Saga om Sexologi

Bild från https://lifedesignedbyimagination.wordpress.com/.

Via ett kommentarsfält på Facebook ramlar jag över en artikelserie i Svenska Dagbladet om personer som ångrat sig efter att de fått barn. Särskilt mammor. I kommentarsfältet är stämningen hätsk och kommentarer om att fan se till att skydda sig blandas med berättelser från människor med liknande erfarenheter av att ångra sig. Det fångar mig.

Jag tänker att en stor del av uppståndelsen handlar om just vårt förhållningssätt till att ångra sig. Länge har detta varit ett skäl som lyfts i förhållande till att begränsa möjligheten till t ex könskorrigering. Tänk om en ångrar sig. Att inte vara säker på något och att tänka annorlunda om det senare är belagt med en form av skam. Och ses som något otroligt provocerande, oavsett om det handlar om sexualitet eller könsidentitet.

Några dagar senare skriver Psychology Today om vad personer som identifierar sig som män respektive kvinnor brukar ångra sexuellt. Artikeln inleds med olika biologiska förklaringsmodeller för att sedan glida över i sociokulturella förklaringar till vad vi ångrar. Kontentan av studierna var att personer som identifierar sig som kvinnor ångrar det som de gjort sexuellt, personer som identifierar sig som män ångrar det som de inte gjorde.

Mer och mer talar vi kring en mer flytande sexualitet, alltså sexualitet som är mer rörlig genom livet. I terapi brukar jag ofta tala om att det är få val som inte ger oss någon möjlighet att välja om. Oftast går det att vid ett senare tillfälle tänka annorlunda och fatta ett nytt beslut.

Att ha fått barn blir inte ett sådant beslut. Såvida du inte väljer att låta någon annan ta hand om ditt barn så är det beroende av dig under stor del av början av sitt liv. Vår syn på föräldraskap, könsidentitet och vad det innebär blir ytterligare en tyngd i föräldraskapet.

För att fostra ett barn krävs en hel by.

Vi har ingen by. Förutsättningarna ser otroligt olika ut beroende på hur din socioekonomiska situation är och det finns en mängd föreställningar om vad ett föräldraskap innebär. Därför är det viktigare än någonsin att beslutet att få ett barn är ditt. Inte på grund av begränsad tillgång på preventivmedel eller stigmatisering kring abort, som en av mina bekanta så klokt skriver i sin kommentar.

När jag läser om vilka saker som personer ångrar, som att ha ”förlorat oskulden” till fel person, haft sex för snabbt med en ny person eller att inte ha tagit tillfället att ha sex med den där heta personen så blir det tydligt för mig att ångrandet är väldigt knutet till normer kring sexualitet. Känslan av ånger blir alltså dubbelt negativ för personen– den är dels knuten till en emotion som ofta upplevs som obehaglig och skamfylld, den är dels knuten till föreställningar om fin respektive ful sexualitet.

Att ångra sig är en känsla. En känsla som en person kan känna en eller flera gånger i sitt liv utan att det betyder att personen är en ”dålig” person. Att ångra sig är en känsla i ett stort känslospektrum och en känsla som vi kan känna i förhållande till en mängd saker. Känslor kan ge vägledning om att vi måste förändra något, men de kan också vara skapade av en smal syn på vad som är önskvärt och inte önskvärt gällande sexualitet och identitet.

Why Men and Women Have Different Sexual Regrets

“Älskar min son – vill inte vara mamma”

Läs även andra bloggares åsikter om föräldraskap, normer, sexualitet, ånger

I skrivande stund har det här inlägget på Facebook fått 26 533 gilla-markeringar. Jag skriver till en sexologikollega för att fråga om det är jag som blivit verklighetsfrånvänd eller om det här verkligen är så obehagligt som jag tycker att det är. Hen tycker också att det är obehagligt. Inte på grund av att de 16-åriga killarna sitter i det offentliga rummet och kollar på porr, inte på grund av att författaren eventuellt begår ett lagbrott då denne tar mobilen, utan av helt andra anledningar.

Vad jag tycker är mest problematiskt i den här uppdateringen är att det inte finns någon vidare eftertanke eller analys av situationen. Porr konstateras som äckligt och den enda tolkningen av tjejens roll är att hon ser vädjande på den äldre kvinnan som ska rädda henne från tonårspojkarnas sexualitet som är äcklig och kränkande – kvinnan hämnas.

Porr är inget enkelt ämne att ta sig an, mycket porr går att ifrågasätta utifrån vilka värderingar som vi vill ha och vilken människosyn som vi vill förmedla. Samtidigt är porr en källa till njutning och stimulans för människor sedan lång tid tillbaka. Porr kan vara ett sätt att drömma sig bort, att stimulera sin fantasi. Det finns så mycket olika sorters porr, feministisk porr, queer porr och mainstreamporr.

Det är minderåriga personer som det handlar om. Minderåriga personer som en vuxen person tar sig rätt att beteendemässigt klassa som äckliga och vidriga. Tonåren innebär ofta ett undersökande av sexualitet. Vi letar oss nyfiket fram, testar gränser och försöker att placera in oss själva både i förhållande till vår egen sexualitet och den sexualitet som vi möter i samhället.

Sexualiteten behöver inte disciplineras, den kanske behöver vägledning och problematisering, men den behöver verkligen inte veta att den är vidrig och äcklig. Jag tror inte att det här är en enskild händelse, jag har hört för många historier om hur vuxna förhåller sig till barns och ungas sexualitet på ett respektlöst och fördömande sätt. Eventuellt handlar det om en panik i förhållande till sex – vuxna vet inte hur de ska bemöta sexualiteten och gör det därför på ett sätt som effektivt tystar.

För det är det som jag tänker händer i det här fallet. Det blir tystnad, ingen diskussion om gränser eller ramar för sexualiteten, ett skambeläggande av något som kanske upplevdes som njutningsfullt och spännande samtidigt som det kanske var problematiskt och framför allt, ett övertramp över någons integritet.

“Mamman är ringd. Bilder och länkar skickade till henne via sonens telefon och hon har dessutom hämtat upp telefonen.”

Jag hoppas innerligt att det här är en förälder som pratar med sitt barn, och om barnet inte känner sig riktigt bekvämt med att diskutera sin sexualitet med sin förälder så hoppas jag att det finns andra exempelvis personal på ungdomsmottagningen som på ett bra sätt kan prata om det som hände om barnet känner behov av det. På de flesta områden har vi gått ifrån en syn att barnuppfostran ska bestå av straff och skuld – tydligen är sexualiteten ett undantag. Det kan det inte vara, hur vi behandlar barn och ungas sexualitet kommer färga det samhälle som vi får. Väljer vi skam, skuld och fördömande så kommer vårt samhälle att växa fram utifrån det och där finns den egentliga faran. Inte i att porrsurfa på tåget.

Aftonbladet fångar upp uppdateringen utan någon som helst reflektion.

Den tropiska värmen ligger över Sverige och appen Tinder gör sitt intåg i svenskarnas sex- och dejtingliv (funkar också runt om i världen). Länge har det saknats en motsvarighet till bögarnas Grindr för flator, bi och heteros, men så med en frenesi som jag sällan skådat så introducerar mig min vän på en uteservering för appen.

Data hämtas från din Facebookprofil. Du ställer in preferens, män, kvinnor, män och kvinnor (ännu ingen annan könstillhörighet) och vilket avstånd personen får befinna sig på. Med snabba klick bläddrar du förbi olika personer i din närhet och klickar ja eller nej på dem. När ni matchar så får du en notifikation och möjlighet att skicka ett meddelande. Du kan bara kontakta de som “gillat” dig. Kanske kan det sägas vara ytligt, på några få bilder, en kort beskrivning och gemensamma likes på Facebook så ska du kunna avgöra om personen är något för dig, samtidigt är det inte med samma ytlighet som vi spanar in någon på krogen?

Ja ja ja ja nej ja ja ja, vi går genom fulla uteserveringar och min vän överför taktiken till den fysiska världen. Vem vet, kanske kan det göra oss lite modigare, kanske kan vetskapen om att många skulle klicka ja på dig på nätet ge den där självkänslan som gör att du tar chansen. Internet är bra för självorganisering säger en annan vän och kanske kan vi dra slutsatsen att internet är bra för ditt sexliv.

Tillägg: Givetvis fungerar Tinder också för dig som definierar dig som man som söker efter en man.

Läs även andra bloggares åsikter om app, dejting, flator, hetero, sex, Tinder

I lördags tog sexologen Robert Jacobsson med mig på Erotica Show på Slagthuset. Vi satt lite spända och finklädda på bussen tillsammans, Robert med mustaschen vaxad och jag i paljettklänning. Mässhallen såg ut som mässor gör, olika bord att gå runt mellan, skillnaden var att allt handlade om sex. Där fanns allt från de mest porriga underkläderna till omsorgsfullt handgjorda piskor. Precis efter att vi kommit äntrar en man i 20-30-årsåldern scenen. Han är klädd som brandman och juckar livligt mot strippstången. Kvinnor ropar exhalterat mot honom, de stoppar pengar innanför hans kläder som successivt åker av.

Vi får nys på en workshop i Shibari, en japansk form av bondage, där det lika delar handlar om estetik som om en lek med kontroll och makt. Under en stund lär vi oss olika knutar och tips för säkerhet, exempelvis att inte binda där armar eller ben är tunnast, vid lederna, att ha en säkerhetssax beredd, inte binda för hårt och kolla så att personen kan röra sina fingrar för att nämna några råd.

Vid workshopen fanns också BDSM-podden på plats. Ni hittar deras program här, jag och Robert är intervjuade de sista minuterna. En av de mer bisarra upplevelserna är mannen som kommer fram till oss då vi andas ut efter Shibariworkshopen, han frågar mig om jag vill kolla på orgasmmaskinen Sybian. Det låter lite som något från tiden då Hysteri fortfarande klassades som en diagnos säger en vän senare och jag håller med. När vi kommer till männens bås står där något som ser ut som en svart ridsadel med en hudfärgad gummiattrapp på toppen.

– Vill du sitta?

frågar mannen och jag skakar bestämt på huvudet. En orgasm i en mässhall står inte på min lista den här kvällen. De demonstrerar maskinen och dess kraftiga vibrationer, något som jag verkligen kan förstå att de säljer in som en orgasmmaskin eftersom många kvinnor som har svårt att komma kan vara hjälpta av just en kraftig vibrator.

Med mig från Sexmässan tar jag vissa kunskaper i Shibari och ett par brösttofsar. Tyvärr tar jag också med mig vetskapen om att detta inte var en kontext som jag som ensam kvinna skulle ha velat vara i, inte heller som homosexuell man tror jag att jag hade känt mig trygg, mot de senare timmarna låg en alkohol- och testosteronstinn aggressivitet i luften.

Det finns dock mycket viktigt för oss sexologer att hämta där i mässhallen. Vi befinner oss ofta på ett teoretisk nivå ganska långt från fysiskt sex, på Erotica Show är det fysiskt, i princip alla sexuella uttryck utom penetrativ sex är tillåtna. Något som känns smått absurt, att vi fortfarande lever i en tid där sex definieras som dildo eller kuk i någonting och bara vi inte gör det så har inget sexuellt skett. Samtidigt är just den normen kanske i nuläget en förutsättning för att vi ska hitta sexmässan på en central plats i Malmö och lära oss mer om exempelvis BDSM.

Vill ni lära er hur en dansar med brösttofsar finns här en instruktionsvideo.

Läs även andra bloggares åsikter om BDSM, Erotica Show, sex

Foto: Pleasure. Foto: Gabriel Mkrttchian.

I måndags startade SVT Kortfilms serie Sex och makt. Först ut var Ninja Thybergs Pleasure. I filmen möter vi Marie som är porrskådis i förberedelserna innan teamet ska filma.

I en intervju i DN berättar Thyberg att hon ville skildra andra dimensioner av den färdiga produkt som porr är när vi möter den på exempelvis en porrsajt. Känslorna bakom, samspelet mellan porrskådisarna innan de går in i den tillrättalagda roll är en del, en annan är de fysiska förberedelser som Marie gör för att klara av att göra en “double anal”. Hon börjar själv med att värma upp med en buttplug för att vi sedan ska få se sminkösen hjälpa henne att töja ännu mer med en större version. Det fysiskt slitiga jobb som sexarbete är glöms ofta bort som aspekt i diskussionen. I förberedelserna finns nästan något rituellt och en tolkning av Maries beslut att göra en “double anal” är att det är en form av uppror.

I flera av scenerna i filmen skildras det patriarkala sammanhang som inspelningsplatsen är, hur Marie gång på gång förlöjligas och förringas av sina manliga motspelare. Där det finns makt finns det motstånd, Maries beslut kan givetvis ses som att hon är ett offer som inrättar sig i strukturen, men en alternativ tolkning är att hon är jävligt stark. Och utifrån det sammanhanget som hon befinner sig i demonstrerar den styrkan genom handling. Jag tänker att det här kan generaliseras, idén om kvinnan som det svaga könet, offret, är en enorm förenkling. Vi har genom historien kämpat utifrån de förutsättningar som funnits, kämpat med våra kroppar och vårt intellekt. Att se den kampen som svaghet är för mig helt orimligt oavsett om den utspelar sig på en porrfilmsinspelning eller förlossningsavdelning.

Filmen är sevärd, hos mig väckte den starka känslor och Thyberg lyckas i sin avsikt att skildra något annat än det 15 minuter långa klippet som du hittar på en porrsajt.

Robert Jacobsson skriver också om Pleasure.

Läs även andra bloggares åsikter om Ninja Thyberg, Pleasure, porr, SVT

Bild från http://queering.tumblr.com/.

På lördag kommer jag gå på brunch kl 11.00-13.00 hos Sexvägledarna i Suellska Villan i Malmö med tema sexuellt självförtroende. Daniel Foxhage föreläser och bland annat kommer följande frågeställningar att diskuteras; Vad är sexuellt självförtroende? Hur bygger vi upp sexuella självförtroendet? Kan en öva på relationer?

Facebookeventet hittar ni här.

Föreläsning och brunch kostar 150 kr och du kan förköpa biljetter hos Sexvägledarna på Suellska Villan, Barkgatan 15 i Malmö. Maila på info(a)sexvagledarna.se. RFSU Malmö har ett antal platser kostnadsfritt till medlemmar i RFSU, maila i så fall sara.alfredsson(a)rfsu.se i så fall. Först till kvarn gäller.

Läs även andra bloggares åsikter om RFSU, RFSU Malmö, sex, Sexvägledarna, självförtroende

Kärleken och alla lögnerna. Särskilt kärleken, dess gift är som ormarnas, går raka vägen till hjärtat utan att det gör ont, plötsligt är man bara förlorad. – Anne Swärd

För några år sedan skrev jag ett inlägg om olycklig kärlek och smärta, kanske ett av mina personligaste någonsin här på bloggen. Jag tänker på det inlägget när jag läser en intervju med Brian D Earp om möjligheten att medicinera bort olycklig kärlek genom att biokemiskt påverka hjärnan.

Medikalisering är ett fenomen som diskuteras flitigt inom sexologin. Konstruerar vi olika åkommor för att läkemedelsföretag ska kunna sälja medicinering för dem, eller finns det möjlighet att hjälpa människor med sexologiska problem genom medicinering på ett sätt som vi tidigare inte ägnat oss åt? Eller en kombination av de två. De biokemiska processer som kärlek och förälskelse skapar i hjärnan kan liknas med de som sätts igång vid olika former av beroende (här är ett inlägg om förälskelse och kärlek ). Trots att du rationellt kan tänka att något är destruktivt för dig så kan du inte riktigt hålla dig borta. Det är dock intressant att Earp i intervjun drar en parallell till beroende eftersom beroende av sex och kärlek är ett problematiserat fenomen som tåls att diskuteras.

En terapiform som jag älskar att arbeta med är ACT, Acceptance and Commitment Therapy. Jag tror att vi har en problematik i samhället där vi i allra möjligaste mån vill undvika smärta, såväl fysisk som själslig, vilket kan leda till att vi istället skapar lidande för oss själva.  Jag tror att kan finnas en funktion i att ta sig igenom olika upplevelser i livet, som olycklig kärlek, eftersom alla upplevelser formar oss och påverkar oss på sätt som vi ibland inte kan föreställa oss när vi är mitt i det. Samtidigt kan medicinering vid exempelvis ångest eller depression skapa förutsättningar till ett liv för någon som annars inte skulle kunna leva så som de vill leva.

En obehaglig tanke om medicinering mot oönskad kärlek och förälskelse är användande av den för religiösa och/förtryckande skäl, för att få någon att passa in i samhällets normsystem.

I slutet av intervjun slängs en fundering ut kring en medicinering för att kunna vara monogam, det har jag skrivit tidigare om i det här inlägget.

Tipstack Tanja Suhinina.

Läs även andra bloggares åsikter om beroende, Blogg100, förälskelse, kärlek, medikalisering, sexualitet

Egentligen började jag formulera det här tydligare för mig själv under Fittfestivalen som jag var på i slutet av förra året. Robert Jacobsson visade under sin föreläsning ett klipp från en porrfilm där en kvinna knullar en man som halvligger i en soffa. Hon knullar honom, ganska hårt dessutom. När jag sedan läste om språket och sexualiteten, och hur vi genom språket kan sägas skapa sanningar om sexualiteten så fortsatte jag att fundera över det där med fittan som aktiv och passiv. I engelska språket kartlade feministen Catharine A. Mackinnon hur verb som ‘fuck’, ‘screw’ ‘make love to’ användes i beskrivningar av heterosex i mycket högre grad användes med mannen som subjekt och kvinnan som objekt. När kvinnor sattes som subjekt i förhållande till uttrycket ‘make love’ följdes det i mycket högre utsträckning av ‘with’.

Häromdagen hamnade jag i ett samtal om den aktiva fittan. Vi hade alla fått med oss bilden av att det som tjej är fult att vara passiv när en har sex. I heterosammanhang så talas ibland om tjejer som ‘ligger där som döda fiskar’ och med det menas dålig sex. Så vi har varit aktiva, under flera år har vi satt upp små föreställningar i form av sex. Ofta har vi njutit, ibland inte. Sedan beskriver flera av oss att något förändrades. En formulerar det så här:

– Jag knullar min kille, ja han är inte så bekväm med att jag säger så, han menar att jag inte kan göra det, men det är ju precis det jag gör. Jag knullar honom. 

Catharine A. Mackinnon skrev detta 1982. I den ‘sanningen’ fastnar vi ofta. Innan har jag nog inte riktigt på allvar förstått hur begränsande det blir att fortsätta att tala i termer av att, i heterosex, mannen penetrerar kvinnan. Fittan är i allra högsta grad aktiv, om vi låter den vara det. Den är anatomiskt uppbyggd med möjlighet att vara aktiv, med svällkroppar och muskler. Fittan är inte ett inget, inte ett hål. Vad jag tror blir revolutionerande sexuellt är när vi med fitta skiftar från att vara aktiva sexuellt som en form av skådespel (vi behåller objektsrollen) till att vara aktiva som aktörer, att definiera sig själv som subjekt i sin sexualitet.

I slutet av vårt samtal säger en av personerna

– Ja, men sen kan en ju tända på att vara passiv också.

Och så är det ju också. Och vi ska ha den valmöjligheten och alla alternativen att välja mellan.

Läs också gärna mitt tidigare inlägg Fina flickor knullar lagom.

Källa: Language and sexuality – Deborah Cameron & Don Kulick

Läs även andra bloggares åsikter om aktiv, feminism, fitta, genus, normer, passiv, relationer, sex

I boken Sex is not a natural act & other essays från 2004 resonerar Leonore Tiefer om vilka sexuella problem som kommer att ge upphov till ett viagra för kvinnnor, kommer det handla om orgasmstörning, lustproblematik eller kanske båda två? Enligt Tiefer startar jakten på ett läkemedel för kvinnor motsvarande viagra i samma stund som läkemedelsföretagen inser de ekonomiska vinster som finns i en medicinering och nyligen publicerade DN en text med nyheten att ett viagra för kvinnor förväntas göra intåg på läkemedelsmarknaden. Texten, som jag uppfattar som lika delar en reklamtext från ett läkemedelsföretag som skrämselpropaganda från någon sexualfientlig rörelse, tar bland annat upp problematiken med de potentiella kvinnliga nymfomaner som läkemedlet kan tänkas skapa. Med nymfomani menas ofta överdriven sexualdrift, en diagnos i ICD 10.

Kommentaren om faran med nymfomani tror jag inte är någon tillfällighet. Det är säljande att reproducera bilden av den sexuellt utagerande kvinnan som innebär någon form av samhällsfara. Att prata om nymfomani går också i samma riktning som den samhällsdiskurs som vi ibland möter i media när det gäller sexmissbruk. Vissa praktiker lyfts som ofarliga, normala, önskade, andra praktiker som problematiska, abnorma och oönskade. Samma sak med frekvens av sexualitet. Vi ska absolut vilja ha sex, men inte för mycket. Då skulle det kunna påverka samhället till det negativa. Samtidigt får vi inte vara sexuellt tråkiga, vi ska utforska fast i en lagomgrad som motsvarar de light-BDSM-kit som du kan hitta i de större underklädesaffärerna. Du får gärna konsumera sexualitet, det är en livsstil, men när det gäller t ex frekvens eller antal partners så är det viktigt att inte gå utanför ramarna.

För några år sedan skrev jag om forskning om högsexuella kvinnor. Då kanske främst med vinkeln att de faktiskt finns. Intresset för sex är antagligen lika individuellt som intresset för andra fenomen. Nu kanske jag behöver lyfta de högsexuella kvinnorna igen, den här gången för att de framtälls som en samhällsfara. Jag önskar plats åt alla de som inte passar in i den smala ram av lust och förmåga som normen innebär. De som inte har så mycket lust och de som har lust i överflöd. Skapa nyanser och tolerans. Det sista vi behöver för att främja sexuell hälsa är fler smala normer att förhålla oss till.

Slutligen, med utgångspunkt i Tiefers resonemang om sexualitet och hälsa så tänker jag att precis som det kan vara aktuellt att vid depression att fråga dig hur din kontext, de du omger dig med och din omgivning, ser ut så kan det kanske också vid brist på lust och sexuell förmåga vara aktuellt att undersöka var problematiken du upplever kommer ifrån. Sedan kan du bestämma om du kan vara hjälpt av en medicinering, eller om du helt enkelt bara vantrivs i ditt sammanhang, i kulturen och kan blomstra i en annan kontext än den som du befinner dig i just nu. Är det strukturerna kring sex som skapar din dysfunktionalitet eller finns det ett reellt medicinskt problem?

Ursprungsartikeln från Daily Mail hittar ni här.

Kommentar till artikeln av Naomi McAuliffe.

En tidigare bloggpost om högsexuella kvinnor.

För en problematisering av en medikalisering av sexualiteten läs Leonore Tiefer, exempelvis Sex is not a natural act & other essays.

Läs även andra bloggares åsikter om DN, kvinnor, Leonore Tiefer, medikalisering, män, normer, nymfomani, sexualitet, viagra

Bild från apocalypse-chic.tumblr.com.

Några veckor sedan, innan Husby. Min vän ser på mig. Vi sitter på en balkong och natten är ljum. Du vet, Saga, ingen kommer någonsin ge ifrån sig makt frivilligt. Så är det. Senare under natten talar vi om förhållanden och makt. Jag har länge funderat över det där. För maktaspekten är enligt mig central inom alla våra relationer. Ändå är den lite ful att tala om. Som att samtliga av våra nära relationer är jämna. Jämställda, jämlika.

Min tanke är att maktrelationerna i sig inte är något problem. De är en naturlig del av att förhålla sig till andra människor. Ibland är det din partner som har övertaget, ibland är det du. Någon är lite mer förälskad och någon har ett större behov av sex. Ni förhåller er till sociala, ekonomiska och erotiska kapital och ibland vet ni inte ens vem som har övertaget, ibland är det väldigt tydligt för er. Jag tänker och har beskrivit det här tidigare, att problemet blir när maktrelationen blir statisk. När den svage alltid är den svage i relationen. En position som är enormt frustrerande att befinna sig i. Lika frustrerande är det att ständigt vara den starke och behöva förhålla sig till detta. Samtidigt är just den positionen den som vi sällan vill ge efter i.

En relation är ohållbar om maktförhållandet är statiskt, för det kommer att innebära antingen att den i underläge lägger sig ner, slickar den starkes fötter och sakta tynar bort, eller att den svage reser sig och gör uppror med våld. Tvingar sig till en position som är bättre än den i ständigt underläge. Vad kan vi ställa för krav på den som är starkare i en relation? Kan det finnas något att vinna för den starke i att leka mer med makten och förhandla om rollerna? Jag tror det. Är det rimligt att lägga hela ansvaret för att luckra upp maktpositionerna på den i underläge i relationen?

Your own acts tell the world who you are

and what kind of society you think it should be

Ai Weiwei menar att vi med våra handlingar definierar oss själva och samhället som vi lever i. Vårt samhälle just nu kan kanske ses om en metafor för det statiska maktförhållandet i den nära relationen. I förorterna reser sig motståndet. Vi med det sociala, ekonomiska och kulturella kapitalet håller så hårt i våra tillgångar att vi definierar ett samhälle som vi sedan vantrivs i. Personen med makt i förhållandet håller i sin makt tills relationen fylls av förakt och sakta tynar bort. Ditt överläge är en kortsiktig väg mot kontroll och tillfredsställelse som långsiktigt skapar en giftig miljö för dig att leva i.

Jag vill ha rörliga samhällen, rörliga relationer. Möjligheter och utveckling, ansvar. Att klamra sig fast vid makt innebär ett statiskt passivt läge. Till sist brister det. I nära relationer och i samhällsstrukturer. Jag vill ha en lek med makten.

Ann Heberlein om våld och makt.

Johanna Langhorst text i Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om Ai Weiwei, BDSM, Husby, makt, relationer,revolution, sex, våld

Tagged Ai Weiwei, BDSM, Husby, makt, relationer, revolution, sex, våld

Läs även andra bloggares åsikter om Ai Weiwei, Husby, makt, relationer, revolution, sex, våld

Jag är på middag med några vänner. Två av fyra har krossade hjärtan och vi diskuterar relationer och kärleken. En av vännerna utbrister

“Ja, men vissa förhåller sig ju precis likadant till relationer som de gör till nyårsevent på Facebook. Först svarar de inte på lång, lång tid, sedan kan de sträcka sig till att trycka ett “maybe attending” för att försäkra sig att de slipper ifrån åtagandet att gå på festen om de skulle hitta någon annan, roligare fest. Till slut har det inte dykt upp någon roligare fest och de får krypa till korset och ändå gå på festen”

Hans kommentar får mig att fundera över ett sådant förhållningssätt till livet, relationer och kärleken. Jag gissar att personerna med ett kroniskt “maybe attending” får exakt samma chanser till romanser, relationer och sex som andra. Skillnaden blir kanske snarare de chanser som de missar i sin tvekan och i känslan av otillfredsställelse i att inte göra några egna val. För när du står på den där nyårsfesten som du aldrig tryckt attending till så undrar du om det fanns någon annan, roligare fest att gå på. Som du missar genom att vara där du är just nu. Istället för att fatta det medvetna valet och ta ansvar för det så skapar du själv en osäkerhet och grämer du dig över något som du kanske missade.

Nätdejting tror jag är en arena där den här problematiken är stor. Vi överväldigas av alla valmöjligheter och som i förlamning  stannar vi kvar, runtklickandes bland profilbilderna på sajten, månad efter månad. För det kan ju hända att vi missar någon som hade varit bättre. Snyggare, mer lyckad och harmonisk.

Så är det kanske också med kärleken och sexet. Att fatta ett medvetet val leder livet i en riktning och då måste vi ta ansvar för den riktningen. Det är läskigt. Att istället vara en “maybe attending” som av slumpen blev “attending” är kortsiktigt skönare. Vi har inte behövt ta ansvar för något val. Frågan är dock hur livet blir på lång sikt och vilka möjligheter vi upplever att vi har.

Precis innan jag somnar i min säng den natten så funderar jag över hur jag försöker förhålla mig till livet. Jag konstaterar med ett litet leende att det är jag som är personen som bjuder in till nyårsfesten, så lever jag.

Läs även andra bloggares åsikter om Facebook, kärlek, relationer, sex, val

Bild från weheartit.com .

I vintras var jag på en föreläsning om parterapimetoden IBCT (Integrative Behavioral Couple Therapy) på Psykologpartners. Ola Jameson talade om kärlek som beteende och användning av KBT vid relationsproblem. Jameson beskriver att problemet med samlevnadsproblematik är stort i Sverige och det korrelerar med flera andra tillstånd som ångest, depression och hjärt- och kärlsjukdomar. Samlevnadsproblem har av vissa beskrivits som ett folkhälsoproblem. Vid ett tillfälle under dagen så beskrev Jameson den destruktiva process som personer i nära relationer kan hamna i som en depression.

En del i detta var att personerna i relationen minskade sin beteenderepertoar. Det innebär i praktiken att de slutade att göra aktiva saker tillsammans. Jag har pratat om det här med flera av mina vänner som levt i nära relationer och de beskriver ett händelseförlopp där parterna sitter allt mer i soffan, vid sina datorer eller tittandes på TV-serier. Att inte längre göra aktiva saker tillsammans kan leda till att positiva element i förhållandet minskar. Vi skapar en bild av “myset” – ett mys är i verkligheten ganska passivt och kontaktlöst. Kanske har vi efter en tid skapat en situation där ett nytt avsnitt av Mad Men skapar mer upphetsning än tanken på personen/personerna som du valt att dela ditt liv med.

Om personerna hade umgåtts med sina vänner, tränat eller gjort något annat aktivt projekt tillsammans så hade det kunnat ge positiva konsekvenser som att se olika sidor av varandra, få igång produktion av härliga signalsubstanser och skapa fler positiva relationer. När jag arbetar med deprimerade patienter så finns det ofta en tanke om att få vila bort sin nedstämdhet, hos paren tänker jag att det handlar om en tanke om att mysa sig till en varm och nära relation. Personen vill helst ägna sig åt det som vi kallar passiva aktiviteter, som att se på film, sova, eller sitta vid sin dator på Facebook. Det blir också ofta svårare och svårare att ta steget och göra en aktiv aktivitet. När jag arbetar med dessa patienter så arbetar jag med beteendeaktivering. Genom det kan personen hitta tillbaka till saker som innan brukade fylla livet med glädje. Till en början är det ofta motigt. Känns konstlat. Vi planerar in fler och fler aktiviteter – efter relativt kort tid brukar förändringen börja synas. Personen börjar leva. Blir piggare och gladare, vårdar sina relationer och vågar allt oftare kliva ur sin trygghetszon. Min råd till personer i deprimerade relationer är att skapa er egen beteendeaktivering – vänd blicken från skärmen mot den/de du älskar och gör något tillsammans som får er att se varandra och verkligen se varandra.

Läs även andra bloggares åsikter om depression, IBCT, kärlek, Ola Jameson, Psykologpartners, relationer

Bild från iheartmyheart.tumblr.com.

I början av året var vi många som skrattade år pseudonymen Kommissarie F. Curiosas krönika i The Local om dejting i Sverige. I krönikan beskrivs en dejtingprocess i Sverige som statiskt följer sina steg och verkar mot sin egen omöjlighet. Processen börjar med att ni träffas på en väns fest, mycket alkohol är inblandat, ni hånglar och/eller har sex, byter nummer (förhoppningsvis rätt siffror och namn), ett sms skickas med texten “vad fint det var att ses igår, vill du ta en kaffe någon dag”, smset analyseras till förbannelse, gärna med vänner engagerade, ni träffas igen över en mycket märklig fika. Efter att ha avslutat fikan med en obekväm kram så tillbringar du den närmsta veckan med att ha ångest över vilka ord du ska använda i ditt nästa sms. Efter detta upprepas föregående steg av fylla och sex, konstig fika och efter 20 år av att närma er varandra på något fler sätt så gifter ni er.

När det gäller nätdejting så får jag en helt annan process beskriven för mig. Där är det som att vi förflyttas tillbaka i tiden. Dejtandet börjar inte med ett one night stand utan med att ett textutbyte. Det finns konstiga fikor, men de föregås inte av hångel eller sex, de föregås av ett intellektuellt utbyte. Vi beskriver oss själva som personer och ställer frågor om den andre, skriver om intressen, framtidsdrömmar och egenskaper. Det är inte riktigt möjligt att vara full eftersom du måste hålla uppe nivån på det som du skriver för att intresset ska fortsätta. Efter några mejl fram och tillbaka kan dejtandet ta olika vägar. Antingen kör ni hardcore och ses direkt över en kaffe eller ett glas eller fortsätter ni den virtuella relationen ett tag i olika kanaler. Middag rekommenderas inte av mina vänner som ger följande förklaring; du vill ha en väg ut, på en middag är du fast i flera timmar med någon som du kanske inte ens tycker om. Kroppsspråk, kroppslukt och röstläge är inget som kan förmedlas i mejl. En något mer rutinerad vän förklarar vikten av Facebook för mig. Du vill bli vän med sin nätdejt så snart som möjligt på Facebook för att se hur personen interagerar med sina vänner och kanske inte minst för att få fler bilder, kanske t o m filmer. Genom videochatt är det också möjligt att ta reda på kroppspråk och röstläge, kvar finns då lukt och känsel att utforska.

På vissa sätt blir nätdejtandet som att ta tillbaka något av spänningen som vi kan se i kostymdramer som Downton Abbey. Vi skapar en känsla av distans och onåbarhet som kanske kittlar oss bort från slentrianen i den mängd one night stands som vi annars skulle lyckas få med oss från stadens klubbar och barer. Baksidan av nätdejtande är känslan av ett resonemangsäktenskap, när du inte kan sluta välja och vraka bland de profiler som erbjuds dig. När du letar egenskaper och karaktärsdrag för att hitta perfektion i det som i slutändan är varma, fysiska människor med lika många fel och brister som du själv har.

Oavsett hur de eventuella relationerna föds så kanske slutprodukten är den samma? Det skulle vara intressant att se forskning på utfallet i förhållande till sättet som relationer börjat. Påverkas en eventuell relation av att ha börjat i en fysisk process triggad av signalsubstanser påverkade av sex och alkohol? Händer det andra saker om den börjar med de belöningssystem som nätdejting triggar? Som individer i samhället är vi i full gång med att utforska det här. I forskning från 2010 så hade 23 % av 1100 tillfrågade svenskar träffats på internet, 13 % träffades på krogen. Min gissning är att andelen som träffats på nätet idag har ökat. Det väcker också frågan om det är möjligt att bli förälskad på nätet och om det finns en virtuell kärlek vid första ögonkastet?

Läs även andra bloggares åsikter om dejting, Downton Abbey, förälskelse, internet, kärlek, nätdejting, relationer, The Local

Via Tanja Suhinina blir jag tipsad om en artikel i DN om forskning där forskarna i form av manipulation av hormoner hos sorkar gjort sorkarna ointresserade av andra än sin partner. DN talar i sin rubriksättning om att skapa en livslång romans. Jag funderar på om en medicinering för att möjliggöra monogami skulle kunna innebära att människor inte i lika stor utsträckning behöver förhålla sig till den förändring som finns i förhållanden. Maktskiftningarna, attraktionen till andra än din partner, de fantastiska stunderna och stunderna som är skit. Det dynamiska tillstånd som en relation är. Den senaste tiden har jag varit mycket fascinerad av en terapimetod inom KBT som kallas för ACT. En del i ACT handlar om att inte ha som mål att eliminera all smärta utan acceptera den som en del av livet och förhålla sig till den. Jag tänker på det när jag läser om idén att skapa en monogamimedicin. Forskarna talar om det sociala, ekonomiska och känslomässiga lidande som separationer ofta innebär, ACT talar om lidande som en produkt av att inte konstatera smärta som en del av livet. Att älska någon gör ont, ibland. Gör det för ont för ofta så överväger vi om det är värt det, om vi genom att stanna respekterar det som är värdefullt för oss och fattar beslut utifrån det. Bara ordvalet med vilket DN talar om skilsmässor säger något om synen på dessa. Det talas om en oförmåga att hålla samman. I ordet oförmåga finns inte plats för nyanser, för alla de par som kämpar och sedan bestämmer sig för att gå skilda vägar. Där separationen ger utrymme för något annat än den bitterhet och svärta som kan växa fram efter år av ouppklarade konflikter.

I slutet av artikeln talas det om en kombination bestående av medicinering för monogami och parterapi. Inom parterapi är inte upprätthållandet av relationen ett självklart mål, parterapi kan lika gärna leda till en separation. När Anders Sandberg (här hittar ni en artikel av honom) säger “Terapin är till för inpräntningen, så att vi fortsätter att vara fästa vid rätt partner” blir jag lite fundersam. Terapi som inpräntning? Finns det människor som är rätt eller fel för oss? Eller är alla både rätt, fel och något däremellan och det är det som vi lär oss att förhålla oss till? Forskning visar att mycket av våra känslor styrs av hormoner, i augusti förra året skrev jag om de signalsubstanser som kan påverka upplevelsen av kärlek. Jag frågar mig om nyckeln till ett förhållande verkligen ligger i en manipulation av kroppens biokemiska processer? Jag tänker att den kanske snarare ligger i en medvetenhet om de processerna och att sedan förhålla sig till skiftningarna.

I förhållande till att skapa ett tillstånd av monogami på medicinsk väg så tänker jag också på den starka norm som finns kring att definiera ett relation. Jag vet att människor i min omgivning som inte riktigt vill göra det ofta utsätts för stark press utifrån. Trots att de egentligen inte vill säga att de är ihop eller inte. Kanske är den bristen på flexibilitet i förhållande till relationer en del i problematiken. Relationer ser väldigt olika ut, ändå talar vi bara om vissa, statiska, former. Det finns litet eller inget utrymme att själv sätta ord på det förhållande som just du har. Det är som att vi i förhållande till relationer hör Heidi Klums röst i den där dokusåpan om designers, där hon säger “one day you’re in, the next day you’re out”. Alla de där andra tillstånden i förhållande till en eller flera partners räknas inte.

Kärleksideologin, att sexuella relationer legitimeras av kärlek är fortfarande stark i det västerländska samhället, trots att vi ser vissa tendenser till uppluckring. Kanske bidrar det till att människor en bit in i förhållanden vaknar i chock över att förälskelsen och/eller kärleken har försvunnit. Fler som jag talat med, som har relationer på över tjugo år bakom sig vittnar om den föränderlighet som jag tidigare beskrivit. Jag undrar vad det öppnar för dörrar att förhålla sig mer flexibelt till den föränderligheten, kanske till och med uppskatta den? Att förhålla sig med nyfikenhet till det som ska komma, istället för en rädsla för att det inte känns likadant som tidigare, att vi inte hittat en hållbar form för våra relationer och att allt ska förloras. Är det våra faktiska känslor i relationen som ställer till det för oss eller är det föreställningen om hur det ska kännas?

Också Lotta kommenterar forskningen kring medicinering och monogami.

Läs även andra bloggares åsikter om ACT, DN, hormoner, KBT, monogami, relationer, sex

Bild från lifeonprint.tumblr.com. 

Till sommaren har jag läst psykologi och sexologi i över fem år. Jag har en kandidatexamen i psykologi, en grundläggande psykoterapiutbildning med inriktning kognitiv beteendeterapi (KBT) och över ett års heltidsstudier i sexologi. Ändå är jag egentligen ett ingenting. När jag ska söka jobb finns det ingen rubrik att sätta på mitt yrke.

Jag tänker på detta när jag läser en broschyr från Psykologförbundet. En broschyr som är en problematisering av de yrkeskategorier som utan examen driver terapi. Exempelvis coacher, konsulter etc. Psykologförbundet sätter i sitt dokument fingret på ett samhällsproblem i Sverige idag. Människor som mår dåligt, som befinner sig i en utsatt situation, blir utnyttjade och i värsta fall vid sämre hälsa än de var tidigare på grund av att personer utan tillräcklig utbildning och kunskap bedriver terapi. Ett helt nytt fält av kvacksalveri har öppnat sig och jag tror inte att det är helt orimligt att säga att en av de stora drivkrafterna är ekonomi.

Psykologförbundet och dess medlemmar har dock ett starkt kort på handen. De har en legitimation. Det är just det som jag tänker på när jag konfronteras med det faktum att jag inte får kalla mig för något. Jag kan välja att kalla mig för sexolog, eftersom det inte är en skyddad titel, men det säger då heller ingenting om de timmar, år som jag har lagt ner på mina studier.

Svensk Förening för Sexologi är de som i nuläget reglerar auktorisation inom det sexologiska fältet. En process som är kostsam och tidskrävande att hålla på med. Reglerna för att få de olika titlarna är många och krångliga. Det finns i nuläget inte en utbildning som jag kan gå och sedan ansöka om en legitimation som sexolog. Det jag kan göra, som jag gör, är att samla kunskap och referenser för att så småningom kunna betala åtskilliga tusen kronor för att få prövat om jag uppfyller kraven för att bli auktoriserad specialist i klinisk sexologi. Kostnaden är ett måste för att föreningen ekonomiskt ska klara av att ta hand om prövningarna. Systemet tycker jag känns krångligt och odemokratiskt, men ansvaret ligger inte på föreningen.

Det är dags att vi, samhällsstrukturellt, tar sexuell hälsa, och ohälsa, på allvar och ger den det erkännande som den behöver. Det är min uppfattning att språket på många sätt styr vår uppfattning av vår omvärld och hur vi värderar den. Om mitt yrke inte har någon ordentlig enhetlig titel, var placerar vi då sexualiteten? Hur högt värderar vi då sexualitet som begrepp och del av livet?

Den senaste tiden har jag märkt att titeln sexolog har smugit in i de forum som vi som sysslar med sexologi i Sverige har skapat. Jag ser det som en liten upprorisk gest och kallar mig själv oftare och oftare för sexolog. Kanske kan en yrkesidentitet byggas upp underifrån? Ändå tror jag att det är otroligt viktigt att vi definierar vad vi talar om då vi talar om en sexolog. Jag skulle önska att Socialstyrelsen på samma sätt som de reglerar psykologlegitimationen också reglerade en legitimation för mig. Att jag nu, efter över fem års studier, kunde skicka in mina betyg och intyg och kunna kalla mig legitimerad sexolog när jag söker jobb.

Läs även andra bloggares åsikter om legitimation, Psykologförbundet, sexolog, Sexologi, Svensk förening för sexologi, terapi