, lagstiftning, politik, Putin, Ryssland, sexualitet, St Petersburg

En av de enligt mig mer intressanta tv-serierna just nu är serien Äkta människor som går på SVT 1 på söndagar klockan 21.00 och finns även att se på SVT Play. I serien har människor skapat hubotar, en sort robotar som ser ut som människor och innehåller avancerad programvara som gör att de lär sig att interagera med omvärlden på ett mer och mer “mänskligt” sätt.

Hubotarna kan göra mycket av det som människor kan och de används främst till sådant som människorna inte hinner eller tycker är jobbigt. En hubots roll i en familj får mig att tänka på rollen som barnflicka och jag kommer ihåg hur det var när jag var 18 år och kom till en av Paris rikare förorter. Modern i familjen där jag skulle arbeta insåg snabbt hur hon skulle utnyttja sin hubot på bästa sätt och snart fanns 12 timmar barnvakt per vecka schemalagt utöver mina ordinarie timmar och om de inte utnyttjade tjänsten så flyttades timmarna helt sonika över till nästa vecka. Snabbt hade jag flera dagars barnpassning att utföra och den omsattes istället i “städa hela huset”. Även Katrine Zytomierska verkar ha uppfattningen att hennes barnflicka är en hubot. Någon som utan känslor ska leva för familjen som hon arbetar för och bortse från sina egna behov. Känslan av att vara livegen är något som jag kommer att bära med mig, att befinna sig i ett varmt sammanhang, som en familj ofta är, men ändå inte riktigt räknas. Inte räknas som något annat är ett ting som förenklar familjens liv.

Vad som är intressant i Äkta människor är hur människorna gör våld på sina värderingar och sin integritet. Jag tänker att det att göra våld på dessa hos sig själv inte enbart innebär att du själv kompromissar utan också att du får människorna i din omgivning att kompromissa med sina värderingar och sin integritet. Kompromissandet skapar ringar på vattnet som färgar ett helt samhälle.

De flesta hubotar är vackra och sexiga. De är ofysiska på det där sexiga sättet som människor hur mycket de än strävar efter det aldrig når. Hubotarna svettas inte, äter inte och de har inte heller något behov av att du tar hänsyn till deras önskningar, tror människan. Därför fyller hubotarna också i vissa sammanhang en sexuell funktion. I Hubot Heaven beskrivs hur du kan få kravlöst sex och få utlopp för sexuella önskningar som du inte får plats för i din relation. En hubot säger inte emot, den lyder och vill samma sak som du vill. Det finns alltså inget krav på kommunikation. En hubot kan vara skräddarsydd efter just din fetisch. Du behöver inte på ett jobbigt sätt kommunicera din fetisch till din partner utan du kan få den genom att betala för den istället.

Då jag ser Äkta människor slår det mig att just kommunikation är ett nyckelord. Vi överöses med nya former av kommunikation. Mejlhögen växer, snabba sms som ska formuleras med intelligenta och helst inte för tolkningsbara budskap. Vi försöker lösa gåtan kring kommunikation med olika spel. Vi The Gamear oss genom tillvaron med det som vi tror är raffinerade manipulationsstrategier. I ett sådant förhållningssätt till varandra så kanske vi tappar något, känslan för den/de du försöker kommunicera med. Men hur lätt är det att känna när du är uppslukad av att förstå vad som är för på, för av och god etikett i interaktiv kommunikation? Ändå är just det försöket till kommunikation det som jag tror är det viktiga. Det är i försöket att förstå den/de andre-a som vi möjliggöra att behandla varandra med respekt och behålla vår integritet.

Hubotarna ger en illusion av att vara perfekta i sängen eftersom de inte kräver något samspel, de gör som de blir tillsagda. Det kanske ger en idé om att människor inte behöver det där samspelet, men jag tror motsatsen. Det är otroligt viktigt att försöka fortsätta kommunicera, både på ett verbalt och ickeverbalt plan. Äkta människor visar upp en värld där vi bit för bit ger upp kommunikation med varandra för att ta en genväg där några som vi inte räknar till oss servar oss med sådant vi tycker är lite jobbigt att ha och göra med. Som små barn och sex när vi arbetat åtta timmar och handlat och städat och lagat mat.

Kommunikation innebär inte sällan konflikter. Jag vet att jag har skrivit det förr, men en teori om just konflikter är att det är de som driver relationer närmre och framåt, om konflikterna får blomma ut. Det är ofta obekvämt att säga sin mening till sina nära och kanske är det just därför det är till dem som vi kan göra det. Kommunikationens konflikter blir som ett kitt mellan människor och ger möjlighet till öppenhet, värdighet och integritet. I Äkta människor väljer människorna en enklare envägskommunikation och ser sitt samhälle som tömmas på de värden som de tidigare högaktat.

Fler skriver om Äkta människor.

Läs även andra bloggares åsikter om etik, hubotar, Katrine Zytomierska, kommunikation, moral, sex, sexualitet, SVT, Äkta människor

I inledningsföreläsningen till kursen Sexualitet i ord och bild fick vi ta del av citatet “One man’s erotica is another man’s porn“. Just det citatet funderar jag på i förhållande till Jeff  Koons och hans konstverk i serien Made in heaven, fast där bör kanske frågan snarare ställas om Koons arbete med Staller handlar om pornografi eller konst? Är det fin- eller fulkultur och hur definieras konsten och/eller pornografin? Det är under föreläsningen om sexualitet i konst som jag fascineras av historien om Jeff Koons och Ilona Staller (Cicciolina). De möts 1989 och deras äktenskap varar mellan 1991 och 1992. Under den tiden skapar Koons Made in Heaven med Ilona Staller som medaktör och musa.

Staller har i sin tidigare karriär varit varit skeptisk till hårdporr med anledningen att hon inte vill stöta sig med Vatikanen. I samband med Made in Heaven bildar Staller också den politiska kampanjen Party of Love, som hon sedan på grund av sin graviditet med sonen Ludwig ger upp och överlåter till en vän tillika porrstjärnan Moana Pozzi. Koons och Stallers skilsmässa blir en otäck historia med en långdragen vårdnadstvist som Koons slutligen förlorar. I rätten sägs Koons peka på Stallers olämplighet som moder i det att hon medverkat i hårdporr, något som blir intressant eftersom Koons själv i lika stor utsträckning skulle kunna sägas ha gjort det.

Staller har tidigare inte skapat så explicit material som det i Made in Heaven. Vad är det då som definierar hårdporr? Det är inte otänkbart att kalla vissa av verken i Made in heaven för hårdporr. Bildspråket med de detaljerade bilderna av genitalier som finns med i konstverken är karaktäristiskt för hårdporr till skillnad från mjukporr som inte innehåller “gynekologbilder” i samma utsträckning och inte är lika explicit, hårdporr kännetecknas även av “cum shots”, som på bilden ovan.

Vad Koons gör som är intressant är att han för in ett bildspråk från ett sammanhang i ett annat. Hans verk skulle kunna ses som ett ifrågasättande av det om omtalas som finkultur och rädslan för den fysiska responsen i den “fina” kulturen. Koons menar dock själv att hans verk inte bygger på någon sådan intention. I SVT 1990 talar han om skapandet, hur Ilona skapar med sitt kön och hur han använder det uttrycket i sina verk. I hans ord i det inslaget upplever jag att det finns mycket värme och beundran för det som Staller står för.

Efter skilsmässan från Ilona Staller gifter sig Jeff Koons med Justine Whealer, som arbetar som assistent till honom. De flesta bilder som jag finner på paret är från mingelsammanhang i New York societet, långt från de hårdporrbilder som dyker upp i sökfältet när jag söker på Ilona Staller och Jeff Koons. Om Ilona Staller finner jag inte mer än att hon 2005 medverkade i Filip och Fredriks High Chapparall och att hon gjort ett misslyckat försök att ta sig in i det ungerska parlamentet. Hon lever nu på en förtidspension efter sin tid i Italienska parlamentet.

Enligt Linda Williams (författare till Porn Studies) är det lägsta kulturella uttrycket det som skapar fysisk respons. Kanske också därför Koons får mycket kritik för Made in Heaven. Vad som istället kännetecknar finkulturella responser är komplicering, distansering och problematisering. Något som kanske upplevs som svårgjort i en konfrontation med de explicita bilder som Koons skapar. Också kontexten styr hur verk uppfattas, just i denna stund upplever du Koons verk via internet, det skulle kunna ses annorlunda än om du upplevde dem på ett vernissage. Men hur ställer vi oss då gränserna mellan den virtuella verkligheten och den fysiska suddas ut? Då du lika väl kan uppleva ett konstverk via en bildskärm i ditt hem? Vi kan också fråga oss om mitt bloggsammanhang gör att det ändå är finkultur som du konsumerar, om den berättigas i och med det. Koons Made in Heaven skulle kunna avfärdas som fulkultur i den fysiska respons som de eventuellt väcker. Koons talar i intervjun i SVT om hur han vill föra konsten till en mer objektiv postition där den och även försöker “fylla allmänhetens behov” och få en biologisk koppling till världen, det är intressant i förhållande till den fysiska fulkulturen. Är det så att Koons vill frammana en fysisk respons på finkultur?

Vad jag mer funderar över efter att ha fördjupat mig i relationen mellan Koons och Staller och skapandet av Made in Heaven är huruvida Koons ser Staller som någon som skapar tillsammans med honom eller om hon mer har en position som musa. I SVT’s intervju lyfter Koons Staller som konstnär men hon erkänns samtidigt inte. I förhållande till deras senare levnadsöden där Koons omsätter miljoner är det en utmanande fråga. Uppfattar vi Jeff Koons som lika pornografiskt naken som vi uppfattar Ilona Staller, Cicciolina.

Verken från Made in Heaven kan ni se på Jeff Koons hemsida.

Källor: Illona Stallers hemsida. Jeff Koons hemsida. Illona Staller. Jeff Koons. Defending Jeff Koons av Charlie Finch. Jeff Koons på Answers.com. Föreläsningar på Sexualitet i ord och bild.

Läs även andra bloggares åsikter om Cicciolina, hårdporr, Ilona Staller, Jeff Koons, konst, pornografi, porr, sex, sexualitet

Det är tydligt när jag vaknar onsdagen den 12 oktober att Mash Up International och Kakans remix på Veronica Maggios Jag kommer är på god väg mot en hype. I mobilen ligger mess som ber mig att kolla in videon och Sydsvenskan skriver att remixen är höstens syndigaste. Jag ser den en gång, jag ser om den, något skaver. Jag funderar på vad den ska symbolisera förutom att jag vill höra den igen. Den beskrivs som en lesbisk karnevalsremix av Musikguiden i P3. Är den feministisk i sin skildring av sexualitet? Det är något som inte känns rätt för mig och efter några lyssningar faller det på plats.

Hon är ganska ung och hon ligger naken

Reser mig hon kollar RNB-baken

Jag snodde dig från din dj-kille

Han kunde inte ge dig det du ville

Du vill komma i min mun

Skriker för högt i ditt gamla flickrum

Så vad är problemet med de här textraderna? Jo, det är för tydligt för mig att i den här låten blir tjejen än en gång placerad i ett fack där hon inte vet vart hon vill komma med sin sexualitet utan är beroende av andra starkare individer som berättar det för henne.

Hon är objekt i förhållande till sin dj-kille, istället för att se till att få det sex hon vill så får hon sörja att han inte kan ge henne det hon ville ha. Hon måste få sexet av någon, hon kan inte själv ta för sig. Hon är objekt i förhållande till tjejen som snor henne från dj-killen, hon kan alltså inte välja själv att hon hellre skulle knulla tjejer. För mig är inte den här låten höstens syndigaste utan mer lite unken. Än en gång reproduceras det viljelösa sexuella tjejoffret och hon kan inte ens själv bestämma om hon vill ha dj-killen eller dj-tjejen, med reservation för att hon vill komma i tjejens mun. Hon blir dock ägd, och sen blir hon kär, och sen kommer hon, om och om igen för så funkar det.

Så kommer frågan om det spelar någon roll på vilket sätt sexualitet skildras i musik. Jag tror det gör det. Vår syn på sexualitet är inte en isolerad företeelse som bara påverkas av det som vi lär oss under sex- och samlevnadslektionerna. Den är ständigt i förändring och omformas av de intryck som vi får och tar. Vem vi knullar, hur vi knullar, varför vi knullar, var vi knullar, vi omprövar och testar och just den här morgonen var mitt första intryck Mash Up International och Kakans remix och jag var inte helt nöjd.

Videon hittar ni här.

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, genus, Jag kommer, Kakan, makt, Mashup International, remix, sexualitet, Veronica Maggio, Youtube

En vän länkar till Mail Online och en artikel om Tom Fords modell i Vogue, Thylane Blondeau. Blondeau är tio år gammal och på blanka sidor ligger hon på en bädd av leopardmönster värdig en Hollywoodfru iklädd blanka guldstilettklackar. Jag googlar fram fler bilder och Blondeaus putande läppar och Brigitte Bardotinspirerade frisyr möter mig bland sökresultaten.

Exploateringen av tioåriga Blondeaus kropp anser jag är ett bra exempel på hur barns sexualitet kapas av vuxenvärlden. Jag har tidigare skrivit åtskilliga texter om hur barn har rätt till sin egen kropp och sexualitet, utan att vuxenvärldens inblandning. Om jag skulle publicera bilderna på Thylane Blondeau här på bloggen skulle jag medverka i den stöld av Blondeaus sexuella uttryck som Tom Ford initierar i Vouge. Tidigare i sommar läste jag i Sydsvenskan artikeln Pussar förbjudna för barnen på danska förskolor. Bakom påståendet ligger rapporten Doktorleg i børnehave. En rapport som framställts just på grund av okunskapen kring barns sexualitet och sexuella uttryck. Forskarna bakom rapporten säger på hemsidan att

“i mener, at området er stærkt underbelyst. Man risikerer at begrænse sunde og alderssvarende lege og adfærd hos børn. Men man risikerer også, at man på baggrund af manglende viden ikke at opdager og hjælper de børn, som udviser tegn på afvigende adfærd, eller som har symptomer på at have været udsat for krænkelser,”

Att danska förskolor konstruerar regler som riskerar att skuld- och skambelägga barns sexualitet är mycket problematiskt, samtidigt är det fantastiskt att rapporten har synliggjort det. Barns sexualitet är ett ämne som är så tabubelagt att få vill ta i det. En av de mest inspirerande föreläsningarna som jag haft under mina studier i sexologi på Malmö Högskola var då Anna Kosztovics talade om barns sexualitet med oss.

De regler som danska förskolor konstruerar kring barns sexualitet konstrueras med bakgrund att många vuxna blir oroliga när barn deltar i lekar kring sexualitet. I Sydsvenskans artikel uttalar sig två lundaforskare kring studiens resultat och de menar att de inte mött liknande förbud i Sverige. Kosztovics talar om en svensk studie där 80 procent av personalen på förskolor tycker att det är ok att barnen leker sexuella lekar, hon menar dock samtidigt att resultatet skulle varit annorlunda om de hade pratat med föräldrar istället. I en tidigare artikel i Sydsvenskan intervjuas just Kosztovics och talar då kring kunskapsbrist och risk för tabu även i Sverige. Det talas dock också om en förändring i attityden kring barns sexualitet, fler vill få kunskap och verktyg att arbeta med barnen kring sexualitet.

Jag välkomnar rapporter som Doktorleg i børnehave och att vi kan ge barn rätt till och erkännande av sin sexualitet. Respektera barnens sexualitet som deras egen och acceptera vuxenansvaret att skaffa tillräcklig kunskap för att kunna göra det. Sexualiseringen av Thylane Blondeau, de blanka bilderna på tioåringen, och reglerna kring pussar på danska förskolor kan ses som ett uttryck i samma kontext. Vuxenvärlden skapar ett sexualiserat barn för att sedan beskydda det från sitt eget sexuella uttryckssätt, bilderna på Thylane Blondeau publiceras om och om igen världen över och danska barn får pussförbud.

Här skriver DN om bilderna i Vouge Enfants.

Läs även andra bloggares åsikter om Anna Kosztovics, barn, sex, sexualitet, Thylane Blondeau, Tom Ford, Vouge

Jag läser Sydsvenskans insändarsida Ordet och en av insändarna illustreras av en kvinna som dansar runt en stång i små rosa trosor. Hennes bröst är nakna och i handen håller hon ett tomtebloss. Insändaren handlar om hur regiondirektörer på Region Skåne använt skattemedel till att gå på strippklubbar i Barcelona.

Bildsättning i förhållande till sexualitet är intressant. Det är en balansgång och ofta krävs ett metaresonemang för att den inte ska kännas stereotyp eller underbygga de maktstrukturer som redan finns i samhället. I det här fallet har jag vissa invändningar. Jag tänker så här, jag undrar hur mycket kvinnan på bilden fått betalt och om det går att ställa i förhållande till det antal läsare som idag kommer att öppna tidningen och läsa Ordet. Om Sydsvenskan hade publicerat en mer konstnärlig bild på en naken person, kanske till och med en känd naken person, så gissar jag att beloppen hade varit i en annan klass. Nakenhet och ekonomi är starkt knutet till social och kulturell tillhörighet.

På vissa sätt innebär publiceringen av bilden på den nakna kvinnan i förhållande till insändaren att hon än en gång exploateras. Hon får stå som symbolik för de kvinnor som regiondirektörerna mött på strippklubbarna och jag är tveksam till om hon blivit tillfrågad om detta. Jag vet inte heller om jag personligen anser att det är motiverat att illustrera en insändare om just exploatering av kvinnor och maktkorruption med en enskild halvnaken person.

Ibland reproduceras kvinnan som strippars utsatthet i diskussionen kring just hennes utsatthet, ofta oavsiktligt, men ändock. Regioncheferna illustrerar inte insändaren, det gör en naken kvinna utan namn, men hon är ju bara en strippa.

Läs även andra bloggares åsikter om exploatering, makt, Region Skåne, strippor, Sydsvenskan

När Oskar Linnros sjunger Mitt namn är mycket och jag vill ha mer så vill jag verkligen ha mer. Nationella hivrådet hade fått mig på fall redan med Knullträdet och med nya kampanjen Knull de Luxe så visar de än en gång att de kan nå fram.

Glidmedel känns som något som är standard i många längre sexuella relationer, men när jag talat med singelvänner så har jag fått intrycket av att det fortfarande är lite tabu att plocka fram glidmedel med one night standet. Som att det blir för mycket förberedelser, som att man räknade med sex och det i sin tur ses som något osmickrande. Knull de Luxe kombinerar på ett snyggt sätt kondom och glidmedel och gör det lite lättare att inkludera glidmedel.

Gång på gång hör jag vänner berätta om kondomvägrande och ibland är det som att signalsubstanserna i samband med sex liksom skapar yrsel som sätter sig som en kondomtankeblockad och när vi nyktrar till i efterspelet så blir det bara ett stort FAN. Om Knull de Luxe lyckas skapa en lite positiv attityd till glidmedel och kondomer, med Linnros, snygga människor, het sex och städdamerna så är de varmt välkomna. För just en attitydförändring betonar Nationella hivrådet, att föreslå kondom ska ses som attraktivt och ansvarstagande.

Sex kan innebära möjligheter att välja och att du kan bestämma vad ditt val ska vara. Vem du ska knulla eller inte knulla, hur du ska knulla och när. Att få klamydia eller hiv innebär i vissa aspekter (inte alla) en begränsning av den sexuella valmöjligheten och det är skittråkigt.

Därför välkomnar jag knull, de Luxe.

Läs även andra bloggares åsikter om glidmedel, hiv, klamydia, Knull de Luxe, knulla, Knullträdet, kondom, Nationella hivrådet, Oskar Linnros, sex, SMI

På en tvärgata till Strøget i Köpenhamn ligger Condomeriet, i regi av Sex og sundhed. På några få kvadratmeter ryms något som närmast kan beskrivas som en godisbutik förklädd till kommersiell ungdomsmottagning, överskottet av verksamheten går dock till preventivt arbete för sexuell hälsa. Stämningen är skön och under den knappa kvart som vi tillbringar där inne kommer flera större gäng av ungdomar in och plockar bland de färgglada kondomförpackningarna.

Kondomer för alla storlekar som ger en variation av värme, kyla och smak.

Att skapa en fysisk plats för rådgivning och informationsspridning på det här sättet är tilltalande och intressant. Det finns mycket att sysselsätta sig med i den lilla butiken och det är inte förrän efter några minuter som vi lägger märke till informationsbroschyrerna som smugit sig in mellan kondomerna med smak av mint och jordgubb.

Färdigblandade godispåsar med kondomer

Guldkondomen

Vi landar efter att ha botaniserat runt i en mjuk soffa och finner oss själva läsandes broschyrer om säker sex. Min slutsats blir att Condomeriet är ett vinnande koncept. Från en ansats att köpa färgglada kondomer leds vi fram till information och kunskapssökande.

Condomeriet bjuder namnet till trots även på bland mycket annat femidoms.

Condomeriet hittar ni på Badstuestræde 18, mellan Strøget och Kompagnistræde. De har öppet tisdag – fredag kl. 13-18 och lördagar 12 – 16. Mejladress är condomeri@sexogsundhed.dk.

Läs även andra bloggares åsikter om Condomeriet, Danmark, kondom, Köpenhamn, preventivt arbete, sex, Sex og sundhed

Samuel Fröler och Alicia Vikander i Till det som är vackert

Precis innan ridån går upp, reklamen ska virvla förbi och filmen Black Swan ska möta oss på bioduken så berättar jag för min vän om en film jag såg dagen innan. Jag berättar om den unga kvinnan i Till det som är vackert och förklarar att jag tror att det är en mycket bra skildring av en samtida kvinnoroll. Jag minns hur jag hört tidigare under min studietid att kvinnorollen ges epitet som varm, omhändertagande och mjuk. De unga kvinnor, Katarina och Nina, som jag möter på filmduken inom loppet av två dagar är kontrollerande, destruktiva och skarpa.

Vincent Cassel och Natalie Portman i Black Swan

Katarina har gått ur Facebook, börjat lyssna på Mozart och klar sig i säckiga urtvättade t-shirts. Hon längtar efter renhet. Nina är kontrollerande ut i tåspetsarna, i sitt psykotiska tillstånd slits hon mellan måstet att släppa för att bli liderlig, sexuell och kontrollen hon håller för att få sin perfektionism. Katarina och Nina möter varsin äldre man. Dessa män får på vissa sätt personifiera den press som det västerländska samhällsklimatet förmedlar. De unga kvinnorna  måste lyckas vara perfekta, balansera kontrollerat på finkulturell mark och leverera sexuell frigjordhet.

Inom psykiatrin finns kontrollen. Det förmedlas – för att få kontroll måste du släppa kontroll. Tvångssyndrom, anorexi och bulimi. Medvetanden så pressade av perfektionism att de sparkar bakut och skapar en psykotisk frizon. Allt finner vi i Black Swan och Till det som är vackert. Hur gör vi när arbetet som sker i behandling går tvärt emot den kulturella press som finns i vardagen?

Jag frågar mig; vad finns det för behandlingsmetoder för kultur?

Här skriver Tanja tänkvärt om rätt snygg och fel snygg.

Här skriver Isabelle om skapande av ideal.

Läs även andra bloggares åsikter om Black Swan, Till det som är vackert, Samuel Fröler, Alicia Vikander, Vincent Cassel, Natalie Portman, balett, perfektion, sexualitet, sex, kultur, film, psykiatri, tvångssyndrom, anorexi, bulimi, psykos.