Den allvarsamma leken med acceptans

November 20th, 2011 § 11 comments § permalink

Jag sitter högt upp i ett hus i ett dimmigt Morgonmalmö och läser raderna

Man väljer inte sitt öde. Och man väljer lika lite sin hustru eller sin älskarinna eller sina barn. Man får dem, och man har dem, och det händer att man mister dem. Men man väljer inte!

I fredags hade vi en heldag om parterapi på KBT-utbildningen. Vår föreläsare lyfte acceptans som en del som saknats i traditionell parterapi. Att enbart rikta in sig på beteende eller tankar är inte tillräckligt. Acceptans är ett begrepp som hör till den tredje vågen av kognitiv beteendeterapi. Att acceptera kan innebära att du exempelvis känner psykisk smärta och genomför det där jobbiga samtalet, i förhållande till att känna psykisk smärta och använda den som en anledning att inte genomföra samtalet. Det är möjligt att känna svåra känslor och ändå leva livet, eftersom livet till stor del består av mer komplexa känslor är ett tillstånd av ständig lycka. Genom att acceptera att lycka inte är ett normaltillstånd och att acceptera lidandet som livet ibland innebär så förändras något i vårt förhållningssätt till det.

Vår lärare berättar att just acceptans är något som många terapeuter själva använder sig av. Min vän säger bestämt till mig på tåget – det är möjligt att vara livrädd för att bli sårad och gå in i relationer. Jag tänker också att acceptans kan bli ett sätt att motbevisa oss själva i olika föreställningar som vi har om vad som fungerar och inte fungerar. Dagen med parterapi är underhållande. Klassen delar frikostigt med sig att egna exempel.

Vi talar om inkludering och exkludering. Om föreställningar om kön och vilka roller vi tar i relationer och vad det kan bero på. Begreppet polarisering är intressant, genom den processen förstärks konflikten mellan parterna ytterligare och lidandet ökar. Exempelvis i ett par där temat för konflikten är närhet – distans, den ena parten strävar efter närhet medan den andra gärna vill hålla en viss distans. I polariseringsprocessen närmar sig då parten som vill ha närhet den distanssökande parten ytterligare, vilket då leder till att parten som vill hålla distans ytterligare drar sig undan. En klok person jag känner formulerade en gång det som att distanspersonen helt enkelt inte får tid att längta.

Att leka med tanken vad som skulle hända om personen som törstar efter närhet skulle backa lite är intressant. Jag funderar på om vi inte allt för sällan leker med våra roller. Vi hamnar lätt i en bild av oss själva som statiska på olika sätt. Jag gillar ju närhet och hen vill ha distans.

Åter till Hjalmar Söderberg, för jag tror att det ligger något där. Acceptans handlar inte om att stilla acceptera sakernas tillstånd, att inte välja sin partner eller sin livsväg. ACT, acceptance and commitment therapy, innehåller även en del som går under benämningen värderad riktning. Individen formulerar värden att arbeta mot, exempelvis jag vill ha en kärleksfull relation, men i strävan efter dessa värden så använder vi oss av acceptans för att inte stånga oss blodiga. Kanske väljer vi inte vårt öde, men vi formar det genom livet vi lever och det kan vi välja att göra som passiva åskådare eller som aktörer. Vi kan också välja att vila en stund i de svåra känslorna istället för att tillbringa all vår tid i flykt från dem.

 

Läs även andra bloggares åsikter om ACT, Hjalmar Söderberg, KBT, kärlek, livet, parterapi, relationer

Nätdejting – en deltagande observation

October 27th, 2011 § 2 comments § permalink

I februari 2010 använde jag mig av forskningsmetoden naturlig observation för att undersöka hur det var att gå på en fetischfest. Jag har länge intresserat mig för fenomenet nätdejting, jag hade dock en känsla av att det var svårt att bilda mig en uppfattning om fenomenet utan att veta hur det fungerar. I veckan använde jag mig därför av forskningsmetoden deltagande observation för att undersöka hur nätdejting egentligen fungerar. Det som kännetecknar en deltagande observation är att forskaren själv går in i de processer som studeras. Metoden används exempelvis av antropologer och ger en möjlighet att studera ett fenomen inifrån och få insikter som kanske skulle varit svåra att få som en passiv iakttagare.

Jag startar, med hjälp av en vän, upp ett konto på en gratis nätdejtingsida. Vi väljer tillsammans ut vilka bilder som jag ska ha på min profil och utifrån hennes presentationstext formulerar jag några ord om mig själv. Sedan fyller jag i vem jag letar efter. Det finns oändliga möjligheter att styra vad jag ska söka efter för personer, utseende i form av kroppsbyggnad, hårfärg etc, barn, husdjur, ursprung, personlighetsdrag, sysselsättning, åsikter, värderingar och intressen.

Först är jag försiktig i mitt kontaktsökande, min vän hånar mig när jag lägger egna kommentarer (osynliga för mottagaren) till profiler som jag tycker är intressant.

– Här skriver jag “kanske?”

Efter någon timme blir jag modigare. Helt plötsligt är min vän som uppslukad av sin dator, jag sneglar mot hennes skärm.

– Men du är ju på Facebook!

– Ja, men jag chattar ju med min vän som hade en sida på nätdejtingsidan!

– Men det här är ju till för att träffa nya spännande människor, inte de vi redan känner.

För helt plötsligt slår det mig, där är ju min vän, och en till vän, en gammal stamkund, ett ex, stora delar av mitt sociala nätverk har börjat nätdejta, men få talar om det. Jag läser deras profiler och det blir tydligt för mig att de varit med ett tag. De har koncisa och charmiga texter, väl valda profilbilder och efter ett tag sitter även jag och chattar på Facebook med en vän som har en profil. Eftersom jag hittar flera av mina Facebookvänner på nätdejtingsidan så funderar jag på vad som är skillnaden mellan forumen. En tydlig skillnad är att på nätdejtingsidan ser du vem som varit inne på din sida och hur många gånger de varit inne. Det är en avslöjande funktion, men också en funktion som möjliggör möten.

Så plötsligt börjar det lysa vid min inkorg, jag får mejl. Många mejl. Vissa kortare om mitt utseende, andra längre om min påstådda intelligens och välformulerade frågor om min personlighet. Jag besvarar något och bara någon minut efter lyser det rött igen. Han har svarat. Jag vänder mig mot min vän

– Här har vi suttit och väntat i dagar på svar på mess från olika personer, så finns det alla dessa människor som svarar på bara någon minut

Hastigheten är dock också en stressande faktor med nätdejtingsidan, allt går så snabbt, en av hos ger kommentaren

– Det känns som om jag konsumerar män

Efter ett tag upptäcker jag att jag inte är ensam om den stressande känslan. All kommunikation ska gå snabbt, svarar jag inte tillräckligt snabbt på mejl får jag inget svar. Här finns ingen tid för eftertanke eller att spela svår. Efter några timmar letar jag och min vän snabbt och kallt igenom 100 profiler och klickar iväg mejl till de fem som väcker intresse. Det blir tydligt för mig att det är viktigt att veta vad du letar efter och vad du vill, annars är du vilse. Det finns inte plats för funderingar om våra katter skulle tycka om varandra eller varför killen har en bild på en manet i sitt fotoalbum.

Jag får en negging “du är snyggare utan hipstamaticfilter” och jag får ett mycket otrevligt mejl. En kille som skrivit att jag är snygg skickar några minuter efter ett mejl där det står att jag, min otacksamma fitta, borde tacka för komplimanger. Jag anmäler honom och nätdejtingsidan upplyser mig om att han fått en varning och att jag kan blockera honom.

Morgonen efter min nätdejtingoskuld är tagen lyssnar jag på Loney Dear och textraden

all I want is a state of hope

får en helt ny innebörd för mig. För det är just den funktionen som jag tror att nätdejting fyller för många, det är en sysselsättning som till motsats från sliriga krogkvällar erbjuder någon form av hopp, ett hopp om att inte behöva vara ensam när du egentligen vill vara nära någon.

Läs även andra bloggares åsikter om dejting, internet, kärlek, nätdejting, relationer

Prins Charles känsla – horan knullar och madonnan blir sambo?

October 18th, 2011 § 2 comments § permalink

Vi går och ser Prins Charles känsla på Malmö Stadsteater. En föreställning som lämnar andra känslor efter sig än jag väntade mig. Jag märker hur jag stora delar av föreställningen sitter och kikar mellan fingrarna, jag känner skam.

Då vi går från teatern liksom delas gruppen känslomässigt efter de som har förhållanden och de som är singlar. En av mina vänner ser på mig nästan skamfyllt och förklarar att hon faktiskt trivs i sin relation och undrar om det är fel. Jag tänker att precis där ligger en av svagheterna i föreställningen. Istället för att motivera oss att inte skapa dysfunktionella små dockhus av heterosexuell tvåsamhet så anspelar föreställningen på känslor av skam och skuld över hur pinsamt vi beter oss. Gränsen mellan att raljera och ifrågasätta blir hårfin och tyvärr tycker jag att Prins Charles känsla flera gånger passerar den och istället för att känna oss starkare så skäms vi. Vi skäms över relationer, könsroller, heterosexualitet och tvåsamhet, skäms över våra tafatta försök att leva med en annan människa och när jag tänker på det blir jag lite arg. Att leva med andra är inte lätt och Prins Charles känsla träffar rätt i många av beskrivningarna av problem som heterosexuell tvåsamhet kan innebära, men att framkalla någon form av kollektiv feministisk skam tror jag inte är vägen till förändring av de delar som inte fungerar. Normer måste ifrågasättas med finess.

Men så, några dagar efter föreställningen, talar jag med en bekant i telefon. Hon berättar att hon inte ska knulla med sin dejt eftersom hon vill vara girlfriend material. Då tänker jag att kanske är det ändå bättre att bära den feministiska skam som jag kände efter Prins Charles känsla än den vardagsskam och skuld som fortfarande förknippas med kvinnor som gillar att knulla. Är vi fortfarande på en punkt där horan knullar och madonnan blir sambo?

Läs även andra bloggares åsikter om flickvän, genus, hora, Liv Strömquist, madonna, Malmö Stadsteater, Prins Charles känsla, skam, skuld, teater

Svar på kritik från signaturen JF

October 17th, 2011 § 4 comments § permalink

Hej, jag läser dina inlägg med intresse, men lesbiska relationer, feministiska genus-analyser och RFSL/HBT-perspektivet blir ganska begränsat och tröttsamt. Vi heterosexuella män har också behov och intressen.. tex. så ökar andelen ofrivilligt ensamma män (kvinnor) i vårt samhälle. Detta samtidigt som lesbiska/ensamstående kvinnor skaffar barn på egen hand… (som det vore en social rättighet!). Män har sämre psykisk och social hälsa, självmord, ensamhet, hemlöshet etc., män är förlorare på många plan. En blogg som denna borde ha ett mer vidsynt och öppet anslag.

Jag får den här kommentaren från signaturen JF och känner ett behov av självrannsakan. Mycket för att jag senast för någon vecka sedan berättade att jag har ett stort intresse för manlighet/maskulinitet och sexualitet.

Kritiken JF lyfter handlar delvis om att mina inlägg skulle förfördela heterosexuella män. Jag kontrollerade därför vilka de inlägg som är synliga på bloggens första sida, dvs femton stycken, handlade om. De två första inläggen är mycket riktigt inlägg om karaktärer som kan definieras som kvinnor. Vi har tjejen i musikvideon och Saga i bron. Ett inlägg handlar om författaren Michel Houellebecq och artisten Färska Prinzen, båda män. Efter det följer elva inlägg som jag anser är könsneutrala, de handlar exempelvis om den sexologiska professionen, om barns sexualitet, om singelskap och om att ta tid för sex. Ett inlägg handlar om musor och groupies. Sidan avslutas med ett inlägg om just manlighet och sexualitet, utifrån Lars von Triers Melancholia. Ett inlägg där jag självkritiskt resonerar om det fokus som läggs på de kvinnliga karaktärerna i filmen. Så i fråga om utrymme på bloggen så tycker jag inte att heterosexuella män är mer förfördelade än några andra.

Jag tycker dock att JF’s beskrivning av den heterosexuella mannens identitet är intressant. I höst gick ett antal uppsatser på masterprogrammet i sexologi upp till opponering och en av dem kretsade just kring maskulinitet och sexualitet. Jag har hört att uppsatsen beskriver en manlig sexualitet i kris och jag lovar att dela med mig av innehållet när jag läst den. Samma negativa tongångar kring mannens öde hade den artikelserie i SvD som jag refererade till då jag skrev om männens roll i filmen Melancholia. Jag diskuterade för några dagar sedan manlighet och identitet med en kvinna och hon lyfte ett intressant perspektiv. Hon beskrev hur kvinnans identitet under de senaste hundra åren färgats av positiva händelser som ökad frihet och större möjligheter. Mannens identitet däremot har färgats av en förlust av makt och jag tror att det är den förlusten som skulle kunna ligga bakom den negativa utveckling som den manliga identiteten går till mötes på vissa plan. JF beskriver exempelvis männens sämre psykisk hälsa, självmord, ensamhet och hemlöshet. Män beskrivs som förlorare på många plan, men jag tror inte att det är hela bilden. För frågan är om en manlig identitet som var skapad i skenet av kvinnans maktförlust verkligen gav män bäst förutsättningar.

För efter min och kvinnans diskussion kring manlighet och identitet så slår det mig vad som pågick i rummet samtidigt som vi förde diskussionen. På golvet läste min vän för sin dotter och brorsdotter. I rummet bredvid packade brodern ner deras övernattningssaker och jag tänkte att här har vi de positiva konsekvenserna av den stundtals smärtsamma samhällsutveckling som vi mött de senaste hundra åren. Äntligen har vi en generation som får lov att vara pappor med sina barn, inte bara till dem i form av ekonomisk försörjningsplikt och erkänt faderskap. Jag såg dokumentären Han tror han är bäst förra veckan. En dokumentär som till stor del kretsar kring socialt arv och vad det kan innebära för individer. Jag tror att just socialt arv är något som har färgat rollen som pappa längre än vi velat erkänna, bara en eller två generationer bort möter vi pappor som varit föräldrar på avstånd till sina barn och det har tagit tid för papporna att närma sig barnen.

Det beskrivs en manlighet i kris och de senaste månaderna har jag funderat mycket över just ordet kris och vad det innebär. Ofta får ordet bära en negativ innebörd, men en kris, livskris, leder ju ofta vidare. Vi har stått och stampat ett tag, till sist brister det och krisen är det som för utvecklingen vidare. Krisen kanske kommer att kräva traumabearbetning, människor tvingas hitta nya sätt att förhålla sig till varandra och det är komplicerat. När vi inte kan luta oss mot de väl invanda könsroller som tidigare generationer slagit fast tvingas vi själva definiera oss och det kräver arbete och uppfinningsrikedom. Ska vi i vårt förhållande vara monogama eller vill vi ha en annan form för vår sexualitet? Kanske vill vi inte alls leva tillsammans utan fylla livet med människor som vi inte har romantiska kärleksrelationer till?

JF, tack för din kommentar och för att jag fick svara på den. Den kritik som du lade fram om att jag skriver för mycket om homo- och bisexuella gör mig illa till mods. Om min blogg är något så är det för heteronormativ, vilket jag tror t ex beror på att mycket av den forskning jag refererar till är det. Mitt mål är inte att homo- och bisexualitet ska ta de tio procent som befolkningen statistiskt uträknat består av utan precis lika stor plats som heterosexuella tillåts ta i bloggen.

Ensamhet är ett mycket intressant ämne som jag avser att återkomma till. För övrigt får din kommentar mig att tänka på, utan ironi, en låt av Färska Prinzen där texten går så här

Men det är fan synd om alla idag. Alla borde fan ha tröst, men ingen skriver mitt namn på nått jävla plakat. Och vem ska man skylla på när man är en vit man i sina bästa år, jag får inte ens jobb i handen och för mig finns ingen jävla ombudsmannen. För mig finns ingen jävla kvotering, ingen representant i nån jävla regering, inga debatter som främjar mina chanser till något annat än transport till anstalter. Kolla inga jävla sympatier, inga program på p3 om livet, ingen hjälp med nån jävla blankett fastän man inte fattar ett piss om det än

För något år sedan hade jag en inläggsserie om heterosexualitet som du kanske skulle finna intressant. Här hittar du de olika inläggen.

Läs även andra bloggares åsikter om Färska Prinzen, genus, heterosexualitet, manlighet, Melancholia, Saga om Sexologi

Jag snodde dig från din dj-kille

October 12th, 2011 § 6 comments § permalink

Det är tydligt när jag vaknar onsdagen den 12 oktober att Mash Up International och Kakans remix på Veronica Maggios Jag kommer är på god väg mot en hype. I mobilen ligger mess som ber mig att kolla in videon och Sydsvenskan skriver att remixen är höstens syndigaste. Jag ser den en gång, jag ser om den, något skaver. Jag funderar på vad den ska symbolisera förutom att jag vill höra den igen. Den beskrivs som en lesbisk karnevalsremix av Musikguiden i P3. Är den feministisk i sin skildring av sexualitet? Det är något som inte känns rätt för mig och efter några lyssningar faller det på plats.

Hon är ganska ung och hon ligger naken

Reser mig hon kollar RNB-baken

Jag snodde dig från din dj-kille

Han kunde inte ge dig det du ville

Du vill komma i min mun

Skriker för högt i ditt gamla flickrum

Så vad är problemet med de här textraderna? Jo, det är för tydligt för mig att i den här låten blir tjejen än en gång placerad i ett fack där hon inte vet vart hon vill komma med sin sexualitet utan är beroende av andra starkare individer som berättar det för henne.

Hon är objekt i förhållande till sin dj-kille, istället för att se till att få det sex hon vill så får hon sörja att han inte kan ge henne det hon ville ha. Hon måste få sexet av någon, hon kan inte själv ta för sig. Hon är objekt i förhållande till tjejen som snor henne från dj-killen, hon kan alltså inte välja själv att hon hellre skulle knulla tjejer. För mig är inte den här låten höstens syndigaste utan mer lite unken. Än en gång reproduceras det viljelösa sexuella tjejoffret och hon kan inte ens själv bestämma om hon vill ha dj-killen eller dj-tjejen, med reservation för att hon vill komma i tjejens mun. Hon blir dock ägd, och sen blir hon kär, och sen kommer hon, om och om igen för så funkar det.

Så kommer frågan om det spelar någon roll på vilket sätt sexualitet skildras i musik. Jag tror det gör det. Vår syn på sexualitet är inte en isolerad företeelse som bara påverkas av det som vi lär oss under sex- och samlevnadslektionerna. Den är ständigt i förändring och omformas av de intryck som vi får och tar. Vem vi knullar, hur vi knullar, varför vi knullar, var vi knullar, vi omprövar och testar och just den här morgonen var mitt första intryck Mash Up International och Kakans remix och jag var inte helt nöjd.

Videon hittar ni här.

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, genus, Jag kommer, Kakan, makt, Mashup International, remix, sexualitet, Veronica Maggio, Youtube

Vill du ha sex med mig, hemma hos mig?

September 30th, 2011 § 12 comments § permalink

På TV ser jag den dansk-svenska produktionen Bron och fascineras av porträtten av huvudkaraktärerna. En släkting till mig säger “hon är störd” om Saga och en annan menar att Saga är en intressant skildring av den samtida unga kvinnan. Flera av de som recenserat Bron ger kritik mot den nästan parodiska skildringen av Sagas känslokyla, men jag tror att det i porträtten av Saga och Martin ligger en kommentar till moderna könsroller som är minst sagt intressant.

På sexologimastern läser vi Anthony Giddens Intimitetens omvandling, en sociologisk reflektion om hur kärlek och relationer förändras över tid. Giddens beskriver hur vi i den romantiska kärleken letar efter den speciella personen, medan vi i den sammanflödande kärleken letar efter den speciella relationen. I Bron frigör sig Saga från jakten på den speciella relationen, hon frigör sig från jakten på kärleken, hennes nästintill perversa konkretiserande av verkligheten blir svårbegripligt för den äldre mannen som i sin tur vittnar om en manlighet i kris, en manlig sexualitet i kris. Han har steriliserat sig eftersom det får vara nog med barn, han har ont i kuken och hans mjukhet blir förvirrande för den pragmatiska Saga. Giddens kritiserar Foucault och menar att det inte enbart är samhället som tuktar kroppen och på så sätt påverkar individen, utan också det omvända.

I Bron skulle det kunna beskrivas genom Sagas attityd till sin kropp, genom den atityden skapar hon ett motstånd mot en konventionell kvinnoroll i ett patriarkat. Att byta kläder, kränga av sig t-shirten vid skrivbordet, och stå där i bara BH blir en politisk handling. I sin nakenhet är hon inte objekt, hon formulerar sig som subjekt genom sina handlingar och sitt totala ointresse i hur hennes halvnakna kropp tas emot av omgivningen. Hon slutar jobbet åker hem, kör ner handen i byxorna och upptäcker att hon är kåt. Istället för att bjuda på en klassisk onaniscen där vi får se den problematiska unga kvinnanångestrunka så får vi se hur Saga beger sig ut och raggar upp en man som vill knulla. På sitt eget konkreta sätt frågar hon en passande man om han

– Vill ha sex med mig, hemma hos mig?

tydligt för att undvika missförstånd om vad som ska hända mellan dem eller vart de ska gå. Efter samlaget vänder hon ryggen till och somnar. Återigen används kroppen som verktyg för att markera en självständighet och kanske också ett avstånd.

Nils Schwartz på Expressen avfärdar Saga som “en typisk blond kvinnlig svensk feminist- kommissare utan både barn och känslor“. Kanske medvetet, kanske omedvetet, markerar han själv i precis den meningen behovet av skildringar som den av Saga. Han placerar en avsaknad av känslor i sammanhang med en avsaknad av barn. En ung kvinna som till synes inte jagar efter kärleken, den där speciella relationen och kärnfamiljen, antagligen blir det inte mycket mer provocerande än så och i den provokationen är Bron en viktig samhällskommentar.

Fler skriver om Bron.

Bron sänds onsdagar kl 21.00, här kan ni se Bron på SVT-play.

Läs även andra bloggares åsikter om Anthony Giddens, Bron, feminism, genus, kärlek, könsroller, sexualitet, SVT

Michel Houellebecq & Färska Prinzen

September 12th, 2011 § 1 comment § permalink

Första gången jag läste Michel Houellebecq bodde jag i Paris i en etta på 25 kvadrat med två vänner. Sexskildringarna i boken var så explicita att jag bara läste när de andra inte var hemma. Jag chockades och fascinerades över hur han skildrade världen och förvånades över att jag fortsatte läsa trots att många av orden kring exempelvis kvinnan och hennes sexualitet var så provocerande.

En av mina närmsta vänner, en kvinna med fler högskolepoäng än den genomsnittlige doktoranden, spelar Färska Prinzen för mig för första gången. Hon ursäktar sitt nyfunna musikintresse upprepade gånger. Det är inte konstigt. Färska Prinzen sjunger att otäcka saker kommer ur hans mun och jag håller med. Texterna, delvis homofoba, våldsromantiserande, sexistiska och med pedofila inslag är på många sätt inte försvarbara. Ändå fångar han mig.

På omslaget till Houellebecqs bok Plattform väcks frågan om han är en moralist eller en amoralisk provokatör, för mig väcks samma fråga när jag lyssnar på Färska Prinzen. Det är med samma lite skamfyllda hjärta som då jag läste Houellebecq för första gången, som jag låter mina hörlurar pumpa ut Färska Prinzen. På samma sätt som jag kan tycka att Houellebecq kommer nära kärnan av vår sexualitet, så kan också att Färska Prinzen beskrivas göra det. Bådas skildringar av kvinnor, av människan, väcker motstånd hos mig, men de skildrar också en verklighet. Och vems ansvar är verkligheten? De som skildrar den eller de som lever i den och underhåller den? Eller skapas den i skildrandet?

Färska Prinzen provocerar med sina texter, han provocerar med skildringarna av en människosyn fjärran den som jag eftersträvar och sina sexskildringar som rör sig in mot det där geggiga realistiska som jag senast mötte i Charlotte Roches Våtmarker, det är fittor, kukar och porr. Han sjunger att han är kär i din mamma och han låter din mamma ha en sexualitet som inte är försiktigt stereotypt kvinnlig utan rå, direkt och bär push up-BH.

Vad är sex? Hur skildrar vi sex? Jag funderar på om det kanske fyller en funktion att skildra sex så direkt och rått som både Houellebecq och Färska Prinzen gör. Vi möter ofta kulturellt tillrättalagda skildringar av sexualiteten. Samhället sägs vara sexualiserat, men det som skildras är ofta en sorts sexualitet med blanka hårlösa ben och snabba filmsamlag utan förspel. Inte den ibland naiva, ofta råa, ibland intensiva och inte sällan svårfångade sexualitet som livet kan bjuda på.

Tänk om Färska Prinzen inte fanns, tänk om Michel Houellebecq inte fanns, tänk om världen som de skildrar inte fanns? I min brevlåda ramlar Intimitetens omvandling av Anthony Giddens in, en bok som jag träffade på redan på grundkursen i sexologi. En bok som jag tror skulle vara passande i en analys av både Michel Houellebecq och Färska Prinsens texter. För vad är det som de båda skildrar, om inte just intimitetens omvandling.

Läs även andra bloggares åsikter om Anthony Giddens, Charlotte Roche, Färska Prinzen, Intimitetens omvandling, Michel Houellebecq, sexualitet, Våtmarker

Saga om Sexologi dissekerar begreppet kärlek med hjälp av Timothy M. Tays

August 15th, 2011 § 3 comments § permalink

Under en av våningssängarna på Hotell Freden i Karlstad

En av de starkaste föreställningarna om sexualitet i västvärlden är att det blir finare om det är kärlek inblandat. Den föreställningen kallas ibland kärleksideologin och vi skrev kandidatuppsats bland annat om den. Om att det kan hända att den är i uppluckring, sexuella relationer som baseras på andra faktorer än att du är kär i personen blir allt vanligare. Samtidigt är det min uppfattning att när det handlar om relationer som exempelvis samboförhållanden eller äktenskap så är det ofta otänkbart att de skulle baseras på något annat än kärlek, att de t ex skulle baseras på en bra vänskap och att sexet är grymt. En intervju med Jack Lukkerz fick mig att fundera över det är med kärlek och vår nästan odelat positiva syn på begreppet. I intervjun lyfter Lukkerz negativa aspekter av kärlek, exempelvis att du har oskyddat sex eftersom du är kär i personen, eller att du automatiskt antar att det är en för dig bra person som du blir kär i.

Det slår mig att skildrandet av kärlek som ett enbart positivt begrepp inte är riktigt sanningsenligt, i väst ser vi ofta negativt på kulturer där relationer baseras mer på logiska resonemang eller ekonomiska överenskommelser. Jag tänker på hur jag och mina vänner har tillbringat större delen av våra tonår/vuxenliv med att vara just olyckligt kära och jag kan inte låta bli att i tanken väga det lidandet mot att basera en relation på något annat än den där kärleken, som ytterst sällan är okomplicerad.

I min nya favorittidskrift Journal of Couples Therapy hittade jag artikeln What is love? (Tays, 2001). I samband med att jag skrev om förälskelse och den biokemi som det innebär så diskuterade jag och en vän vad kärlek då var, vilka biokemiska processer som låg bakom kärleken eller om det enbart handlade om en social konstruktion. I What is love? lyfter Tays både de fysiologiska och psykodynamiska komponenterna bakom kärlek.

Tays börjar med att beskriva vad som händer i kroppen, de fysiologiska funktionerna bakom känslan kärlek. Han beskriver hur dessa är väldigt lika de funktioner bakom oro och ångest, men tolkas utifrån varje individ som antingen kärlek eller oro och ångest. Tolkningen av den fysiologiska upphetsning som den andre eller de andra personen/personerna framkallar hos dig blir alltså grunden till hur du upplever situationen. Den tolkningen baseras bland annat på tidigare erfarenheter av relationer till signifikanta andra, exempelvis föräldrar. Här sågar även Tays (2001) begreppet kärlek vid första ögonkastet, Tays menar att det är en feltolkning av de fysiologiska processer som personen framkallat hos dig.

Vad som händer efter denna fas av fysiologisk upphetsning och tolkning av den är att du börjar se din partner mer tredimensionellt, dvs du ser även de negativa aspekterna av personen. Det är ofta här som par söker rådgivning eftersom det kan bli något av en kris att se negativa sidor hos någon du trodde enbart besatt positiva. Här börjar också arbetet enligt Tays (2001) för att förvandla relationen till kärlek. Efter detta följer olika utfall, relationen fortsätter och fördjupas eller tar slut. Här lyfter även Tays det nära förhållandet mellan hat och kärlek, det är liknande fysiologiska reaktioner som ligger bakom båda begreppen och därför kan de befinna sig så nära varandra. Tays resonerar även om varför vi inte blir förälskade/kära av alla vi möter som kanske hade varit bra för oss. Tays menar att känslan av kärlek vid första ögonkastet inte är något som uppkommer i den stunden, i ögonkastet, utan något som kommer utifrån en modell som vi byggt upp inom oss av hur personen som vi vill dela livet med är/ser ut. När någon på något sätt motsvarar denna modell så sätts den fysiologiska upphetsningen igång och vi tolkar detta utifrån vår syn på kärlek.

Slutligen beskriver Tays kärlek som intimitet på steroider och för att känna just intimitet har vi definierat åtta olika förutsättningar; tillit, känsla av egenvärde, positiv inställning till andra, självständighet, tolerans, självinsikt, mod och risktagande och konstruktiva inre modeller för intimitet.

Här är alltså en modell för det mystifierade begreppet kärlek, och även för kärlek vid första ögonkastet. Det finns säkert en mängd andra, men jag tilltalades av modellen eftersom den innebar en kombination av fysiologi och psykologi. I det att beskriva människan som en helhet av gener, kognitiva modeller, beteende, emotioner, fysiologi och individens internaliserade modell av vad kärlek är så kommer vi kanske lite närmre någon sorts konkretisering av begreppet kärlek. Om det sedan är målet får var och en fråga sig, kanske vill vi istället bära med oss drömmen om kärlek vid första ögonkastet och någon som alltid är som i förälskelsens ljus ofelbar.

Läs även andra bloggares åsikter om forskning, förälskelse, Jack Lukkerz, kärlek, kärleksideologin, modell, psykologi, sexualitet

Cougarmannen – om åldersskillnader i relationer

August 13th, 2011 § 4 comments § permalink

Marilyn Monroe och Arthur Miller

– Elva år skiljer det.

– Ja, du är sånt där lammkött, vad var det nu hon i Paris kallade mig?

– Cougarman.

Jag funderar över ålder och relationer med åldersskillnader. Skiljer sig relationer med parter som är olika gamla sig från relationer med jämnåriga? Jag får en tanke om att relationer med åldersskillnader är lite som en tidsresa. Både bakåt i tiden och mot framtiden. Du befinner dig antingen på en punkt där du kan blicka på din partner och se tillbaka på ditt liv, på en tid som du lämnat bakom dig, eller på en punkt där du kan se på din partner och tänka dit kanske jag tar mig. I båda resorna kan det ligga en fundering kring vad vi skulle gjort annorlunda. Du kommer att lära dig med tiden eller så där ska jag aldrig någonsin bli.

Ibland avslutar vi relationer med motiveringen att vi inte befunnit oss på samma plats i livet, vi kanske eftersträvar den där symbiosen där vi sitter i soffan i villan eller bostadsrätten, ser på varandra och tänker här är vi nu, tillsammans mitt i livet. Frågan är hur mycket tid som det är rimligt att vi befinner oss på samma plats och kanske är en relation med åldersskillnader ett krasst accepterande av det att vi väldigt sällan gör det men att det kan vara bra ändå. Kanske kan t o m de olika platserna i livet inverka positivt på relationen?

I filmerna Med stängda ögon, Black Swan och Till det som är vackert möter vi det manliga geniet som förför eller blir förförd av sin adept, om och om igen. Den äldre kvinnan och den yngre mannen har de senaste åren skildrats i amerikansk film och tv-serier, begreppet cougar, som nämndes inledningsvis, har etablerats och används främst om kvinnor som träffar yngre män. När det handlar om relationer med åldersskillnader så är skildringarna ofta ganska stereotypa och fokus ligger på sex, att det genom rollerna som den äldre kvinnan/mannen och den yngre kvinnan/mannen skulle ligga olika former av sexuell spänning. I Med stängda ögon hintas om att mannen återvänder till den äldre kvinnan för att kunna tala, för att få intellektuellt utbyte av en partner, det antyds att detta inte ges i relationen till den yngre kvinnan, men där får han vilt sex. Jag läser artikeln Older women/younger men (Proulx, Caron & Logue, 2006) och slås av att de fördelar som de intervjuade personer lyfter fram i sina åldersöverskridande relationer inte handlar specifikt om sex. Istället talar de åtta paren om fördelar som

– ena parten har livserfarenhet och mognad

– den äldre parten har en stabil karriär/ekonomi

– håller en aktiv

– inte fast i traditionella könsroller

Zlatan Ibrahimovic och Helena Seger

Som nackdelar lyfts främst omvärldens stigmatisering av relationen samt åldrande, som ett hot mot deras tillvaro. Det är också intressant att större delen av kvinnorna eller deras partners inte upplevde att åldersskillnaden påverkade deras intimitet (jag gissar att detta är en amerikansk omskrivning av sexualitet) eftersom det som tidigare nämnt ofta ligger ett fokus på just sexualitet när det handlar om åldersöverskridande relationer. Detta lyfts även i svenska tidningsartiklar om ämnet, unga killars önskan om att ha sex med en äldre kvinna.

Christopher Isherwood och Don Bachardy

Något som är helt osynligt i debatten är homosexuella förhållanden med åldersskillnader, Proulx, Caron och Logue lyfter heterosexuella äktenskap och menar att det finns lite forskning på ämnet. Vi saknar även relationer som inte är äktenskap, blir personer i sambo- eller särboförhållanden med stora åldersskillnader annorlunda bemötta?

I Older women/younger men (Proulx, Caron & Logue, 2006) får paren dela med sig av råd till andra par med åldersskillnader, här är några av dem

Know what you want: Don’t try to make people younger or older, just let them be who they are.

Be prepared for the nasty comments.

If the guy gets hung up on the fact that the girl is older then it won’t work.

Follow your heart and don’t stop talking: Communicate.

While it may not be an issue for you, it may be for others so you need to be secure in your relationship.

Put the age issue behind them. A relationship isn’t based on numbers. Any relationship is built on morals and important commonalities.

Don’t let social conventions about older women and younger men get in the way.

Det största hotet mot en relation med stora åldersskillnader är kanske inte som oftast personerna i relationen utan istället omgivningen.

Läs även andra bloggares åsikter om Black swan, cougar, förhållanden, Med stängda ögon, relationer, sex, sexualitet, Till det som är vackert, ålder, äktenskap

Thylane Blondeau – att stjäla ett barns sexualitet

August 8th, 2011 § 9 comments § permalink

En vän länkar till Mail Online och en artikel om Tom Fords modell i Vogue, Thylane Blondeau. Blondeau är tio år gammal och på blanka sidor ligger hon på en bädd av leopardmönster värdig en Hollywoodfru iklädd blanka guldstilettklackar. Jag googlar fram fler bilder och Blondeaus putande läppar och Brigitte Bardotinspirerade frisyr möter mig bland sökresultaten.

Exploateringen av tioåriga Blondeaus kropp anser jag är ett bra exempel på hur barns sexualitet kapas av vuxenvärlden. Jag har tidigare skrivit åtskilliga texter om hur barn har rätt till sin egen kropp och sexualitet, utan att vuxenvärldens inblandning. Om jag skulle publicera bilderna på Thylane Blondeau här på bloggen skulle jag medverka i den stöld av Blondeaus sexuella uttryck som Tom Ford initierar i Vouge. Tidigare i sommar läste jag i Sydsvenskan artikeln Pussar förbjudna för barnen på danska förskolor. Bakom påståendet ligger rapporten Doktorleg i børnehave. En rapport som framställts just på grund av okunskapen kring barns sexualitet och sexuella uttryck. Forskarna bakom rapporten säger på hemsidan att

i mener, at området er stærkt underbelyst. Man risikerer at begrænse sunde og alderssvarende lege og adfærd hos børn. Men man risikerer også, at man på baggrund af manglende viden ikke at opdager og hjælper de børn, som udviser tegn på afvigende adfærd, eller som har symptomer på at have været udsat for krænkelser,”

Att danska förskolor konstruerar regler som riskerar att skuld- och skambelägga barns sexualitet är mycket problematiskt, samtidigt är det fantastiskt att rapporten har synliggjort det. Barns sexualitet är ett ämne som är så tabubelagt att få vill ta i det. En av de mest inspirerande föreläsningarna som jag haft under mina studier i sexologi på Malmö Högskola var då Anna Kosztovics talade om barns sexualitet med oss.

De regler som danska förskolor konstruerar kring barns sexualitet konstrueras med bakgrund att många vuxna blir oroliga när barn deltar i lekar kring sexualitet. I Sydsvenskans artikel uttalar sig två lundaforskare kring studiens resultat och de menar att de inte mött liknande förbud i Sverige. Kosztovics talar om en svensk studie där 80 procent av personalen på förskolor tycker att det är ok att barnen leker sexuella lekar, hon menar dock samtidigt att resultatet skulle varit annorlunda om de hade pratat med föräldrar istället. I en tidigare artikel i Sydsvenskan intervjuas just Kosztovics och talar då kring kunskapsbrist och risk för tabu även i Sverige. Det talas dock också om en förändring i attityden kring barns sexualitet, fler vill få kunskap och verktyg att arbeta med barnen kring sexualitet.

Jag välkomnar rapporter som Doktorleg i børnehave och att vi kan ge barn rätt till och erkännande av sin sexualitet. Respektera barnens sexualitet som deras egen och acceptera vuxenansvaret att skaffa tillräcklig kunskap för att kunna göra det. Sexualiseringen av Thylane Blondeau, de blanka bilderna på tioåringen, och reglerna kring pussar på danska förskolor kan ses som ett uttryck i samma kontext. Vuxenvärlden skapar ett sexualiserat barn för att sedan beskydda det från sitt eget sexuella uttryckssätt, bilderna på Thylane Blondeau publiceras om och om igen världen över och danska barn får pussförbud.

Här skriver DN om bilderna i Vouge Enfants.

 

Läs även andra bloggares åsikter om Anna Kosztovics, barn, sex, sexualitet, Thylane Blondeau, Tom Ford, Vouge

Mellan förälskelsen & föraktet

August 4th, 2011 § 2 comments § permalink

Filmen Blue Valentine får mig och min vän att vrida oss i soffan och se chockat på varandra. Vi har länge problematiserat parförhållanden och frågat oss om den monogama tvåsamheten är ett realistiskt alternativ. I snabba skiftningar mellan Dean och Cindys första förälskelsetid och deras nuvarande tillstånd av förakt för varandra och de som de blivit tillsammans så slungas vi in i deras historia. En historia som inte befinner sig i det där mellanläget där vi befinner oss större delen av förhållanden, mellan den nästan psykotiska förälskelsen och den avgrund som förhållanden tenderar att störta ner i om vi inte aktar oss, utan i de två ytterligheterna som förstärker det absurda i att människor som en gång älskat så mycket kan bli så fel tillsammans.

Jag läser på om förälskelse, om känsloläget där signalsubstanserna försätter oss i ett tillstånd där vi utan kritisk blick idealiserar en annan människa och mister förmågan att se personens sämre sidor. Förälskelsen tar ofta mycket energi och varar bara under en begränsad tid. Det är nästan ironiskt att det är tillståndet förälskelse som vi sedan baserar en trygg stabil tillvaro med en annan person på. Jag kan tänka att det nästan hade varit mer logiskt att basera förhållanden på en relation till en person som gör dig riktigt uttråkad. Så blir inte heller alla förälskelser till förhållanden, vissa stannar just där och fyller en funktion i de minnen som de lämnar.

Blue Valentine är fascinerande eftersom den inte bjuder oss på historien mellan de två ytterligheterna. Ibland i parterapi så ber vi partnerna att tänka sig tillbaka till tiden då de var nyförälskade och minnas vad det var som gjorde att de föll för varandra och hur det var att knulla flera gånger om dygnet. Blue Valentine får mig att fundera över det absurda i den idén. Mycket vatten flyter efter det att människor mötts och kanske är det just det vattnet som gör att de stannat med varandra och blivit ett vi. Kanske är det mer logiskt att nyckeln till deras relation finns på vägen än i början, att nyckeln finns i det där ingentinget som inte skildras i Blue Valentine. Ingentinget som är tillståndet mellan förälskelsen och avgrunden, ingentinget där vi definierar vårt förhållande, det som är vi.

Läs även andra bloggares åsikter om Blue Valentine, film, förhållanden, förälskelse, relationer

Singelskapet – en fristad för parallella relationer?

July 15th, 2011 § 10 comments § permalink

I min lågstadieklass gick en kille som hade sju tjejer. Att vara ihop med honom var socialt lite mindre värt än att vara ihop med någon av de andra i klassen eftersom han hade ett antal parallella relationer. Jag tänker på det när jag läser en artikel i NIKK-magasinet och talar med flera av mina nära vänner. Mina vänner definieras som singlar, och i och med det singelskapet kan de dejta ett flertal personer samtidigt. Personerna som mina vänner dejtar träffas aldrig och det är väldigt viktigt att relationerna inte definieras som seriösa. Med jämna mellanrum blir det så att vissa av relationerna rör sig mot mer stabila former, och det som då brukar hända är att mina vänner avvecklar dem. Jag funderar på hur singelskapet definieras, är det ensamhet som är den grundläggande faktorn? Få av de vänner som jag vet definierar sig som singlar är ensamma. De har stora sociala nätverk och en ständig flod av aktiviteter och nya människor i sina liv. Ändå är det ensamheten, avsaknaden av någon annan som ska definiera dem, avsaknaden av det långvariga förhållandet och livspartnern som ska vara den gemensamma nämnaren.

Via Lotta Löfgren Mårtenssons blogg hittar jag en artikel om tvåsamhet i NIKK-magasinet. Forskarna menar att parnormen har gått om heteronormen i delar av Europa och norden. Om du inte inordnar dig i normen, eller strävar mot den så drabbas du av sociala sanktioner. Det kan handla om att inte bli inbjuden till sociala sammanhang eller att omvärlden tycker synd om dig. Singelskapet och kopplingen till social status är också starkt åldersförknippat, i takt med att du blir äldre så förväntas du finna mognaden som innebär att du inordnar dig i en monogam parrelation. I artikeln i NIKK kan jag läsa om hur en av intervjupersonerna som 20-åring av sina vänner fick respons för sitt spännande singelliv med resor, vänner och action, som 30-åring ändras synen på hennes livssval och istället tycker vännerna synd om henne.

Barn är också något som är starkt förknippat med frågan om tvåsamhet. Där har jag i min umgängeskrets märkt av en attitydförändring. Om någon för några år sedan uttryckte tvivel inför att få barn så ifrågasattes detta starkt, personen möttes av menande nickar att det kommer nog med åren, vänta bara på den biologiska klockan. Så gick åren, och det närmsta som vi kommit barnlängtan är att några av oss börjat träffa personer som redan har barn. En av mina vänner, som befinner sig i ett stabilt monogamt förhållande, säger att hon nog inte är så intresserad av det där med barn, de andra nickar och säger att nej, det kan vi verkligen förstå. Någon annan vill ha barn, men är inte säker på att tvåsamheten kommer att vara vägen dit och vi talar lättade om möjligheten med Storkkliniken i Danmark.

Tillsammans är vi mindre ensamma, men tillsammans kan innebära så mycket. Tvåsamhetsnormen är så stark idag att singelskapet delvis omformats till en fristad för parallella relationer. Illusionärt förhåller vi oss till ytterligheterna singel eller tillsammans och klickar pliktskyldigt i rutorna på Facebook, men i praktiken växer sig gråskalorna sig allt starkare. Det romantiska parförhållandet som norm och ideal är starkt och subventioneras av ekonomiska, kulturella, politiska och sociala faktorer, men i människornas vardag sker ständigt små minirevolutioner där de själva väljer att definiera förhållandet till medmänniskorna med ett erkännande av den komplexitet som det ofta innebär.

 

Läs även andra bloggares åsikter om forskning, heteronorm, relationer, Sexologi, singel, tvåsamhetsnorm

Har du tid att knulla?

July 12th, 2011 § 6 comments § permalink

Sista gången vi älskade var faktiskt i mitten av 80-talet någon gång” är Tords kommentar till han och hans frus sexuella relation. Det är lång tid som har förflutit sedan dess. Tord har tappat tron på människokärlek och planerar stillsamt hur han ska ta livet av sig. Så flyttar en ny granne in. Hon går under bestämda tider runt naken i lägenheten. Tord har den bästa utsikten från sitt fönster och får tre vänner som kommer för att spana på den nya grannen med strikt turordning och äggklocka som mäter tiden. Alla är dock inte lika nöjda med att den nya grannen går runt naken, andra boende organiserar sig och Tord och hans vänners spanande är hotat. En av Tords vänner frågar sig “Ska allt bli som vanligt nu, ska jag börja mata katter igen?“. Så utspelar sig novellfilmen Den bästa utsikten som finns på SVTplay.

Jag funderar över det där med tid och sexualitet, hur mycket tid vår sexualitet tar. Då jag för något år sedan läste en artikel om högsexuella kvinnor blev det tydligt att de kvinnorna organiserade sitt liv så att sexualiteten tog en större del tid än hos människor med mindre sexuellt intresse. I boken Finna flow av Mihaly Csikszentmihalyi kan jag läsa hur människor klassar kvaliteten på olika upplevelser i vardagen, hemarbete upplevs exempelvis negativt och symboliseras med ett – på barometern lycka, samtal, umgänge, sex får mycket positivt, ++ på samma barometer. Detta kan ställas i förhållande till att sex är något som vi gör mindre frekvent än hemarbete, Csikszentmihalyi menar att om vi exempelvis åt mat 100 procent av tiden skulle detta snart sluta skänka njutning och tillfredsställelse. Csikszentmihalyi skriver också att sex och romantik ger de bästa ögonblicken under dagen, men att de sysselsättningarna är sällsynta för många människor. Med ett undantag skriver Csikszentmihalyi, om sex och romantik är förknippade med ett varaktigt förhållande, det förhållandet bör då även skänka känslomässig och intellektuell belöning.

Jag tycker att detta är ett intressant påstående eftersom jag anser att det kan ifrågasättas. Sexologen Esther Perel som jag skrivit om tidigare lyfter ofta hur tvåsamhet, som Csikszentmihalyi menar är nyckeln till sex och romantik för många människor blir ett ofrivilligt celibat. Vi har en kultur kring tvåsamhet och monogami som gör att om den ene inte är intresserad av sex i samma utsträckning som den andre så förväntas partnerna anpassa sig. Att se sex och romantik som något som enbart ryms inom en relation mellan två personer är också något smalt. Tord, hans fru och vänners spanande på den nakna grannen skulle jag i allra högsta grad vilja säga är en sexuell sysselsättning, som dessutom inbegriper flera personer, både medvetna och omedvetna. Så även fantasier och drömmar om sex och romantik. Alla människor har inte samma behov eller inställning till sex, så att ge någon sorts universallösning på att låta sexualiteten ta mer tid och på så sätt öka de bästa ögonblicken i livet tror jag inte på. Jag tänker dock att det kan vara intressant att fundera över sin inställning till sex, vilken plats sex har i ditt liv, hur du förhåller dig och hur du önskar förhålla dig. I Csikszentmihalyis forskning har sex, samtal och umgänge en rubrik och hobbyer, idrott och biobesök en annan. Jag leker med tanken att kanske är det dags att slå ihop rubrikerna, kan inte sex ses som en hobby? Och i så fall, hur mycket tid vill du avsätta till sex?

Läs även andra bloggares åsikter om Den bästa utsikten, Esther Perel, Mihaly Csikszentmihalyi, romantik, sex, sexualitet, SVT, tid

Saga om Sexologi om musor och groupies

July 7th, 2011 § 0 comments § permalink

Panela des Barres

Jag lämnar Sommarsverige för en tjugofyratimmarsresa till Paris. Med mig i mitt handbagage har jag Pamela des Barres I’m with the band. Under resan och ensamma stunder under dagen och natten så läser jag och funderar över rollerna som musa och groupie. Vad skiljer en musa från en groupie och finns det manliga musor och groupies?

Jag tänker att skillnaden musa och groupie kan vara att musan tillskrivs ett värde i det att denne inspirerar konstnären till det kreativa skapandet, musan blir en förutsättning för den kreativa processen. Groupiens värde är mer som objekt, men har samtidigt en mer aktiv roll eftersom det är groupien som närmar sig den kända personen. Musan däremot skulle kanske tillåtas att vara passiv och kuttersmycke eftersom denne är vald av konstnären? Jag funderar också på om det ligger en skillnad i det att groupien är mer sexualiserad än musan. Musan kan finnas som inspirationkälla bara genom att vara medan groupien har som syfte att vara nära den kända personen både emotionellt och sexuellt.

I des Barres bok nämns Cynthia Plaster Caster, i samtal med min vän under natten kommer vi fram till att hon är fascinerande i det att hon skapar ett eget konstnärligt uttryck i mötet med stjärnorna då hon skapar avgjutningar av deras kukar och bröst. Det skulle kunna vara ett exempel på den aktiva rollen som groupien har, denne måste skapa sitt värde, sitt sammanhang i en värld där personen egentligen inte har något egenvärde. Groupien har inte skrivit någon musik, målat eller regisserat. Groupien kan välja att berättiga sin existens med att vara vacker, sexig och objekt, men kan också som både Pamela des Barres och Cynthia Plaster Caster gör skapa ett kreativt uttryck och definiera sin egna roll.

Musorna Clio, Euterpe et Thalie

En av mina favoritböcker är den danske journalisten och författaren Hans Jörgen Lembourns bok om sina fyrtio dagar med Marilyn Monroe. Lembourn väntade till efter Monroes död med att berätta deras historia och när jag bläddrar igenom boken funderar jag på om inte Lembourn är ett exempel på en manlig groupie. Fascinationen som Lembourn uttrycker för Monroe, viljan att vara den som kommer under det kända skal som Monroe i sitt kändisskap delar med världen tror jag också är ett uttryck för groupieskapet.

Mitt intryck är också att kändisskapet är ensamt och genom musan eller groupiens vänliga uppmärksamhet underbyggs förhållandet med förfrågan och efterfrågan, bekräftelsen är dubbel. Ensamheten i kombination med den konfrontation med sig själv och sina tankar som resande och anonyma hotellrum innebär tror jag också skapar ett behov av en trygg och nära punkt. Gång på gång konfronteras jag i texterna med sambandet mellan groupies och resande och ett annat ord för groupies är just road wives. På en lista med de tio mest kända musorna urskiljer jag hur musan inte sällan även är livspartnern, groupien däremot, stannar med självständighet kvar på vägarna och tämjs inte med lätthet.


 

 

Läs även andra bloggares åsikter om Cynthia Plaster Caster, groupie, Marilyn Monroe, musa, Pamela des Barres, Paris

Männens Melancholia

July 2nd, 2011 § 4 comments § permalink

För andra gången ska jag se Melancholia, det är Bergmanveckan på Fårö och bara någon timme innan springer jag in i Hynek Pallas och vi pratar om hur det kommer att vara att se filmen i den här forskrossande vackra miljön. Jag är gripen av Fårö och Gotlands landskap och känner att dess skönhet ibland är nästan outhärdlig. Då ber jag en vän skicka bilder på sin kontorsutsikt från Lund, för att ge mig lite mer verklighetsförankring. Därför är jag lite oroad över att gå från den skönheten in i Melancholias dova och vackra värld. Jag slår mig ner i stolen på biografen i Fårösund och bestämmer mig för att se Melancholia på ett annat sätt den här gången. Jag bestämmer mig för att se filmen med fokus på männen.

I bloggens begynnelse hade jag ofta blicken på männen och maskulinitet, det resulterade också i mitt jobb på Man Magazine. När jag läser serien om hur mannen mår i Svenska Dagbladet så blir jag påmind om vikten att granska även mannens situation, normens situation. I SvD kan jag läsa att lärare förvandlats från ett mans- till kvinnoyrke och att även läkare är på väg att bli det, jag läser också att fler kvinnor pensionssparar och att det är fler kvinnor än män som studerar vid högskola och universitet. Jag funderar på männen i min närhet och hur de får förhålla sig till den kvinnoroll som jag tidigare beskrivit i mina texter om Melancholia, Till det som är vackert och Black Swan. Den nya kvinnorollen, som utan att lägga värderingar i hur den ser ut, ser annorlunda ut än hur vi för bara några år sedan beskrev stereotypa kvinnliga och manliga drag. Även männen i Melancholia får förhålla sig till den rollen i förhållande till Justine, Claire och deras moder.

Efter att ha sett Melancholia en andra gång med blick på männen listade jag hur deras situation ser ut och det genomgående temat är förnedring, sexuellt och socialt förlöjligande och utsatthet.

Vi har Claires man som utnyttjas socialt och ekonomiskt. Justines man som förlöjligas sexuellt och socialt, blir sviken, utnyttjas. Justine och Claires pappa får vara lite mer ifred, han är den fria själen, diffus och flytande, men förlöjligas ändå av sin före detta fru. Justines nya kollega utnyttjas sexuellt, förlöjligas. Justines chef misslyckas med försöket att vara överordnad och förlöjligas socialt av Justine. Lille far servar familjen. Hästarna är hingstar som rids hårt och piskas av Justine.

Vi har även pojken, han är ännu inte könad, han har inte klivit in i maskuliniteten och får därför fortfarande vara nära kvinnorna och skyddas i rollen av barnet.

Svenska Dagbladet frågar sig hur mannen mår. Jag vet inte hur mannen generellt mår, men jag misstänker att männen i Melancholia lider. Ändå vänder recensenter och skribenter, inklusive jag själv, nästan uteslutande blicken mot kvinnorna, Claire och framförallt Justine. Kanske är det en del i den process kring genus som jag tror att vi befinner oss mitt i.

Läs även andra bloggares åsikter om Bergmanveckan, Fårö, genus, Gotland, Lars von Trier, maskulinitet, Melancholia, män

Where Am I?

You are currently browsing the Kultur category at Saga om Sexologi.

  • Twingly BlogRank
  • Twingly Blog Search ShowBlog=NO blog:http://www.sagasexologi.se/ sort:inlinks Most linked posts