Sexbrottslagen – juridik med Saga om sexologi

April 3rd, 2012 § 1 comment § permalink

Nästa vecka påbörjar jag kursen Politik, kultur och sexuallagstiftning på masterprogrammet i sexologi. Därför tycker jag att det är extra intressant att läsa Åsa Regnér och Thomas Bodström i dagens Svenska Dagbladet om lagstiftningen kring åldersgräns vid sexuellt umgänge. Lagstiftningen är till för att skydda unga sexuellt i förhållande till vuxna personer. Det är en mycket viktig ansats. Vad som blir problematiskt är att lagen kan tolkas som att unga, som ligger nära varandra i ålder, inte kan ha sex med varandra eftersom det då handlar om ett övergrepp. Om en sextonåring till exempel har sex med en fjortonåring. Under grundkursen i sexologi hade vi en föreläsning om bland annat liknande rättsfall, vi fick läsa domar och det var inte alltid helt lätt att följa resonemangen. Jag tänker på en föreläsning med åklagare Ulrika Rogland som jag var på under Sexdagarna. Hon talade om svårigheten med okunskap kring sexualitet hos domare och efterlyste domare med spetskompetens som tog hand om fall som rörde sexualitet.

När jag läser Åsa Regnér och Thomas Bodströms kommentar på lagstiftningen kan jag inte låta bli att fundera över den attityd mot unga och sex som jag möter, också i vissa fall på min utbildning. En idé om att unga inte ska ha sex eftersom de inte är mogna. Kanske är det så, kanske inte. Kanske är det viktigare att bredda vad sex innebär – oralsex, sex på Facebookchatten, smekningar etc – än att försöka förhindra ett penetrerande samlag. Jag kan inte låta bli att fundera över hur den synen på sex och unga skulle kunna påverka en dom. Särskilt om lagstiftningen är otydlig.

Då jag har diskuterat sex och juridik så brukar jag betona hur viktigt jag tycker det är med en lagstiftning kring sex. För mig är det viktigt att sex inte ses som ett isolerat, exotiskt fenomen som står utanför de ramar som vi annars sätter upp  vårt samhälle. Vad som är viktigt är dock att lagstiftningen är ständigt granskad och att det pågår en diskussion kring den. Sexualitet är ett föränderligt fenomen och det måste vi omfamna på olika sätt. Som nu, märker vi att vår lagstiftning kring unga, sex och gränser gör ungdomsmottagningarnas arbete svårare och gör att unga blir felaktigt dömda då det egentligen handlat om sex med samtycke så är det kanske dags att se över den. En lag som ska skydda unga och fungerar på ett kontraproduktivt sätt måste formuleras om. Kanske är det ofrånkomligt att en lag tolkas utifrån individen som läser den, men jag tror att det finns gradskillnader och när egna moraliska föreställningar om sexualitet lyser igenom i domarna så har vi ett problem.

Jag har tidigare skrivit om sex mellan syskon och lagstiftning kring det.

Här är paragrafen i Brottsbalken som avses

4 § Den som har samlag med ett barn under femton år eller som med ett sådant barn genomför en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt mot barn till fängelse i lägst två och högst sex år.

Detsamma gäller den som begår en gärning som avses i första stycket mot ett barn som fyllt femton men inte arton år och som är avkomling till gärningsmannen eller står under fostran av eller har ett liknande förhållande till gärningsmannen, eller för vars vård eller tillsyn gärningsmannen skall svara på grund av en myndighets beslut.

Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, döms för grov våldtäkt mot barn till fängelse i lägst fyra och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningsmannen har använt våld eller hot om brottslig gärning eller om fler än en förgripit sig på barnet eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller barnets låga ålder eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Lag (2005:90).

 

Läs även andra bloggares åsikter om brott, juridik, moral, politik, sex, sexuallagstiftning, unga

Saga om Sexologi hos Justine & Juliette

April 1st, 2012 § 2 comments § permalink

I skrivande stund har jag precis avslutat kursen Sexualitet i ord och bild på masterprogrammet i sexologi. Under en föreläsning om kontextens betydelse för sexuellt material så kom vi att tala om sexbutiker och hur hela bild- och formspråket förändrats  hos de butiker som öppnas nu. Ett exempel som gavs, på en nyare butik, var Malmös Justine & Juliette. En butik med sexuellt material, allt från buttplugs till erotisk litteratur, i centrala Malmö.

Ofta talas i relativt negativa ordalag om att sex finns överallt och att vårt samhälle har blivit sexualiserat. Jag tycker att utformandet av Justine & Juliette är intressant att ställa i förhållande till det påståendet. Emma, som tillsammans med Thomas driver butiken berättar för oss att det ofta händer att kunder kommer in och tror att det handlar om en antikaffär. Det är inte så märkligt, butiken ligger centralt i Malmö och är inredd på ett välkomnande sätt. Det märks att varorna som ligger framme är noggrant utvalda och jag ser inte en enda plastförpackad dildo med en tjej i leopardkläder på förpackningen. Skyltfönstret mot gatan är stort och då vi utforskar butiken kan förbipasserande se oss som på display. Det finns inte några mörka bås och jag hittar snart till hyllan med erotisk litteratur av kvalitet. Då jag kommer hem tänker jag att något som kännetecknar mitt besök är en avsaknad av skam i förhållande till sexualitet. Det är intressant att jämföra med påståendet att sexualisering av det offentliga skulle vara negativt och bara kan se ut på ett sätt. Jga får en tanke om att det kan finnas olika sätt som sexualitet är synligt i det offentliga rummet. I butiken tror jag också att jag hittar något som jag tycker att vi förlorar i många sammanhang när det gäller sex. Jag vänder mig till min vän och Emma och frågar dem varför vi inte leker mer. Det jag tycker mig ana i butiken som jag saknar på så många andra platser är lust och lekfullhet.

Ibland får jag höra att sex är sexigast då det är lite hemligt och smygigt. Det funderar jag på när jag går runt inne i affären. Sällan har sex känts så exponerat för mig som hos Justine & Juliette. Vår föreläsare Mariah Larsson berättar för oss om hur studier visat att kvinnor som kommer in i sexbutiker inte beter sig så som var kotym bland männen som besöker butiken. Kvinnorna var  högljudda och förstod inte alls koderna. Ändå verkar kvinnor vara en nyupptäckt målgrupp för sexbutiker. Vi frågar Emma vilka som handlar. Det är både ensamma och par/flera, män och kvinnor. Vissa vet precis vad de vill ha, andra behöver lite betänketid. Min uppfattning är att Justine & Juliette stimulerar. Både sexuellt och intellektuellt. Butiken är ett ställe där du kan komma in och diskutera normer kring sexualitet, bli informerad om och klämma på visuellt attraktiva sexleksaker och gå därifrån med en snygg påse som du håller högt på after worken.

Justine & Juliette ligger på Friisgatan 10. Deras hemsida hittar ni här. Under våren kommer de att ha en föreläsningsserie, Sex gånger sex, som går att anmäla sig till, mer info hittar ni här.

Läs även andra bloggares åsikter om Justine & Juliette, lust, Saga om Sexologi, sex, sexbutik, sexualitet

Relationer i virtuella miljöer

March 27th, 2012 § 7 comments § permalink

Bilden kommer härifrån

En gång träffade jag en kärlek på en flygplats i Sydfrankrike. Det var natt, försommar och luften så där tung och fuktigt tropisk som den är när man åker utomlands. När vi, jag och mina vänner, utforskar internetdejtandets jaktmarker funderar jag över det där med miljöer, virtuella och fysiska. Föreställningar som finns om vilka som är fina och vilka som är fula, vilket får mig att tänka på Gayle S. Rubins välsignade cirkel. Kanske skulle vi kunna lägga till en tårtbit för internet/inte internet i cirkeln?

Varför det sitter längre in att säga att jag träffat kärleken på en dejtingsajt än på ensydfransk flygplats? Varför tänker jag att miljön där de där första minuterna utspelar sig ska vara avgörande för hur vi kommer att bli? Jag hör talas om människor som mörkar att de träffats på nätet. Som konstruerar romantiska flygplatshistorier för att skriva om sin historia. Jag som älskar internet borde inte ha några problem med det som miljö för romanser. Jag tänker att jag kanske är en generation för tidig. Att det ser annorlunda ut bara några år efter mig, eller tio år kanske. De som fötts in i en digital era. Som lever integrerade med internet på ett annat sätt än vad jag gör.

Fast ändå tänker jag, är det vi som skapar historierna. Här och nu. Kanske i samspel med kontexten, men inte enbart beroende på den. Svek och smärta gör ont även på den vackraste platsen i världen och jag tänker att internet också kan vara min flygplats.

Läs även andra bloggares åsikter om dejting, förälskelse, internet, kärlek, nätdejting, relationer

Hår – om den virtuella demokratin

March 15th, 2012 § 1 comment § permalink

Under veckan har det talats mycket om hår. Jag har dragit mig lite för att skriva något om det här eftersom jag känner ett stort obehag inför den massa av hat som möter mig på Facebook. Så, vad var det då som hände? Under ett euforiskt ögonblick fångar tv-kameror en kvinna som valt att inte raka sig under armarna. Bilden sprids sedan av en privatperson på Facebook. Många människor delar bilden och flera av kommentarerna handlar om hur äckligt det är att kvinnan valt att inte ta bort håret under armarna. Hanna Fridén fångar upp händelsen och skriver en kritisk replik. Efter det startar ett motstånd i form av personer som lägger upp bilder på sina mer eller mindre håriga armhålor. Detta för att visa sympati med kvinnan vars bild ofrivilligt blivit delad av över tusen människor. I gruppen Ta håret tillbaka! rör sig grupper mot varandra. Jag möter en person som gör mig uppmärksam på att kommentarerna till bilderna ofta handlar om huruvida personen på bilden är vacker eller inte med sitt hår. De handlar om utseende. Kommentarerna kan på så sätt sägas förstärka den struktur som till en början lett till en problematik. Problemet med att definiera människor utifrån deras yta, utifrån deras utseende. Särskilt kvinnor. Istället menar jag att vi borde belysa det fria valet, och möjligheten att bara vara. Utan att bli bedömd eller kommenterad. Utan att känna att blicken riktats mot ditt utseende och inte mot din person. Att själv få välja hur mycket eller hur lite hår, utan att behöva värdera det.

Diskussionen kring de håriga armhålorna kan också handla om hur vi förhåller oss till våra medmänniskor. Om vi visar dem den tolerans och värme som de behöver. Det är min uppfattning att ett samhälle inte enbart byggs uppifrån. Det är vi, samhällets medborgare som anger tonen och skapar den miljö där vi ska finnas. Det privata och personliga är det politiska, det privata och personliga är samhället. Internet är inte ett undantagssamhälle, Facebook är på riktigt.  Jag tror att vi i högsta grad påverkas av den virtuella miljön. Det borde inte finnas specialregler för hur etik och moral fungerar på nätet, en strävan efter respekt och tolerans borde finnas även där.

Ibland upplever jag att det finns en rädsla för att tala om etik och moral. I diskussion på en av mina utbildningar lyfts en fråga om det handlar om att etik och moral förknippas med religion, något som vi aktar oss för att röra i vårt sekulariserade samhälle. Ändå är frågorna i högsta grad aktuella. Problematiken där människor gömmer sig i massor för att kunna uttrycka hatiska åsikter är långtifrån ny, den har bara förflyttats till en ny plats. En plats som ännu inte riktigt omfattas  av ett system som kan främja ett respektfullt bemötande av varandra.

Före det att jag skrev den här texten arbetade jag med en text om hur mycket jag tror att internet betytt för mig och mitt förhållande till sexologi. Den positiva roll som internet spelar i många sammanhang är också viktig att komma ihåg. Internet är inte dikotomt gott eller ont, det finns betydligt fler nyanser i användande av internet. Därför behövs en flexibilitet i förhållningssättet och ett kritiskt tänkande, inte bara i förhållande till den information som du möter utan även i förhållande till dig själv och den del av internet som är du.

Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, Hanna Fridén, hat, hår, internet, näthat

Hubotar & sex

March 13th, 2012 § 3 comments § permalink

De vanligaste sökorden just nu för min blogg förutom “sagasexologi” och “saga om sexologi” är “hubot sex”. Intresset för hubotar och sex verkar vara mycket stort. Jag frågar mig vad det är som gör att nyfikenheten är så stor? En sak har jag konstaterat och det är att serien Äkta människor påverkar en. När jag för hundrade gången börjar prata om hubotar med en vän som inte ser serien tittar hon trött på mig och suckar, blicken säger “sluta tjata om de där jäkla hubotarna”. Sexualitet är ett av de teman som presenteras i Äkta människor. Med vissa hubotar följer ett programmeringskort där du kan ställa in din hubot i erotiskt läge. Vi får också besöka Hubot Heaven (ett annat vanligt sökord på min blogg) där hubotar framför sexshower, både i grupp och privata. En annan sysselsättning på Hubot Heaven är omprogrammering av hubotar. Så att de ska bli mer som ägaren vill ha dem, sexuellt. Jag funderar på vilka önskemål som kan ligga bakom drömmen om det kravlösa sexet, som jag tänker att en hubot kan stå för.

Under Sexdagarna som jag medverkar i talar vi mycket om kommunikation och sex. Om hur digitala medier har förändrat kommunikationssätt och hur viktig kommunikationen är för att förhållanden ska fungera. I förhållandet hubot människa leker vi med tanken om en envägskommunikation där den ena partens önskemål blir lag. Det kan inte bli några missar eftersom det är människan som definierar förhållandet. Samtidigt problematiseras hubotarnas roll i serien. Är de verkligen utan känslor? Vad är känslor och vad säger att vi inte lärt oss dem på samma sätt som hubotarna?  I diskussionerna kring Sexdagarna blir det också tydligt hur många olika normer kring sexualitet som vi förhåller oss till. Vad är fulsex och vad är finsex? Kan vi säga fitta och kuk? Kanske är en tjusning med hubotsexet att det ger människorna en chans att kliva utanför normerna utan att behöva riskera att bli dömd för det. Vill du köra lite BDSM så kan du göra det utan att riskera att bli stigmatiserad. Kanske är sökhistoriken på hubot och sex så hög för att vi bär en dröm om något annat. Om sexuell frihet. Samtidigt är den sexuella friheten i förhållande till en hubot komplicerad eftersom den kanske blir frihet på någon annans bekostnad. Frågan väcks hur mycket önskan om sexuell frihet är värd, hur mycket ansvar och eventuellt obehag vi är beredda att ta för att kommunicera den?

Läs även andra bloggares åsikter om hubot, kommunikation, normer, sex, SVT, Äkta människor

Pretty woman – en studie i kapital

March 11th, 2012 § 4 comments § permalink

När jag ser om Pretty woman kanske femton år efter det att jag sett filmen första gången är det många tankar som väcks. Att jag inte ens förstod första gången att det handlade om sexköp och sexsäljande är en, vad jag såg var att hon hade spännande kläder och sen blev de kära. Filmen är en intressant resa i olika sociala roller som vi spelar. Jag studerar hur Vivian lutar sig in i bilen med en intention och sedan ändras dialogen och rollerna. Helt plötsligt är det hon som kör bilen och undervisar honom. Sedan skiftas rollerna tillbaka igen när han erbjuder henne den överenskomna summan hundra dollar för att hon ska följa med honom till hans rum.

När de väl kommer till hotellrummet är rollerna oklara. Ska hon vara kvinnan som körde bilen eller kvinnan som han betalar? De liksom dansar fram och tillbaka i sin interaktion. Hon försöker närma sig honom sexuellt – han backar. Slutligen kliver de in i rollerna som sexsäljande och sexköpande och efter en antagen avsugning somnar de tillsammans.

Då jag ser Pretty woman kan jag inte låta bli att tänka på Catherine Hakims forskning kring kapital. Forskningen och teorierna kring erotiskt kapital är en vidareutveckling av Bourdieus teorier om socialt, ekonomiskt och kulturellt kapital. När Edward beställer in alla former av frukost funderar jag på om det handlar om omtänksamhet eller en uppvisning i det kapital som han besitter – socialt, kulturellt och främst ekonomiskt.

Hakim beskriver sex olika former i vilka erotiskt kapital visar sig. Jag definierar fyra av de sex hos Vivian. Hon har skönhet, sex appeal, social kompetens och är livfull. Den första av de två andra formerna, stil, får hon med hjälp av Edward. Den andra, att vara “bra i sängen” visar sig enligt Hakim bara för de som kommer så nära och den kan vi bara spekulera om.

Är kärlek en biokemisk process eller passion, eller båda? Vad som är tydligt är att det är kärlek som ändrar definitionen på vad Vivian och Edward är. De går från rollerna som den sexsäljande och sexköpande till de älskande. Kanske möjliggörs detta av deras tafatthet. Vivian förefaller visserligen vara van vid sin roll som sexsäljande men hon flyter gärna över i tjejen som tandtrådar bort jordgubbskärnor eller skrattar rått åt en gammal film, barfota på golvet. Det är intressant att se paret gå från ett förhållande som ses som ett praktexempel på maktstrukturer till något som räknas som det vackraste vi vet – kärleken. Och kyssen på munnnen som får symbolisera skillnaden. Den symboliska getsen som bekräftar kärleken. Som förändrar dynamiken och leder till något annat. Vad som mer är intressant är hur Vivian genom att inte inrätta sig i rollen som sexsäljande vinner Edwards hjärta. Det är då hon är lite gulligt töntig och ligger med hörlurar och vrålar i badkaret som hans ögon glänser till och vi ser att han faller.

Slutligen kostaterar jag att Vivian i Pretty women genom Edward får tillgång till de andra kapitalformerna; socialt, kulturellt och ekonomiskt. Vad jag undrar är vad som skulle krävas för att Vivian själv skulle tillskansa sig de andra kapitalformerna? Eller är det så att erotiskt kapital fungerar som en antidot till socialt, kulturellt och ekonomiskt kapital? Att beskriva våra sociala roller utifrån kapital kan synas en smula cyniskt, men inte desto mindre intressant. Att prata om relationer i ekonomiska termer är allt annat än ovanligt; vi satsar på och investerar i varandra. Det är dock sällan som jag upplever att kapitalformerna blir så tydliga som i Pretty woman. Vad är då vårt värde och vem definierar det? Jag vill tro på ett värde i det att du finns till och en möjlighet att själv definiera dig. Oavsett vilka kapitalformer du besitter, oavsett vem som frågar dig om vägen.

Läs även andra bloggares åsikter om Bourdieu, Catherine Hakim, erotiskt kapital, film, kärlek, Pretty woman, relationer, sexköp, sexualitet

Putin. First time only for <3

February 29th, 2012 § 1 comment § permalink

Under de senaste veckorna har jag följt kampen mot lagförslaget där staden St Petersburg vill förbjuda människor att skriva, säga, läsa och träffas för att diskutera någonting i samband med ordet gay. Sidan All Out samlar namnunderskrifter mot förslaget och håller mig via mejl uppdaterad om hur det går. Senast igår demonstrerades det i  Berlin mot lagförslaget. Jag har tidigare funderat över de sätt som vi försöker att styra människors sexualitet. För några årtionden sedan hade vi ett diagnossystem som sjukdomsklassade sexualitet som inte ansågs passa in, är det så att vi i nuläget istället försöker lagstifta bort människors sexuella uttryck och integritet?

Med lagförslaget i bakhuvudet blir det därför något ironiskt att läsa om Putins nya valfilm. Ett kort klipp som utspelar sig på en läkarmottagning. En ung kvinna halvligger i en stol och talar om sin rädsla för att ha sex för första gången, med samtidig betoning på kärleken hon känner. Läkaren lugnar henne med att hennes nervositet är mycket vanlig. Att i samma land som det sker försök att tysta minst 10 procent av invånarnas sexualitet och kärlek tala om kärleken till politiken med sexuella metaforer är enligt mig ganska provocerande. Utrymmet för kärlek är något smalt i ett land där en stad juridiskt vill reglera människors sexualitet och rätten att uttrycka den.

Filmen kan ni se här.

All Outs namninsamling.

Sydsvenskan skriver om Putin och val.

 

Läs även andra bloggares åsikter om HBT, lagstiftning, politik, Putin, Ryssland, sexualitet, St Petersburg

Äkta människor – När jag var en hubot

February 25th, 2012 § 4 comments § permalink

En av de enligt mig mer intressanta tv-serierna just nu är serien Äkta människor som går på SVT 1 på söndagar klockan 21.00 och finns även att se på SVT Play. I serien har människor skapat hubotar, en sort robotar som ser ut som människor och innehåller avancerad programvara som gör att de lär sig att interagera med omvärlden på ett mer och mer “mänskligt” sätt.

Hubotarna kan göra mycket av det som människor kan och de används främst till sådant som människorna inte hinner eller tycker är jobbigt. En hubots roll i en familj får mig att tänka på rollen som barnflicka och jag kommer ihåg hur det var när jag var 18 år och kom till en av Paris rikare förorter. Modern i familjen där jag skulle arbeta insåg snabbt hur hon skulle utnyttja sin hubot på bästa sätt och snart fanns 12 timmar barnvakt per vecka schemalagt utöver mina ordinarie timmar och om de inte utnyttjade tjänsten så flyttades timmarna helt sonika över till nästa vecka. Snabbt hade jag flera dagars barnpassning att utföra och den omsattes istället i “städa hela huset”. Även Katrine Zytomierska verkar ha uppfattningen att hennes barnflicka är en hubot. Någon som utan känslor ska leva för familjen som hon arbetar för och bortse från sina egna behov. Känslan av att vara livegen är något som jag kommer att bära med mig, att befinna sig i ett varmt sammanhang, som en familj ofta är, men ändå inte riktigt räknas. Inte räknas som något annat är ett ting som förenklar familjens liv.

Vad som är intressant i Äkta människor är hur människorna gör våld på sina värderingar och sin integritet. Jag tänker att det att göra våld på dessa hos sig själv inte enbart innebär att du själv kompromissar utan också att du får människorna i din omgivning att kompromissa med sina värderingar och sin integritet. Kompromissandet skapar ringar på vattnet som färgar ett helt samhälle.

De flesta hubotar är vackra och sexiga. De är ofysiska på det där sexiga sättet som människor hur mycket de än strävar efter det aldrig når. Hubotarna svettas inte, äter inte och de har inte heller något behov av att du tar hänsyn till deras önskningar, tror människan. Därför fyller hubotarna också i vissa sammanhang en sexuell funktion. I Hubot Heaven beskrivs hur du kan få kravlöst sex och få utlopp för sexuella önskningar som du inte får plats för i din relation. En hubot säger inte emot, den lyder och vill samma sak som du vill. Det finns alltså inget krav på kommunikation. En hubot kan vara skräddarsydd efter just din fetisch. Du behöver inte på ett jobbigt sätt kommunicera din fetisch till din partner utan du kan få den genom att betala för den istället.

Då jag ser Äkta människor slår det mig att just kommunikation är ett nyckelord. Vi överöses med nya former av kommunikation. Mejlhögen växer, snabba sms som ska formuleras med intelligenta och helst inte för tolkningsbara budskap. Vi försöker lösa gåtan kring kommunikation med olika spel. Vi The Gamear oss genom tillvaron med det som vi tror är raffinerade manipulationsstrategier. I ett sådant förhållningssätt till varandra så kanske vi tappar något, känslan för den/de du försöker kommunicera med. Men hur lätt är det att känna när du är uppslukad av att förstå vad som är för på, för av och god etikett i interaktiv kommunikation? Ändå är just det försöket till kommunikation det som jag tror är det viktiga. Det är i försöket att förstå den/de andre-a som vi möjliggöra att behandla varandra med respekt och behålla vår integritet.

Hubotarna ger en illusion av att vara perfekta i sängen eftersom de inte kräver något samspel, de gör som de blir tillsagda. Det kanske ger en idé om att människor inte behöver det där samspelet, men jag tror motsatsen. Det är otroligt viktigt att försöka fortsätta kommunicera, både på ett verbalt och ickeverbalt plan. Äkta människor visar upp en värld där vi bit för bit ger upp kommunikation med varandra för att ta en genväg där några som vi inte räknar till oss servar oss med sådant vi tycker är lite jobbigt att ha och göra med. Som små barn och sex när vi arbetat åtta timmar och handlat och städat och lagat mat.

Kommunikation innebär inte sällan konflikter. Jag vet att jag har skrivit det förr, men en teori om just konflikter är att det är de som driver relationer närmre och framåt, om konflikterna får blomma ut. Det är ofta obekvämt att säga sin mening till sina nära och kanske är det just därför det är till dem som vi kan göra det. Kommunikationens konflikter blir som ett kitt mellan människor och ger möjlighet till öppenhet, värdighet och integritet. I Äkta människor väljer människorna en enklare envägskommunikation och ser sitt samhälle som tömmas på de värden som de tidigare högaktat.

Fler skriver om Äkta människor.

Läs även andra bloggares åsikter om etik, hubotar, Katrine Zytomierska, kommunikation, moral, sex, sexualitet, SVT, Äkta människor

Cicciolina (Ilona Staller) & Jeff Koons – One Man’s Art is Another Man’s Porn?

February 21st, 2012 § 0 comments § permalink

I inledningsföreläsningen till kursen Sexualitet i ord och bild fick vi ta del av citatet “One man’s erotica is another man’s porn“. Just det citatet funderar jag på i förhållande till Jeff  Koons och hans konstverk i serien Made in heaven, fast där bör kanske frågan snarare ställas om Koons arbete med Staller handlar om pornografi eller konst? Är det fin- eller fulkultur och hur definieras konsten och/eller pornografin? Det är under föreläsningen om sexualitet i konst som jag fascineras av historien om Jeff Koons och Ilona Staller (Cicciolina). De möts 1989 och deras äktenskap varar mellan 1991 och 1992. Under den tiden skapar Koons Made in Heaven med Ilona Staller som medaktör och musa.

Staller har i sin tidigare karriär varit varit skeptisk till hårdporr med anledningen att hon inte vill stöta sig med Vatikanen. I samband med Made in Heaven bildar Staller också den politiska kampanjen Party of Love, som hon sedan på grund av sin graviditet med sonen Ludwig ger upp och överlåter till en vän tillika porrstjärnan Moana Pozzi. Koons och Stallers skilsmässa blir en otäck historia med en långdragen vårdnadstvist som Koons slutligen förlorar. I rätten sägs Koons peka på Stallers olämplighet som moder i det att hon medverkat i hårdporr, något som blir intressant eftersom Koons själv i lika stor utsträckning skulle kunna sägas ha gjort det.

Staller har tidigare inte skapat så explicit material som det i Made in Heaven. Vad är det då som definierar hårdporr? Det är inte otänkbart att kalla vissa av verken i Made in heaven för hårdporr. Bildspråket med de detaljerade bilderna av genitalier som finns med i konstverken är karaktäristiskt för hårdporr till skillnad från mjukporr som inte innehåller “gynekologbilder” i samma utsträckning och inte är lika explicit, hårdporr kännetecknas även av “cum shots”, som på bilden ovan.

Vad Koons gör som är intressant är att han för in ett bildspråk från ett sammanhang i ett annat. Hans verk skulle kunna ses som ett ifrågasättande av det om omtalas som finkultur och rädslan för den fysiska responsen i den “fina” kulturen. Koons menar dock själv att hans verk inte bygger på någon sådan intention. I SVT 1990 talar han om skapandet, hur Ilona skapar med sitt kön och hur han använder det uttrycket i sina verk. I hans ord i det inslaget upplever jag att det finns mycket värme och beundran för det som Staller står för.

Efter skilsmässan från Ilona Staller gifter sig Jeff Koons med Justine Whealer, som arbetar som assistent till honom. De flesta bilder som jag finner på paret är från mingelsammanhang i New York societet, långt från de hårdporrbilder som dyker upp i sökfältet när jag söker på Ilona Staller och Jeff Koons. Om Ilona Staller finner jag inte mer än att hon 2005 medverkade i Filip och Fredriks High Chapparall och att hon gjort ett misslyckat försök att ta sig in i det ungerska parlamentet. Hon lever nu på en förtidspension efter sin tid i Italienska parlamentet.

Enligt Linda Williams (författare till Porn Studies) är det lägsta kulturella uttrycket det som skapar fysisk respons. Kanske också därför Koons får mycket kritik för Made in Heaven. Vad som istället kännetecknar finkulturella responser är komplicering, distansering och problematisering. Något som kanske upplevs som svårgjort i en konfrontation med de explicita bilder som Koons skapar. Också kontexten styr hur verk uppfattas, just i denna stund upplever du Koons verk via internet, det skulle kunna ses annorlunda än om du upplevde dem på ett vernissage. Men hur ställer vi oss då gränserna mellan den virtuella verkligheten och den fysiska suddas ut? Då du lika väl kan uppleva ett konstverk via en bildskärm i ditt hem? Vi kan också fråga oss om mitt bloggsammanhang gör att det ändå är finkultur som du konsumerar, om den berättigas i och med det. Koons Made in Heaven skulle kunna avfärdas som fulkultur i den fysiska respons som de eventuellt väcker. Koons talar i intervjun i SVT om hur han vill föra konsten till en mer objektiv postition där den och även försöker “fylla allmänhetens behov” och få en biologisk koppling till världen, det är intressant i förhållande till den fysiska fulkulturen. Är det så att Koons vill frammana en fysisk respons på finkultur?

Vad jag mer funderar över efter att ha fördjupat mig i relationen mellan Koons och Staller och skapandet av Made in Heaven är huruvida Koons ser Staller som någon som skapar tillsammans med honom eller om hon mer har en position som musa. I SVT’s intervju lyfter Koons Staller som konstnär men hon erkänns samtidigt inte. I förhållande till deras senare levnadsöden där Koons omsätter miljoner är det en utmanande fråga. Uppfattar vi Jeff Koons som lika pornografiskt naken som vi uppfattar Ilona Staller, Cicciolina.

Verken från Made in Heaven kan ni se på Jeff Koons hemsida.

Källor: Illona Stallers hemsida. Jeff Koons hemsidaIllona Staller. Jeff Koons. Defending Jeff Koons av Charlie Finch. Jeff Koons på Answers.com. Föreläsningar på Sexualitet i ord och bild.

Läs även andra bloggares åsikter om Cicciolina, hårdporr, Ilona Staller, Jeff Koons, konst, pornografi, porr, sex, sexualitet

Kvantifierbar sexighet

January 17th, 2012 § 6 comments § permalink

Vi är tre unga kvinnor som sitter runt ett middagsbord. Över pannacottan börjar vi diskutera kroppar. Våra kroppsformer är olika. De två lite större av oss är överens om att med åren så har vår acceptans och vår känsla för våra kroppar blivit större och snällare. Den av oss som väger mest blir numera enbart öppet kritiserad inom sjukvården. Där de ser på siffrorna om BMI och höjer ett förmanande finger. Den enda av oss som blir öppet kritiserad, av både kända och okända människor över sin vikt, är den som väger minst. En smal kropp är på många sätt allmän egendom. Det är exempelvis tillåtet att säga att den smala kroppen hade sett bättre och sexigare ut med lite mer fett.

När bilden möter mig på Facebook stannar jag upp. Tänker oj, och sedan blir jag bekymrad. Det är min uppfattning att problemet inte ligger i vilken kroppstyp personer har. En av förklaringsmodellerna till ätstörningar är ideal. Kroppsideal. Ideal är det som den här bilden förmedlar, inte frihet i förhållande till kroppen. Under en föreläsning jag en gång var på om ätstörningar talade föreläsaren om hur kroppsuppfattningen hos den som har en ätstörning är skev. Ber du personen att rita upp konturerna av sin kropp så ritar de betydligt större än vad de egentligen är. Det är kanske därför högst otroligt att de smala personerna, om de har någon form av ätstörning i någon form skulle vara hjälpta av att omgivningen påpekar att kurvorna på de tjockare kvinnorna är mer attraktiva. Problemet är egentligen inte huruvida någon är smal eller inte utan den fixering vid och uppfattning av sin vikt som personen har.

Det finns ett sätt att tala om smala kroppar som jag tror är högst problematiskt. En av kommentarerna till bilden lyder så här

I used to have a body like Keira and couldn’t understand why guys would say I was hot. I had hardly any boobs, no hips and bony. I thought I looked gross. I think curves are way more womenly and sexy.

Det talas om den riktiga kvinnan. Den riktiga kvinnokroppen som fanns förr. Att den på det sättet blir ett ideal som skapar ätstörningar blundas det för. För allt skulle lösa sig om kvinnan bara var så där riktig och naturlig.

Då och då går jag in på sidan Kroppsbilder och läser människors upplevelse av sina kroppar. Där om någonstans blir det tydligt för mig att problemen finns där oavsett om det handlar om en kropp som klassas som något för smal eller något för tjock. Genom att inte befinna sig i den där mittengräddfilen av perfekt vikt så blir kroppen egendom åt andra. Den får kommenteras och problematiseras. Den får inte vara ifred. Och allra värst verkar ångesten vara hos de personer med kroppar som befinner sig något under medelvikt.

Det finns inget egenvärde i vikt. Det värdet är något som vi konstruerar genom synen på den friska, den sexiga och den attraktiva kroppen. Jag funderar på vad som är lösningen på det problematiska förhållningssätt som vi skapat till kroppen. Min tanke är att ett av problemen har med omvandlandet av hälsa till siffror att göra. Kanske kan en parallell dras till högt blodtryck, eller högt kolesterolvärde. För många personer är blodtryck något som stiger med åldern, ändå är just högt blodtryck en folksjukdom som vi flitigt medicinerar. Kanske behöver vi bredda upplevelsen av kroppen, upplevelsen av en acceptabel kropp. Istället för att på ett nästan matematiskt sätt förhålla kroppar mot varandra kanske vi ska se till individens upplevelse av sin kropp och upplevelsen av hälsa.

Vad som stör mig ytterligare med bilden är att den ger en illusion om förändring. Att vi gått från en punkt till en annan mycket värre. Egentligen kanske ytterst lite förändrats, vi värderar fortfarande människor utifrån kroppar. Personerna på bilden kunde lika gärna varit män. De är lika utsatta i skapandet av den friska önskvärda kroppen. Kroppens utrymme i vår kultur är både för stort och för litet. Det är för stort i den betydelse som vi tillskriver vikt och kroppsform och det är för litet i det utrymme som finns för variationer.

Frågan

When did this become hotter than this?

ställs när vi egentligen kanske har mer nytta av att fråga oss när vi ska sluta skapa ångest kring våra kroppar, ätstörningar och den där känslan av att aldrig vara riktigt nöjd oavsett hur mycket eller lite du väger. När vi ska sluta värdera människor utifrån deras kropp.

Läs även andra bloggares åsikter om Facebook, ideal, Kroppsbilder, vikt, ätstörningar

Sexkontraktet – “Vi får inte ha sex med andra på julafton”

January 14th, 2012 § 1 comment § permalink

Via Suzanns blogg blir jag uppmärksammad på Sexperternas nya satsning Sexkontraktet. Om Sexperterna kan ni läsa här. Sexkontraktet går ut på att du tillsammans med din eller dina partner-s diskuterar hur just ni ser på er relation. Har du ingen partner kan du givetvis fundera själv över vad som är viktigt för dig i din relation till sex. Sedan kan bestämma olika punkter som är betydelsefulla för er. Det kan handla om mer värderingsmässiga påståenden som

Vi tjatar aldrig till oss sex med den andre

eller mer praktiska överenskommelser som

Skulle olyckan vara framme och någon av oss har oskyddad analsex eller oralsex med sperma i munnen så berättar vi direkt för partnern-/a

Slutprodukten blir ett kontrakt som är mer specificerat än “vi har en öppen relation” eller “vi är monogama”.

Sexperternas Sexkontrakt är en intressant idé. Inte i det att slaviskt följa just deras förslag utan kanske mer i diskussionen kring vad som egentligen ligger i begreppen. Vad innebär en relation för din partner? Det är inte heller alltid lätt att från luften plocka ut vad som är viktigt för dig i relation till din partner. En tanke som jag lekt med ett tag nu är att en mer öppen relation på precis lika många sätt som en monogam relation är en social konstruktion. Våra sociala kontruktioner har vi byggt upp utifrån de sammanhang där vi befunnit oss. Det är kanske då högst otroligt att du och din partner har befunnit er i exakt samma sammanhang med samma typ av värderingar och betydelse av språk.

Det jag också tycker om med Sexperternas Sexkontrakt är att det öppnar för en diskussion även när det inte går så som bestämt. För så är det ofta i relationer. Synen på konflikten som något som bryter ner relationen kanske inte är hela sanningen. Istället visar forskning att just en konflikt kan vara något som för människor närmre varandra. En konflikt som arbetas igenom, där de där lite småobehagliga sakerna sägs, tas emot och diskuteras kan istället stärka relationen. Konflikten i sig är inget hot mot relationen, tystnaden är.

Sexperternas kontrakt kretsar kring olika teman; grundreglerna, säkrare sex, när, var, hur?, med vem får man? och hur pratar vi.

Vad jag tänker är den främsta vinsten i att leka med Sexperternas Sexkontrakt är diskussionen. Sedan är det som tidigare nämnt viktigt att inte tänka kontraktet som något statiskt eftersom relationer sällan är statiska. Min tanke är att en mer öppen och definierad relation på vissa sätt blir mer rörlig än en mindre kommunikativ och “traditionell” relation. I rörligheten finns vinster att göra men också förluster. I att förhålla oss inte bara till vår partner utan även till vår partners sexpartners förändras maktpositionerna och lusten att manipulera sin partner kanske också växer i den rörligheten. Medvetenheten om det är viktig.

Trots det tror jag att vinsterna med att själva definiera förhållandet är övervägande. Både i form av psykisk hälsa och sex som är mer som ni vill ha det. I den närheten som finns i att öppna sig, berätta vad du tycker är svårt med relationer och dina rädslor så finns en intimitet. Det är svårt för mig att tänka att den intimiteten inte skulle inverka positivt på sex, både med varandra och om ni bestämmer det med andra partners. Kanske blir Sexkontraktets ständiga omformulering motgiftet till en slentrian som så många upplever i sina förhållanden efter en tid. Det paradoxala i att se en relation mellan två eller flera människor som något statiskt och oföränderligt tror jag är en av de största myterna kring sexualitet som vi lever med just nu.

Sexkontraktet fyller ytterligare en viktig funktion. Det öppnar upp för en mer omsorgsfull inställning till sig själv och sin kropp genom diskussionen om säker sex. Rädslan att prata sönder saker blir kanske ofta ett direkt hot mot även fysisk hälsa. Som Suzann skriver “När man är nyförälskad och knullar som kaniner är det lätt att tänka att man bara kommer ha sex med varandra. Sen går tiden och det risken är att saker blir slentrian. Då är det inte ovanligt att någon har sex även utanför relationen.“.

Sexkontraktet hittar ni här.

Läs även andra bloggares åsikter om knulla, monogami, relationer, sex, Sexperterna, sexualitet

Shame – en studie i sexmissbruk

January 12th, 2012 § 3 comments § permalink

Filmen Shame skildrar Brandons mer och mer okontrollerbara jakt efter sex. Då vi har diskuterat sexmissbruk på masterprogrammet i sexologi har starka känslor väckts och diskussionen blivit livlig. En av studenterna, Kalle Reilert, skrev tillsammans med Helena Öberg uppsatsen Droga med sex (2008) och är en av dem som brukar poängtera svårigheten i just beroende/missbruk av sex och de smärtsamma konsekvenser som det kan ha för individen. Andra studenter har varit noga med att lyfta en problematisering av just synen på ett dysfunktionellt förhållningssätt till sex. Vem bestämmer vad som är ett missbruk/beroende? Vilka sociala normer kring sexualitet styr den synen? Varför talar vi om kvinnor som kärleksberoende och män som sexmissbrukare när flera, bland annat intervjuade i Reilerts och Öbergs uppsats talar om ett könlöst missbruk? I recensioner av Shame kan jag läsa om Brandons omättliga sexaptit och Sissys ömhetstörstande.

Under psykoterapiutbildningen läser jag om etik och moral och att flytta sina egna gränser genom att vara exempelvis otrogen. De beskriver en process där vi gång på gång handlar mot det som vi från början upplever som rätt. I den processen så tystas samvetet och upplevelsen av rätt och fel ändras. En gång är ingen gång, ett flertal gånger leder till förändring av dina värderingar. Efter att ha sett Shame frågar jag mig om det är så enkelt. Brandons spiral av användande av internet för porr, sexchattande och hans köp av sex ger honom uppenbart i studen njutning, men strax därefter anar vi desperationen, skammen och skulden hos honom. Just baksmällan efter sexuella handlingar är något som kännetecknar sexmissbruk. Kanske kan alla människor i någon form beskrivas som beroende av sex, men den skam och tomhet som följer den ständiga jakten på njutning är just det symtomatiska för sexmissbruk. Jag tänker att precis som vid alkohol eller annat substansmissbruk så blir det just konsekvenserna som definierar missbruket.

I Shame anar vi att Brandons och Sissys förhållande till sex är starkt knutet till deras uppväxt. Ett av synsätten på just utveckling av sexmissbruk är att det sker i efter trauma i barndomen eller dysfunktionella uppväxtförhållanden. Det är något som kan problematiseras, varför letar vi efter trauman då det handlar om missbruk som inte är knutna till en substans som alkohol eller droger? Sexmissbruk beskrivs också av Reilert och Öberg som något som är nära förknippat med självkänsla. Reilert och Öberg beskriver i sin uppsats tre olika faser genom vilka missbruket utvecklas. Första fasen är Romans och inlärning, där individen genom förälskelse, onani och tillfälliga korta sexuella förbindelser präglas in i ett beteendemönster. Till en början leder mönstren till smärtlindring och tillfälligt ökad självkänsla. I andra fasen Sökande och spekulation får den missbrukande inte samma kick. Beteendet accelererar och ofta är det i den här fasen som internet och fantasirollspel gör sitt intåg. Sista fasen; Nedgång och förfall tillika destruktionsfasen kännetecknas av att konflikter och kriser avlöser varandra. Missbruket dominerar individens personlighet. I efterhand är det intressant att tänka på Shame utifrån dessa faser. När jag läser mer om sexmissbruk så blir det tydligt för mig vilken skicklig skildring filmen är. Subtiliteten i beteenden och de små förändringarna som pekar på hur de olika faserna avlöser varandra.

Jag talar med en terapeut om det som han menar är gräddfilen till intimitet. Sex. Både Sissy och Brandon kastar sig ut i den och glider i sexuell lust mot det som ska bli närhet och bekräftelse på att de finns, är och duger. För några veckor sedan skrev jag om identiteten i att vara i förhållande eller inte vara det. Jag tänker på det när jag skriver om Shame. På hur det är att ha ett problematiskt förhållande till just sex. När sex blir något som identiteten byggs kring, du är sex. Vår kulturs svärmande kring just sex. Uppbyggandet av relationer och äktenskap med sex som bas. Jag tänker på problem med alkohol och det sociala stigma som det kan leda till att inte på ett okomplicerat sätt tacka ja till glaset vin. Hur är det då med att inte kunna förhålla sig till sex på ett funktionellt sätt? Den behandlingsmetod som rekommenderas av terapeuterna som vi möter i Reilerts och Öbergs uppsats är 12-stegs metoden med sin avhållsamhet. Det är intressant att ställa i förhållande till det behov av sex som många människor har. Även om vi inte ser sexualiteten som en drivkraft utan kanske mer som något som är socialt viktigt för oss så blir total avhållsamhet komplicerat. Jag tänker på de mer moderna behandlingsmetoderna för alkoholmissbruk och synen på att målet med behandlingen istället är att individen ska få ett mer avslappnat förhållande till alkohol. Ett liknande mål är kanske mer rimligt även för sexmissbruk. I Reilerts och Öbergs artikel jämförs det med matmissbruk i just det att det är något som är ett måste för att leva. Det kan problematiseras, men får många är det nog önskvärt att de ska kunna ha sex som en del av sitt liv.

Shame lämnar mig med många känslor. Brandons och Sissys skam, skuld och dåliga samvete. Jag tänker på något annat som jag läste i häftet om etik. Problemet med att prata om ett dåligt samvete. Eftersom just känslan av dåligt samvete borde vara det yttersta beviset på att samvetet finns där. Känslan som inte innebär att samvetet fungerar illa utan kanske snarare att det fungerar.

Trailer för Shame.

Identitet

December 25th, 2011 § 1 comment § permalink

Den är kommentaren på min Facebooksida till inlägget om relationer och socialt samspel fick mig att fundera över hur mycket identitet som ryms i rollerna som singel eller en person i en relation. Inte enbart då i förhållande till den som vi valt att dela vårt liv med utan även i förhållande till vår omgivning. Spännande tyckte jag.

“Nyckeln till detta tror jag är att förstå hur starkt parförhållandet definierar självbild och identitet hos många. Man axlar den rollen man ser/tror sig själv vara och det definierar förståss alla sociala sammanhangs utgångsläge. Sociala sammanhang är, vad jag tror mig märkt, för ovanstående “många” främst ett sätt att hitta en partner på. Har man redan en finns det inget behov för umgänge annat än med de redan frälsta (paren).

Hör bara på detta som en bekant sa till mig:
“-Vad ska jag med facebook till, jag har ju sambo”.
.. jag vet inte vad jag ska säga 😀

Tror det är en blandning av lika delar mellan hot som du skriver, ängslighet och ointresse. Hot, om singeln lever ett lyckligt liv är det förståss ett existentiellt hot mot parhalvans självbild, är verkligen parförhållande det enda rätta då singeln verkar ju lycklig? Ängslighet, om inte plats och personer är uppgjorda i förväg tror man att partner kommer bli svartsjuk eller arg (dålig tillit). Ointresse, jag har ju redan en partner, varför ska jag gå ut och träffa folk?

Hade jag fått en hundring varje gång jag hört “min pojkvän” inom två minuter i ett samtal med någon nyfunnen tjej på en fest så hade jag inte behövt betala räntor till banken nu. Ja men förlåt jag ville bara snacka lite, det är ändå lite roligt. Eller? När jag möts av detta kompakta snackmotstånd från parhalvorna inkräktar det ju till slut på min egen bild av världen. Det kanske inte är roligt att bara snacka lite? Jag kanske inte ska gå på den där festen… där är ju bara såna par och parhalvor.

Är det tidiga definierandet av partnerskap i samtal med nyfunna människor bara en stängd dörr då? Nja nej inte helt. För andra parhalvor fungerar det ju. Då har man samma världsbild och samma snack. Men för singlar är det hemskt exkluderande vilket är bara så tråkigt. Ifall man inte är singel och relationsterapeut, förståss. $$$

Nu ska jag gå hem till mina höns och se att de har det bra i kylan. De nekar då aldrig ett snack! kluck!”

 

Nu ska jag gå hem till min flickvän

December 16th, 2011 § 5 comments § permalink

Bild från http://29.media.tumblr.com/.

Jag reser själv. Ensam. Första dagen är en vän som det senaste året bott i Berlin kvar i staden och hon tar mig till spännande nya ställen. Ett ställe där den senaste tyska hiphopen skapas. I en källare. Vi blir ömsom hånade ömsom raggade på. Det är roligt och vi spelar de sämsta partierna Yatzy någonsin i mitt liv.

När min vän har lämnat staden går jag för första gången i mitt liv ensam på restaurang. Ett ställe i Mitte med gudomlig schnitzel och god öl där jag varit tidigare, på en annan mindre ensam resa. På dagarna ska jag skriva, men på kvällarna vill jag gärna ha sällskap. På restaurangen sitter två svenska killar bredvid mig. Jag avslöjar mig inte utan sjunker ner i min bok. Plötsligt vänder sig en av killarna mot mig.

– Are you swedish?

Jag svarar jakande och han berättar att han är god vän med en av mina närmsta vänner. Han har sett mig på Facebook och kände igen mig. Jag flyttar över med min schnitzel till deras bord och trivs med sällskap. Det var kanske inte meningen att just den här gången skulle bli mitt första ensamma restaurangbesök.

Min nyfunna vän har tillbringat 24 timmar i Berlin och ska strax tillbaka till Stockholm. Jag vänder mig därför mot hans vän, vad ska du göra i kväll undrar jag och får till svar att han ska hem till sin flickvän. Kanske är det inget märkligt med det svaret, men när jag inom 24 timmar får höra från en annan bekant att han har otroligt mycket att göra på jobbet och i skolan och överallt annars blir jag lite ledsen. Jag berättar för en vän via Skype. Hon säger

– Men alltså en förklaring kan ju vara att han har flickvän. 

Jag förstår att jag inte har någon plats där de där flickvännerna är. Det är intressant tycker jag. Talar med en äldre släkting om det, hon trodde att det handlade om en generationsfråga, att det var annorlunda i min generation. Kanske inte. Hon har själv upplevt hur singelskapet blev en missad entrébiljett till många sociala sammanhang. Andra jag känner har berättat samma sak. Som singel är du naturligt ett hot mot monogamin och tvåsamheten. Som att din rena existens är ett ifrågasättande av den. Fast du bara ville hänga.

Jag frågar mig själv hur många sociala kontakter, vänskaper och äventyr som missas med just ordet flickvän eller pojkvän. En vän till mig försökte länge att införa ett system där ingen skulle presenteras som flickvän eller pojkvän. För honom var det viktigt att alla fick vara de unika individer som de var, oavsett vem de var ihop med. Jag hade gärna träffat mina nyfunna vänners flickvänner. Eftersom de hittat varandra så skulle de säkert varit intressanta och spännande människor att lära känna. Nästa gång kanske. För förutom att  det blir heteronormt så blir det också lite tråkigare.

Läs även andra bloggares åsikter om flickvän, heteronorm, par, partner, pojkvän, relationer, vänner

Den olyckliga förälskelsen

December 15th, 2011 § 5 comments § permalink

Bild från http://playdates.tumblr.com/.

Första gången en man krossade mitt hjärta var jag 12 år. Han var 18 år och jag hade skickligt duperat honom under ett halvår. När han förstod hur ung jag var såg han ingen annan utväg än att aldrig mer kontakta mig, trots sin förälskelse. Då jag var 22 år träffades vi igen. Efter ett halvt år krossade han än en gång mitt hjärta. Det gjorde inte lika ont den gången.  

Än en gång är jag olyckligt förälskad och enormt receptiv. Den unga mannen har täta ögonfransar och när han stänger dem och somnar ser han ut som en docka. Jag tänker på honom som något som ges till mig mitt i all olycka.

– Är du en sån som fäster dig lätt vid människor?

Utan den cynism eller den desillusionism som jag befunnit mig i de senaste veckorna ser han på mig. Jag läser i Till sista andetaget av Anne Swärd

Kärleken och alla lögnerna. Särskilt kärleken, dess gift är som ormarnas, går raka vägen till hjärtat utan att det gör ont, plötsligt är man bara förlorad.

Någon jag talar med beskriver kärleken som den sociala konstruktionen och inte mindre verklig för det. Jag får beskrivet för mig hur vårt samhälle saknar fysisk smärta. Det fysiska lidandet är mer och mer fjärran oss. En barnmorska i min klass beskriver hur gravida kvinnor är räddare än någonsin för att föda. Och smärtan det innebär. Många vill gå i KBT innan sin förlossning. Kanske är det därför som vi klamrar oss fast vid det mentala lidandet. Vi är olyckligare än någonsin läser jag. Ändå lever vi i en tid där vi smärtstillar bort minsta obehag och lär oss beteendestrategier för att undvika dysfunktionella sammanhang och relationer.

Är då den olyckliga förälskelsen en reaktion på det? Vissa blir aldrig kära. De går i ett jämnt tillstånd och hittar kanske efter ett tag en partner att slå sig till ro med. För andra är den olyckliga förälskelsen ett normaltillstånd. De verkar söka det själsliga lidandet. Kanske är det bara otur, kanske fattar de ett medvetet val för att få känna i en tid full av Ipren.

 

Läs även andra bloggares åsikter om förlossning, förälskelse, Ipren, KBT, kärlek, lidande

Where Am I?

You are currently browsing the Kultur category at Saga om Sexologi.

  • Twingly BlogRank
  • Twingly Blog Search ShowBlog=NO blog:http://www.sagasexologi.se/ sort:inlinks Most linked posts