Cicciolina (Ilona Staller) & Jeff Koons – One Man’s Art is Another Man’s Porn?

February 21st, 2012 § 0 comments § permalink

I inledningsföreläsningen till kursen Sexualitet i ord och bild fick vi ta del av citatet “One man’s erotica is another man’s porn“. Just det citatet funderar jag på i förhållande till Jeff  Koons och hans konstverk i serien Made in heaven, fast där bör kanske frågan snarare ställas om Koons arbete med Staller handlar om pornografi eller konst? Är det fin- eller fulkultur och hur definieras konsten och/eller pornografin? Det är under föreläsningen om sexualitet i konst som jag fascineras av historien om Jeff Koons och Ilona Staller (Cicciolina). De möts 1989 och deras äktenskap varar mellan 1991 och 1992. Under den tiden skapar Koons Made in Heaven med Ilona Staller som medaktör och musa.

Staller har i sin tidigare karriär varit varit skeptisk till hårdporr med anledningen att hon inte vill stöta sig med Vatikanen. I samband med Made in Heaven bildar Staller också den politiska kampanjen Party of Love, som hon sedan på grund av sin graviditet med sonen Ludwig ger upp och överlåter till en vän tillika porrstjärnan Moana Pozzi. Koons och Stallers skilsmässa blir en otäck historia med en långdragen vårdnadstvist som Koons slutligen förlorar. I rätten sägs Koons peka på Stallers olämplighet som moder i det att hon medverkat i hårdporr, något som blir intressant eftersom Koons själv i lika stor utsträckning skulle kunna sägas ha gjort det.

Staller har tidigare inte skapat så explicit material som det i Made in Heaven. Vad är det då som definierar hårdporr? Det är inte otänkbart att kalla vissa av verken i Made in heaven för hårdporr. Bildspråket med de detaljerade bilderna av genitalier som finns med i konstverken är karaktäristiskt för hårdporr till skillnad från mjukporr som inte innehåller “gynekologbilder” i samma utsträckning och inte är lika explicit, hårdporr kännetecknas även av “cum shots”, som på bilden ovan.

Vad Koons gör som är intressant är att han för in ett bildspråk från ett sammanhang i ett annat. Hans verk skulle kunna ses som ett ifrågasättande av det om omtalas som finkultur och rädslan för den fysiska responsen i den “fina” kulturen. Koons menar dock själv att hans verk inte bygger på någon sådan intention. I SVT 1990 talar han om skapandet, hur Ilona skapar med sitt kön och hur han använder det uttrycket i sina verk. I hans ord i det inslaget upplever jag att det finns mycket värme och beundran för det som Staller står för.

Efter skilsmässan från Ilona Staller gifter sig Jeff Koons med Justine Whealer, som arbetar som assistent till honom. De flesta bilder som jag finner på paret är från mingelsammanhang i New York societet, långt från de hårdporrbilder som dyker upp i sökfältet när jag söker på Ilona Staller och Jeff Koons. Om Ilona Staller finner jag inte mer än att hon 2005 medverkade i Filip och Fredriks High Chapparall och att hon gjort ett misslyckat försök att ta sig in i det ungerska parlamentet. Hon lever nu på en förtidspension efter sin tid i Italienska parlamentet.

Enligt Linda Williams (författare till Porn Studies) är det lägsta kulturella uttrycket det som skapar fysisk respons. Kanske också därför Koons får mycket kritik för Made in Heaven. Vad som istället kännetecknar finkulturella responser är komplicering, distansering och problematisering. Något som kanske upplevs som svårgjort i en konfrontation med de explicita bilder som Koons skapar. Också kontexten styr hur verk uppfattas, just i denna stund upplever du Koons verk via internet, det skulle kunna ses annorlunda än om du upplevde dem på ett vernissage. Men hur ställer vi oss då gränserna mellan den virtuella verkligheten och den fysiska suddas ut? Då du lika väl kan uppleva ett konstverk via en bildskärm i ditt hem? Vi kan också fråga oss om mitt bloggsammanhang gör att det ändå är finkultur som du konsumerar, om den berättigas i och med det. Koons Made in Heaven skulle kunna avfärdas som fulkultur i den fysiska respons som de eventuellt väcker. Koons talar i intervjun i SVT om hur han vill föra konsten till en mer objektiv postition där den och även försöker “fylla allmänhetens behov” och få en biologisk koppling till världen, det är intressant i förhållande till den fysiska fulkulturen. Är det så att Koons vill frammana en fysisk respons på finkultur?

Vad jag mer funderar över efter att ha fördjupat mig i relationen mellan Koons och Staller och skapandet av Made in Heaven är huruvida Koons ser Staller som någon som skapar tillsammans med honom eller om hon mer har en position som musa. I SVT’s intervju lyfter Koons Staller som konstnär men hon erkänns samtidigt inte. I förhållande till deras senare levnadsöden där Koons omsätter miljoner är det en utmanande fråga. Uppfattar vi Jeff Koons som lika pornografiskt naken som vi uppfattar Ilona Staller, Cicciolina.

Verken från Made in Heaven kan ni se på Jeff Koons hemsida.

Källor: Illona Stallers hemsida. Jeff Koons hemsidaIllona Staller. Jeff Koons. Defending Jeff Koons av Charlie Finch. Jeff Koons på Answers.com. Föreläsningar på Sexualitet i ord och bild.

Läs även andra bloggares åsikter om Cicciolina, hårdporr, Ilona Staller, Jeff Koons, konst, pornografi, porr, sex, sexualitet

Kvantifierbar sexighet

January 17th, 2012 § 6 comments § permalink

Vi är tre unga kvinnor som sitter runt ett middagsbord. Över pannacottan börjar vi diskutera kroppar. Våra kroppsformer är olika. De två lite större av oss är överens om att med åren så har vår acceptans och vår känsla för våra kroppar blivit större och snällare. Den av oss som väger mest blir numera enbart öppet kritiserad inom sjukvården. Där de ser på siffrorna om BMI och höjer ett förmanande finger. Den enda av oss som blir öppet kritiserad, av både kända och okända människor över sin vikt, är den som väger minst. En smal kropp är på många sätt allmän egendom. Det är exempelvis tillåtet att säga att den smala kroppen hade sett bättre och sexigare ut med lite mer fett.

När bilden möter mig på Facebook stannar jag upp. Tänker oj, och sedan blir jag bekymrad. Det är min uppfattning att problemet inte ligger i vilken kroppstyp personer har. En av förklaringsmodellerna till ätstörningar är ideal. Kroppsideal. Ideal är det som den här bilden förmedlar, inte frihet i förhållande till kroppen. Under en föreläsning jag en gång var på om ätstörningar talade föreläsaren om hur kroppsuppfattningen hos den som har en ätstörning är skev. Ber du personen att rita upp konturerna av sin kropp så ritar de betydligt större än vad de egentligen är. Det är kanske därför högst otroligt att de smala personerna, om de har någon form av ätstörning i någon form skulle vara hjälpta av att omgivningen påpekar att kurvorna på de tjockare kvinnorna är mer attraktiva. Problemet är egentligen inte huruvida någon är smal eller inte utan den fixering vid och uppfattning av sin vikt som personen har.

Det finns ett sätt att tala om smala kroppar som jag tror är högst problematiskt. En av kommentarerna till bilden lyder så här

I used to have a body like Keira and couldn’t understand why guys would say I was hot. I had hardly any boobs, no hips and bony. I thought I looked gross. I think curves are way more womenly and sexy.

Det talas om den riktiga kvinnan. Den riktiga kvinnokroppen som fanns förr. Att den på det sättet blir ett ideal som skapar ätstörningar blundas det för. För allt skulle lösa sig om kvinnan bara var så där riktig och naturlig.

Då och då går jag in på sidan Kroppsbilder och läser människors upplevelse av sina kroppar. Där om någonstans blir det tydligt för mig att problemen finns där oavsett om det handlar om en kropp som klassas som något för smal eller något för tjock. Genom att inte befinna sig i den där mittengräddfilen av perfekt vikt så blir kroppen egendom åt andra. Den får kommenteras och problematiseras. Den får inte vara ifred. Och allra värst verkar ångesten vara hos de personer med kroppar som befinner sig något under medelvikt.

Det finns inget egenvärde i vikt. Det värdet är något som vi konstruerar genom synen på den friska, den sexiga och den attraktiva kroppen. Jag funderar på vad som är lösningen på det problematiska förhållningssätt som vi skapat till kroppen. Min tanke är att ett av problemen har med omvandlandet av hälsa till siffror att göra. Kanske kan en parallell dras till högt blodtryck, eller högt kolesterolvärde. För många personer är blodtryck något som stiger med åldern, ändå är just högt blodtryck en folksjukdom som vi flitigt medicinerar. Kanske behöver vi bredda upplevelsen av kroppen, upplevelsen av en acceptabel kropp. Istället för att på ett nästan matematiskt sätt förhålla kroppar mot varandra kanske vi ska se till individens upplevelse av sin kropp och upplevelsen av hälsa.

Vad som stör mig ytterligare med bilden är att den ger en illusion om förändring. Att vi gått från en punkt till en annan mycket värre. Egentligen kanske ytterst lite förändrats, vi värderar fortfarande människor utifrån kroppar. Personerna på bilden kunde lika gärna varit män. De är lika utsatta i skapandet av den friska önskvärda kroppen. Kroppens utrymme i vår kultur är både för stort och för litet. Det är för stort i den betydelse som vi tillskriver vikt och kroppsform och det är för litet i det utrymme som finns för variationer.

Frågan

When did this become hotter than this?

ställs när vi egentligen kanske har mer nytta av att fråga oss när vi ska sluta skapa ångest kring våra kroppar, ätstörningar och den där känslan av att aldrig vara riktigt nöjd oavsett hur mycket eller lite du väger. När vi ska sluta värdera människor utifrån deras kropp.

Läs även andra bloggares åsikter om Facebook, ideal, Kroppsbilder, vikt, ätstörningar

Sexkontraktet – “Vi får inte ha sex med andra på julafton”

January 14th, 2012 § 1 comment § permalink

Via Suzanns blogg blir jag uppmärksammad på Sexperternas nya satsning Sexkontraktet. Om Sexperterna kan ni läsa här. Sexkontraktet går ut på att du tillsammans med din eller dina partner-s diskuterar hur just ni ser på er relation. Har du ingen partner kan du givetvis fundera själv över vad som är viktigt för dig i din relation till sex. Sedan kan bestämma olika punkter som är betydelsefulla för er. Det kan handla om mer värderingsmässiga påståenden som

Vi tjatar aldrig till oss sex med den andre

eller mer praktiska överenskommelser som

Skulle olyckan vara framme och någon av oss har oskyddad analsex eller oralsex med sperma i munnen så berättar vi direkt för partnern-/a

Slutprodukten blir ett kontrakt som är mer specificerat än “vi har en öppen relation” eller “vi är monogama”.

Sexperternas Sexkontrakt är en intressant idé. Inte i det att slaviskt följa just deras förslag utan kanske mer i diskussionen kring vad som egentligen ligger i begreppen. Vad innebär en relation för din partner? Det är inte heller alltid lätt att från luften plocka ut vad som är viktigt för dig i relation till din partner. En tanke som jag lekt med ett tag nu är att en mer öppen relation på precis lika många sätt som en monogam relation är en social konstruktion. Våra sociala kontruktioner har vi byggt upp utifrån de sammanhang där vi befunnit oss. Det är kanske då högst otroligt att du och din partner har befunnit er i exakt samma sammanhang med samma typ av värderingar och betydelse av språk.

Det jag också tycker om med Sexperternas Sexkontrakt är att det öppnar för en diskussion även när det inte går så som bestämt. För så är det ofta i relationer. Synen på konflikten som något som bryter ner relationen kanske inte är hela sanningen. Istället visar forskning att just en konflikt kan vara något som för människor närmre varandra. En konflikt som arbetas igenom, där de där lite småobehagliga sakerna sägs, tas emot och diskuteras kan istället stärka relationen. Konflikten i sig är inget hot mot relationen, tystnaden är.

Sexperternas kontrakt kretsar kring olika teman; grundreglerna, säkrare sex, när, var, hur?, med vem får man? och hur pratar vi.

Vad jag tänker är den främsta vinsten i att leka med Sexperternas Sexkontrakt är diskussionen. Sedan är det som tidigare nämnt viktigt att inte tänka kontraktet som något statiskt eftersom relationer sällan är statiska. Min tanke är att en mer öppen och definierad relation på vissa sätt blir mer rörlig än en mindre kommunikativ och “traditionell” relation. I rörligheten finns vinster att göra men också förluster. I att förhålla oss inte bara till vår partner utan även till vår partners sexpartners förändras maktpositionerna och lusten att manipulera sin partner kanske också växer i den rörligheten. Medvetenheten om det är viktig.

Trots det tror jag att vinsterna med att själva definiera förhållandet är övervägande. Både i form av psykisk hälsa och sex som är mer som ni vill ha det. I den närheten som finns i att öppna sig, berätta vad du tycker är svårt med relationer och dina rädslor så finns en intimitet. Det är svårt för mig att tänka att den intimiteten inte skulle inverka positivt på sex, både med varandra och om ni bestämmer det med andra partners. Kanske blir Sexkontraktets ständiga omformulering motgiftet till en slentrian som så många upplever i sina förhållanden efter en tid. Det paradoxala i att se en relation mellan två eller flera människor som något statiskt och oföränderligt tror jag är en av de största myterna kring sexualitet som vi lever med just nu.

Sexkontraktet fyller ytterligare en viktig funktion. Det öppnar upp för en mer omsorgsfull inställning till sig själv och sin kropp genom diskussionen om säker sex. Rädslan att prata sönder saker blir kanske ofta ett direkt hot mot även fysisk hälsa. Som Suzann skriver “När man är nyförälskad och knullar som kaniner är det lätt att tänka att man bara kommer ha sex med varandra. Sen går tiden och det risken är att saker blir slentrian. Då är det inte ovanligt att någon har sex även utanför relationen.“.

Sexkontraktet hittar ni här.

Läs även andra bloggares åsikter om knulla, monogami, relationer, sex, Sexperterna, sexualitet

Shame – en studie i sexmissbruk

January 12th, 2012 § 3 comments § permalink

Filmen Shame skildrar Brandons mer och mer okontrollerbara jakt efter sex. Då vi har diskuterat sexmissbruk på masterprogrammet i sexologi har starka känslor väckts och diskussionen blivit livlig. En av studenterna, Kalle Reilert, skrev tillsammans med Helena Öberg uppsatsen Droga med sex (2008) och är en av dem som brukar poängtera svårigheten i just beroende/missbruk av sex och de smärtsamma konsekvenser som det kan ha för individen. Andra studenter har varit noga med att lyfta en problematisering av just synen på ett dysfunktionellt förhållningssätt till sex. Vem bestämmer vad som är ett missbruk/beroende? Vilka sociala normer kring sexualitet styr den synen? Varför talar vi om kvinnor som kärleksberoende och män som sexmissbrukare när flera, bland annat intervjuade i Reilerts och Öbergs uppsats talar om ett könlöst missbruk? I recensioner av Shame kan jag läsa om Brandons omättliga sexaptit och Sissys ömhetstörstande.

Under psykoterapiutbildningen läser jag om etik och moral och att flytta sina egna gränser genom att vara exempelvis otrogen. De beskriver en process där vi gång på gång handlar mot det som vi från början upplever som rätt. I den processen så tystas samvetet och upplevelsen av rätt och fel ändras. En gång är ingen gång, ett flertal gånger leder till förändring av dina värderingar. Efter att ha sett Shame frågar jag mig om det är så enkelt. Brandons spiral av användande av internet för porr, sexchattande och hans köp av sex ger honom uppenbart i studen njutning, men strax därefter anar vi desperationen, skammen och skulden hos honom. Just baksmällan efter sexuella handlingar är något som kännetecknar sexmissbruk. Kanske kan alla människor i någon form beskrivas som beroende av sex, men den skam och tomhet som följer den ständiga jakten på njutning är just det symtomatiska för sexmissbruk. Jag tänker att precis som vid alkohol eller annat substansmissbruk så blir det just konsekvenserna som definierar missbruket.

I Shame anar vi att Brandons och Sissys förhållande till sex är starkt knutet till deras uppväxt. Ett av synsätten på just utveckling av sexmissbruk är att det sker i efter trauma i barndomen eller dysfunktionella uppväxtförhållanden. Det är något som kan problematiseras, varför letar vi efter trauman då det handlar om missbruk som inte är knutna till en substans som alkohol eller droger? Sexmissbruk beskrivs också av Reilert och Öberg som något som är nära förknippat med självkänsla. Reilert och Öberg beskriver i sin uppsats tre olika faser genom vilka missbruket utvecklas. Första fasen är Romans och inlärning, där individen genom förälskelse, onani och tillfälliga korta sexuella förbindelser präglas in i ett beteendemönster. Till en början leder mönstren till smärtlindring och tillfälligt ökad självkänsla. I andra fasen Sökande och spekulation får den missbrukande inte samma kick. Beteendet accelererar och ofta är det i den här fasen som internet och fantasirollspel gör sitt intåg. Sista fasen; Nedgång och förfall tillika destruktionsfasen kännetecknas av att konflikter och kriser avlöser varandra. Missbruket dominerar individens personlighet. I efterhand är det intressant att tänka på Shame utifrån dessa faser. När jag läser mer om sexmissbruk så blir det tydligt för mig vilken skicklig skildring filmen är. Subtiliteten i beteenden och de små förändringarna som pekar på hur de olika faserna avlöser varandra.

Jag talar med en terapeut om det som han menar är gräddfilen till intimitet. Sex. Både Sissy och Brandon kastar sig ut i den och glider i sexuell lust mot det som ska bli närhet och bekräftelse på att de finns, är och duger. För några veckor sedan skrev jag om identiteten i att vara i förhållande eller inte vara det. Jag tänker på det när jag skriver om Shame. På hur det är att ha ett problematiskt förhållande till just sex. När sex blir något som identiteten byggs kring, du är sex. Vår kulturs svärmande kring just sex. Uppbyggandet av relationer och äktenskap med sex som bas. Jag tänker på problem med alkohol och det sociala stigma som det kan leda till att inte på ett okomplicerat sätt tacka ja till glaset vin. Hur är det då med att inte kunna förhålla sig till sex på ett funktionellt sätt? Den behandlingsmetod som rekommenderas av terapeuterna som vi möter i Reilerts och Öbergs uppsats är 12-stegs metoden med sin avhållsamhet. Det är intressant att ställa i förhållande till det behov av sex som många människor har. Även om vi inte ser sexualiteten som en drivkraft utan kanske mer som något som är socialt viktigt för oss så blir total avhållsamhet komplicerat. Jag tänker på de mer moderna behandlingsmetoderna för alkoholmissbruk och synen på att målet med behandlingen istället är att individen ska få ett mer avslappnat förhållande till alkohol. Ett liknande mål är kanske mer rimligt även för sexmissbruk. I Reilerts och Öbergs artikel jämförs det med matmissbruk i just det att det är något som är ett måste för att leva. Det kan problematiseras, men får många är det nog önskvärt att de ska kunna ha sex som en del av sitt liv.

Shame lämnar mig med många känslor. Brandons och Sissys skam, skuld och dåliga samvete. Jag tänker på något annat som jag läste i häftet om etik. Problemet med att prata om ett dåligt samvete. Eftersom just känslan av dåligt samvete borde vara det yttersta beviset på att samvetet finns där. Känslan som inte innebär att samvetet fungerar illa utan kanske snarare att det fungerar.

Trailer för Shame.

Nu ska jag gå hem till min flickvän

December 16th, 2011 § 5 comments § permalink

Bild från http://29.media.tumblr.com/.

Jag reser själv. Ensam. Första dagen är en vän som det senaste året bott i Berlin kvar i staden och hon tar mig till spännande nya ställen. Ett ställe där den senaste tyska hiphopen skapas. I en källare. Vi blir ömsom hånade ömsom raggade på. Det är roligt och vi spelar de sämsta partierna Yatzy någonsin i mitt liv.

När min vän har lämnat staden går jag för första gången i mitt liv ensam på restaurang. Ett ställe i Mitte med gudomlig schnitzel och god öl där jag varit tidigare, på en annan mindre ensam resa. På dagarna ska jag skriva, men på kvällarna vill jag gärna ha sällskap. På restaurangen sitter två svenska killar bredvid mig. Jag avslöjar mig inte utan sjunker ner i min bok. Plötsligt vänder sig en av killarna mot mig.

– Are you swedish?

Jag svarar jakande och han berättar att han är god vän med en av mina närmsta vänner. Han har sett mig på Facebook och kände igen mig. Jag flyttar över med min schnitzel till deras bord och trivs med sällskap. Det var kanske inte meningen att just den här gången skulle bli mitt första ensamma restaurangbesök.

Min nyfunna vän har tillbringat 24 timmar i Berlin och ska strax tillbaka till Stockholm. Jag vänder mig därför mot hans vän, vad ska du göra i kväll undrar jag och får till svar att han ska hem till sin flickvän. Kanske är det inget märkligt med det svaret, men när jag inom 24 timmar får höra från en annan bekant att han har otroligt mycket att göra på jobbet och i skolan och överallt annars blir jag lite ledsen. Jag berättar för en vän via Skype. Hon säger

– Men alltså en förklaring kan ju vara att han har flickvän. 

Jag förstår att jag inte har någon plats där de där flickvännerna är. Det är intressant tycker jag. Talar med en äldre släkting om det, hon trodde att det handlade om en generationsfråga, att det var annorlunda i min generation. Kanske inte. Hon har själv upplevt hur singelskapet blev en missad entrébiljett till många sociala sammanhang. Andra jag känner har berättat samma sak. Som singel är du naturligt ett hot mot monogamin och tvåsamheten. Som att din rena existens är ett ifrågasättande av den. Fast du bara ville hänga.

Jag frågar mig själv hur många sociala kontakter, vänskaper och äventyr som missas med just ordet flickvän eller pojkvän. En vän till mig försökte länge att införa ett system där ingen skulle presenteras som flickvän eller pojkvän. För honom var det viktigt att alla fick vara de unika individer som de var, oavsett vem de var ihop med. Jag hade gärna träffat mina nyfunna vänners flickvänner. Eftersom de hittat varandra så skulle de säkert varit intressanta och spännande människor att lära känna. Nästa gång kanske. För förutom att  det blir heteronormt så blir det också lite tråkigare.

Läs även andra bloggares åsikter om flickvän, heteronorm, par, partner, pojkvän, relationer, vänner

Prins Charles känsla – horan knullar och madonnan blir sambo?

October 18th, 2011 § 2 comments § permalink

Vi går och ser Prins Charles känsla på Malmö Stadsteater. En föreställning som lämnar andra känslor efter sig än jag väntade mig. Jag märker hur jag stora delar av föreställningen sitter och kikar mellan fingrarna, jag känner skam.

Då vi går från teatern liksom delas gruppen känslomässigt efter de som har förhållanden och de som är singlar. En av mina vänner ser på mig nästan skamfyllt och förklarar att hon faktiskt trivs i sin relation och undrar om det är fel. Jag tänker att precis där ligger en av svagheterna i föreställningen. Istället för att motivera oss att inte skapa dysfunktionella små dockhus av heterosexuell tvåsamhet så anspelar föreställningen på känslor av skam och skuld över hur pinsamt vi beter oss. Gränsen mellan att raljera och ifrågasätta blir hårfin och tyvärr tycker jag att Prins Charles känsla flera gånger passerar den och istället för att känna oss starkare så skäms vi. Vi skäms över relationer, könsroller, heterosexualitet och tvåsamhet, skäms över våra tafatta försök att leva med en annan människa och när jag tänker på det blir jag lite arg. Att leva med andra är inte lätt och Prins Charles känsla träffar rätt i många av beskrivningarna av problem som heterosexuell tvåsamhet kan innebära, men att framkalla någon form av kollektiv feministisk skam tror jag inte är vägen till förändring av de delar som inte fungerar. Normer måste ifrågasättas med finess.

Men så, några dagar efter föreställningen, talar jag med en bekant i telefon. Hon berättar att hon inte ska knulla med sin dejt eftersom hon vill vara girlfriend material. Då tänker jag att kanske är det ändå bättre att bära den feministiska skam som jag kände efter Prins Charles känsla än den vardagsskam och skuld som fortfarande förknippas med kvinnor som gillar att knulla. Är vi fortfarande på en punkt där horan knullar och madonnan blir sambo?

Läs även andra bloggares åsikter om flickvän, genus, hora, Liv Strömquist, madonna, Malmö Stadsteater, Prins Charles känsla, skam, skuld, teater

Jag snodde dig från din dj-kille

October 12th, 2011 § 6 comments § permalink

Det är tydligt när jag vaknar onsdagen den 12 oktober att Mash Up International och Kakans remix på Veronica Maggios Jag kommer är på god väg mot en hype. I mobilen ligger mess som ber mig att kolla in videon och Sydsvenskan skriver att remixen är höstens syndigaste. Jag ser den en gång, jag ser om den, något skaver. Jag funderar på vad den ska symbolisera förutom att jag vill höra den igen. Den beskrivs som en lesbisk karnevalsremix av Musikguiden i P3. Är den feministisk i sin skildring av sexualitet? Det är något som inte känns rätt för mig och efter några lyssningar faller det på plats.

Hon är ganska ung och hon ligger naken

Reser mig hon kollar RNB-baken

Jag snodde dig från din dj-kille

Han kunde inte ge dig det du ville

Du vill komma i min mun

Skriker för högt i ditt gamla flickrum

Så vad är problemet med de här textraderna? Jo, det är för tydligt för mig att i den här låten blir tjejen än en gång placerad i ett fack där hon inte vet vart hon vill komma med sin sexualitet utan är beroende av andra starkare individer som berättar det för henne.

Hon är objekt i förhållande till sin dj-kille, istället för att se till att få det sex hon vill så får hon sörja att han inte kan ge henne det hon ville ha. Hon måste få sexet av någon, hon kan inte själv ta för sig. Hon är objekt i förhållande till tjejen som snor henne från dj-killen, hon kan alltså inte välja själv att hon hellre skulle knulla tjejer. För mig är inte den här låten höstens syndigaste utan mer lite unken. Än en gång reproduceras det viljelösa sexuella tjejoffret och hon kan inte ens själv bestämma om hon vill ha dj-killen eller dj-tjejen, med reservation för att hon vill komma i tjejens mun. Hon blir dock ägd, och sen blir hon kär, och sen kommer hon, om och om igen för så funkar det.

Så kommer frågan om det spelar någon roll på vilket sätt sexualitet skildras i musik. Jag tror det gör det. Vår syn på sexualitet är inte en isolerad företeelse som bara påverkas av det som vi lär oss under sex- och samlevnadslektionerna. Den är ständigt i förändring och omformas av de intryck som vi får och tar. Vem vi knullar, hur vi knullar, varför vi knullar, var vi knullar, vi omprövar och testar och just den här morgonen var mitt första intryck Mash Up International och Kakans remix och jag var inte helt nöjd.

Videon hittar ni här.

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, genus, Jag kommer, Kakan, makt, Mashup International, remix, sexualitet, Veronica Maggio, Youtube

Vill du ha sex med mig, hemma hos mig?

September 30th, 2011 § 12 comments § permalink

På TV ser jag den dansk-svenska produktionen Bron och fascineras av porträtten av huvudkaraktärerna. En släkting till mig säger “hon är störd” om Saga och en annan menar att Saga är en intressant skildring av den samtida unga kvinnan. Flera av de som recenserat Bron ger kritik mot den nästan parodiska skildringen av Sagas känslokyla, men jag tror att det i porträtten av Saga och Martin ligger en kommentar till moderna könsroller som är minst sagt intressant.

På sexologimastern läser vi Anthony Giddens Intimitetens omvandling, en sociologisk reflektion om hur kärlek och relationer förändras över tid. Giddens beskriver hur vi i den romantiska kärleken letar efter den speciella personen, medan vi i den sammanflödande kärleken letar efter den speciella relationen. I Bron frigör sig Saga från jakten på den speciella relationen, hon frigör sig från jakten på kärleken, hennes nästintill perversa konkretiserande av verkligheten blir svårbegripligt för den äldre mannen som i sin tur vittnar om en manlighet i kris, en manlig sexualitet i kris. Han har steriliserat sig eftersom det får vara nog med barn, han har ont i kuken och hans mjukhet blir förvirrande för den pragmatiska Saga. Giddens kritiserar Foucault och menar att det inte enbart är samhället som tuktar kroppen och på så sätt påverkar individen, utan också det omvända.

I Bron skulle det kunna beskrivas genom Sagas attityd till sin kropp, genom den atityden skapar hon ett motstånd mot en konventionell kvinnoroll i ett patriarkat. Att byta kläder, kränga av sig t-shirten vid skrivbordet, och stå där i bara BH blir en politisk handling. I sin nakenhet är hon inte objekt, hon formulerar sig som subjekt genom sina handlingar och sitt totala ointresse i hur hennes halvnakna kropp tas emot av omgivningen. Hon slutar jobbet åker hem, kör ner handen i byxorna och upptäcker att hon är kåt. Istället för att bjuda på en klassisk onaniscen där vi får se den problematiska unga kvinnanångestrunka så får vi se hur Saga beger sig ut och raggar upp en man som vill knulla. På sitt eget konkreta sätt frågar hon en passande man om han

– Vill ha sex med mig, hemma hos mig?

tydligt för att undvika missförstånd om vad som ska hända mellan dem eller vart de ska gå. Efter samlaget vänder hon ryggen till och somnar. Återigen används kroppen som verktyg för att markera en självständighet och kanske också ett avstånd.

Nils Schwartz på Expressen avfärdar Saga som “en typisk blond kvinnlig svensk feminist- kommissare utan både barn och känslor“. Kanske medvetet, kanske omedvetet, markerar han själv i precis den meningen behovet av skildringar som den av Saga. Han placerar en avsaknad av känslor i sammanhang med en avsaknad av barn. En ung kvinna som till synes inte jagar efter kärleken, den där speciella relationen och kärnfamiljen, antagligen blir det inte mycket mer provocerande än så och i den provokationen är Bron en viktig samhällskommentar.

Fler skriver om Bron.

Bron sänds onsdagar kl 21.00, här kan ni se Bron på SVT-play.

Läs även andra bloggares åsikter om Anthony Giddens, Bron, feminism, genus, kärlek, könsroller, sexualitet, SVT

Thylane Blondeau – att stjäla ett barns sexualitet

August 8th, 2011 § 9 comments § permalink

En vän länkar till Mail Online och en artikel om Tom Fords modell i Vogue, Thylane Blondeau. Blondeau är tio år gammal och på blanka sidor ligger hon på en bädd av leopardmönster värdig en Hollywoodfru iklädd blanka guldstilettklackar. Jag googlar fram fler bilder och Blondeaus putande läppar och Brigitte Bardotinspirerade frisyr möter mig bland sökresultaten.

Exploateringen av tioåriga Blondeaus kropp anser jag är ett bra exempel på hur barns sexualitet kapas av vuxenvärlden. Jag har tidigare skrivit åtskilliga texter om hur barn har rätt till sin egen kropp och sexualitet, utan att vuxenvärldens inblandning. Om jag skulle publicera bilderna på Thylane Blondeau här på bloggen skulle jag medverka i den stöld av Blondeaus sexuella uttryck som Tom Ford initierar i Vouge. Tidigare i sommar läste jag i Sydsvenskan artikeln Pussar förbjudna för barnen på danska förskolor. Bakom påståendet ligger rapporten Doktorleg i børnehave. En rapport som framställts just på grund av okunskapen kring barns sexualitet och sexuella uttryck. Forskarna bakom rapporten säger på hemsidan att

i mener, at området er stærkt underbelyst. Man risikerer at begrænse sunde og alderssvarende lege og adfærd hos børn. Men man risikerer også, at man på baggrund af manglende viden ikke at opdager og hjælper de børn, som udviser tegn på afvigende adfærd, eller som har symptomer på at have været udsat for krænkelser,”

Att danska förskolor konstruerar regler som riskerar att skuld- och skambelägga barns sexualitet är mycket problematiskt, samtidigt är det fantastiskt att rapporten har synliggjort det. Barns sexualitet är ett ämne som är så tabubelagt att få vill ta i det. En av de mest inspirerande föreläsningarna som jag haft under mina studier i sexologi på Malmö Högskola var då Anna Kosztovics talade om barns sexualitet med oss.

De regler som danska förskolor konstruerar kring barns sexualitet konstrueras med bakgrund att många vuxna blir oroliga när barn deltar i lekar kring sexualitet. I Sydsvenskans artikel uttalar sig två lundaforskare kring studiens resultat och de menar att de inte mött liknande förbud i Sverige. Kosztovics talar om en svensk studie där 80 procent av personalen på förskolor tycker att det är ok att barnen leker sexuella lekar, hon menar dock samtidigt att resultatet skulle varit annorlunda om de hade pratat med föräldrar istället. I en tidigare artikel i Sydsvenskan intervjuas just Kosztovics och talar då kring kunskapsbrist och risk för tabu även i Sverige. Det talas dock också om en förändring i attityden kring barns sexualitet, fler vill få kunskap och verktyg att arbeta med barnen kring sexualitet.

Jag välkomnar rapporter som Doktorleg i børnehave och att vi kan ge barn rätt till och erkännande av sin sexualitet. Respektera barnens sexualitet som deras egen och acceptera vuxenansvaret att skaffa tillräcklig kunskap för att kunna göra det. Sexualiseringen av Thylane Blondeau, de blanka bilderna på tioåringen, och reglerna kring pussar på danska förskolor kan ses som ett uttryck i samma kontext. Vuxenvärlden skapar ett sexualiserat barn för att sedan beskydda det från sitt eget sexuella uttryckssätt, bilderna på Thylane Blondeau publiceras om och om igen världen över och danska barn får pussförbud.

Här skriver DN om bilderna i Vouge Enfants.

 

Läs även andra bloggares åsikter om Anna Kosztovics, barn, sex, sexualitet, Thylane Blondeau, Tom Ford, Vouge

Singelskapet – en fristad för parallella relationer?

July 15th, 2011 § 10 comments § permalink

I min lågstadieklass gick en kille som hade sju tjejer. Att vara ihop med honom var socialt lite mindre värt än att vara ihop med någon av de andra i klassen eftersom han hade ett antal parallella relationer. Jag tänker på det när jag läser en artikel i NIKK-magasinet och talar med flera av mina nära vänner. Mina vänner definieras som singlar, och i och med det singelskapet kan de dejta ett flertal personer samtidigt. Personerna som mina vänner dejtar träffas aldrig och det är väldigt viktigt att relationerna inte definieras som seriösa. Med jämna mellanrum blir det så att vissa av relationerna rör sig mot mer stabila former, och det som då brukar hända är att mina vänner avvecklar dem. Jag funderar på hur singelskapet definieras, är det ensamhet som är den grundläggande faktorn? Få av de vänner som jag vet definierar sig som singlar är ensamma. De har stora sociala nätverk och en ständig flod av aktiviteter och nya människor i sina liv. Ändå är det ensamheten, avsaknaden av någon annan som ska definiera dem, avsaknaden av det långvariga förhållandet och livspartnern som ska vara den gemensamma nämnaren.

Via Lotta Löfgren Mårtenssons blogg hittar jag en artikel om tvåsamhet i NIKK-magasinet. Forskarna menar att parnormen har gått om heteronormen i delar av Europa och norden. Om du inte inordnar dig i normen, eller strävar mot den så drabbas du av sociala sanktioner. Det kan handla om att inte bli inbjuden till sociala sammanhang eller att omvärlden tycker synd om dig. Singelskapet och kopplingen till social status är också starkt åldersförknippat, i takt med att du blir äldre så förväntas du finna mognaden som innebär att du inordnar dig i en monogam parrelation. I artikeln i NIKK kan jag läsa om hur en av intervjupersonerna som 20-åring av sina vänner fick respons för sitt spännande singelliv med resor, vänner och action, som 30-åring ändras synen på hennes livssval och istället tycker vännerna synd om henne.

Barn är också något som är starkt förknippat med frågan om tvåsamhet. Där har jag i min umgängeskrets märkt av en attitydförändring. Om någon för några år sedan uttryckte tvivel inför att få barn så ifrågasattes detta starkt, personen möttes av menande nickar att det kommer nog med åren, vänta bara på den biologiska klockan. Så gick åren, och det närmsta som vi kommit barnlängtan är att några av oss börjat träffa personer som redan har barn. En av mina vänner, som befinner sig i ett stabilt monogamt förhållande, säger att hon nog inte är så intresserad av det där med barn, de andra nickar och säger att nej, det kan vi verkligen förstå. Någon annan vill ha barn, men är inte säker på att tvåsamheten kommer att vara vägen dit och vi talar lättade om möjligheten med Storkkliniken i Danmark.

Tillsammans är vi mindre ensamma, men tillsammans kan innebära så mycket. Tvåsamhetsnormen är så stark idag att singelskapet delvis omformats till en fristad för parallella relationer. Illusionärt förhåller vi oss till ytterligheterna singel eller tillsammans och klickar pliktskyldigt i rutorna på Facebook, men i praktiken växer sig gråskalorna sig allt starkare. Det romantiska parförhållandet som norm och ideal är starkt och subventioneras av ekonomiska, kulturella, politiska och sociala faktorer, men i människornas vardag sker ständigt små minirevolutioner där de själva väljer att definiera förhållandet till medmänniskorna med ett erkännande av den komplexitet som det ofta innebär.

 

Läs även andra bloggares åsikter om forskning, heteronorm, relationer, Sexologi, singel, tvåsamhetsnorm

Har du tid att knulla?

July 12th, 2011 § 6 comments § permalink

Sista gången vi älskade var faktiskt i mitten av 80-talet någon gång” är Tords kommentar till han och hans frus sexuella relation. Det är lång tid som har förflutit sedan dess. Tord har tappat tron på människokärlek och planerar stillsamt hur han ska ta livet av sig. Så flyttar en ny granne in. Hon går under bestämda tider runt naken i lägenheten. Tord har den bästa utsikten från sitt fönster och får tre vänner som kommer för att spana på den nya grannen med strikt turordning och äggklocka som mäter tiden. Alla är dock inte lika nöjda med att den nya grannen går runt naken, andra boende organiserar sig och Tord och hans vänners spanande är hotat. En av Tords vänner frågar sig “Ska allt bli som vanligt nu, ska jag börja mata katter igen?“. Så utspelar sig novellfilmen Den bästa utsikten som finns på SVTplay.

Jag funderar över det där med tid och sexualitet, hur mycket tid vår sexualitet tar. Då jag för något år sedan läste en artikel om högsexuella kvinnor blev det tydligt att de kvinnorna organiserade sitt liv så att sexualiteten tog en större del tid än hos människor med mindre sexuellt intresse. I boken Finna flow av Mihaly Csikszentmihalyi kan jag läsa hur människor klassar kvaliteten på olika upplevelser i vardagen, hemarbete upplevs exempelvis negativt och symboliseras med ett – på barometern lycka, samtal, umgänge, sex får mycket positivt, ++ på samma barometer. Detta kan ställas i förhållande till att sex är något som vi gör mindre frekvent än hemarbete, Csikszentmihalyi menar att om vi exempelvis åt mat 100 procent av tiden skulle detta snart sluta skänka njutning och tillfredsställelse. Csikszentmihalyi skriver också att sex och romantik ger de bästa ögonblicken under dagen, men att de sysselsättningarna är sällsynta för många människor. Med ett undantag skriver Csikszentmihalyi, om sex och romantik är förknippade med ett varaktigt förhållande, det förhållandet bör då även skänka känslomässig och intellektuell belöning.

Jag tycker att detta är ett intressant påstående eftersom jag anser att det kan ifrågasättas. Sexologen Esther Perel som jag skrivit om tidigare lyfter ofta hur tvåsamhet, som Csikszentmihalyi menar är nyckeln till sex och romantik för många människor blir ett ofrivilligt celibat. Vi har en kultur kring tvåsamhet och monogami som gör att om den ene inte är intresserad av sex i samma utsträckning som den andre så förväntas partnerna anpassa sig. Att se sex och romantik som något som enbart ryms inom en relation mellan två personer är också något smalt. Tord, hans fru och vänners spanande på den nakna grannen skulle jag i allra högsta grad vilja säga är en sexuell sysselsättning, som dessutom inbegriper flera personer, både medvetna och omedvetna. Så även fantasier och drömmar om sex och romantik. Alla människor har inte samma behov eller inställning till sex, så att ge någon sorts universallösning på att låta sexualiteten ta mer tid och på så sätt öka de bästa ögonblicken i livet tror jag inte på. Jag tänker dock att det kan vara intressant att fundera över sin inställning till sex, vilken plats sex har i ditt liv, hur du förhåller dig och hur du önskar förhålla dig. I Csikszentmihalyis forskning har sex, samtal och umgänge en rubrik och hobbyer, idrott och biobesök en annan. Jag leker med tanken att kanske är det dags att slå ihop rubrikerna, kan inte sex ses som en hobby? Och i så fall, hur mycket tid vill du avsätta till sex?

Läs även andra bloggares åsikter om Den bästa utsikten, Esther Perel, Mihaly Csikszentmihalyi, romantik, sex, sexualitet, SVT, tid

Saga om Sexologi om musor och groupies

July 7th, 2011 § 0 comments § permalink

Panela des Barres

Jag lämnar Sommarsverige för en tjugofyratimmarsresa till Paris. Med mig i mitt handbagage har jag Pamela des Barres I’m with the band. Under resan och ensamma stunder under dagen och natten så läser jag och funderar över rollerna som musa och groupie. Vad skiljer en musa från en groupie och finns det manliga musor och groupies?

Jag tänker att skillnaden musa och groupie kan vara att musan tillskrivs ett värde i det att denne inspirerar konstnären till det kreativa skapandet, musan blir en förutsättning för den kreativa processen. Groupiens värde är mer som objekt, men har samtidigt en mer aktiv roll eftersom det är groupien som närmar sig den kända personen. Musan däremot skulle kanske tillåtas att vara passiv och kuttersmycke eftersom denne är vald av konstnären? Jag funderar också på om det ligger en skillnad i det att groupien är mer sexualiserad än musan. Musan kan finnas som inspirationkälla bara genom att vara medan groupien har som syfte att vara nära den kända personen både emotionellt och sexuellt.

I des Barres bok nämns Cynthia Plaster Caster, i samtal med min vän under natten kommer vi fram till att hon är fascinerande i det att hon skapar ett eget konstnärligt uttryck i mötet med stjärnorna då hon skapar avgjutningar av deras kukar och bröst. Det skulle kunna vara ett exempel på den aktiva rollen som groupien har, denne måste skapa sitt värde, sitt sammanhang i en värld där personen egentligen inte har något egenvärde. Groupien har inte skrivit någon musik, målat eller regisserat. Groupien kan välja att berättiga sin existens med att vara vacker, sexig och objekt, men kan också som både Pamela des Barres och Cynthia Plaster Caster gör skapa ett kreativt uttryck och definiera sin egna roll.

Musorna Clio, Euterpe et Thalie

En av mina favoritböcker är den danske journalisten och författaren Hans Jörgen Lembourns bok om sina fyrtio dagar med Marilyn Monroe. Lembourn väntade till efter Monroes död med att berätta deras historia och när jag bläddrar igenom boken funderar jag på om inte Lembourn är ett exempel på en manlig groupie. Fascinationen som Lembourn uttrycker för Monroe, viljan att vara den som kommer under det kända skal som Monroe i sitt kändisskap delar med världen tror jag också är ett uttryck för groupieskapet.

Mitt intryck är också att kändisskapet är ensamt och genom musan eller groupiens vänliga uppmärksamhet underbyggs förhållandet med förfrågan och efterfrågan, bekräftelsen är dubbel. Ensamheten i kombination med den konfrontation med sig själv och sina tankar som resande och anonyma hotellrum innebär tror jag också skapar ett behov av en trygg och nära punkt. Gång på gång konfronteras jag i texterna med sambandet mellan groupies och resande och ett annat ord för groupies är just road wives. På en lista med de tio mest kända musorna urskiljer jag hur musan inte sällan även är livspartnern, groupien däremot, stannar med självständighet kvar på vägarna och tämjs inte med lätthet.


 

 

Läs även andra bloggares åsikter om Cynthia Plaster Caster, groupie, Marilyn Monroe, musa, Pamela des Barres, Paris

Jag onanerar till tecknade tjejer, oftast manga. Är det normalt?

June 18th, 2011 § 0 comments § permalink

I dagarna har svaret på en av frågornaLigga med P3 uppmärksammats. Personligen tycker jag att det är lite trist att uppmärksamheten blir i en negativ ton då Ligga med P3-redaktionen under den senaste tiden gjort ett enormt inspirerande och utmanande arbete kring sex och sexualitet.

Här är frågan och svaret:

“Jag onanerar till tecknade tjejer, oftast manga. Är det normalt?
/Larsen

Hej Larsen!

Tecknade bilder av barn i sexuella sammanhang är förbjudna. Lolikon eller lolicon kan dessa manga-bilder kallas, en förkortning av ”lolita complex”. Detta är en genre inom manga som skildrar unga tjejer, som inte är könsmogna i pornografiska situationer. Den manliga motsvarigheten kallas shotakon.

Bilder (och här räknas filmer, animeringar, foton och teckningar) som föreställer vad man kan anta vara barn i sexuella sammanhang anses vara barnpornografi i Sverige. Att inneha, sprida eller titta på dessa bilder är förbjudet

När det gäller den japanska mangaformen lolicon/shatakon finns några domstolsbeslut i Sverige där de betraktade den typen av manga som barnpornografi. En statlig utredning gjordes 2007 där de menar “att det över huvud taget framställs pornografiska bilder av barn är kränkande även för andra barn än det avbildade barnet”.

Alla människor tänder och går igång på olika saker. Det handlar inte om att vara onormal eller normal. Just begreppet normal är väldigt dumt, för det får konsekvensen att vissa personer ses som dåliga (onormala) och andra som bra (normala). Ofta resulteras detta i att de som får stämpeln som onormal stöts och väljs bort i olika sammanhang.

Om du har frågor eller känslor kring detta ämne som du skulle vilja prata mer om rekommenderar jag dig att kontakta psykolog.

Varma hälsningar, Robert.”

Vad som händer efter att frågan och svaret sänts är att Alexander Bard plockar upp det och skriver på sin blogg. Bard gör en tolkning av Robert Jacobssons svar där han menar att Jacobsson säger att ”all japansk manga är barnporr och kriminell” och att ”alla som läser manga ska söka hjälp”.

Utifrån vetskapen att det är enormt lätt att vara efterklok är min tanke är följande, jag tänker att det ligger en problematik det i att svaret på frågan inte är direkt riktat till frågan. Jacobsson hade kunnat lyfta att många människor onanerar till tecknade bilder. Istället, vilket också är en väg, så upplyser Jacobsson om de fall när det blir komplicerat om någon onanerar till tecknade bilder. Det är också en väg att gå, han säger ingenstans att all manga är kriminell och inte heller att alla som onanerar till manga behöver söka hjälp, han upplyser om vilken typ av manga som kan skapa juridiska problem för den person som onanerar till den.

Jag förstår att det kan ligga en frustration i att manga då det nämns sammankopplas med barnpornografi. Jag tycker även som tidigare nämnt att det ligger en problematik i att svaret inte är direkt kopplat till frågan, men jag kan också se kopplingen utifrån den debatt som förts i Sverige under det senaste året och att det är först i de fall då mangan klassas som barnpornografi som det innebär en risk för någon form av problem för den som onanerar till den.

Att ge sig på Jacobsson som person anser jag är problematiskt. Jacobsson arbetar på en redaktion där arbetet sker i samspel med hans kollegor. I det att Ligga med P3 senare publicerar ett förtydligande kring frågan på sin hemsida ligger en vilja att göra svaret tydligare. Det tycker jag bör uppmärksammas, den omfattningen av arbete kring sexualitet som redaktionen Ligga med P3 producerat under de senaste månaderna är imponerande och det skulle vara märkligt om det aldrig kom något som behövde förtydligas. Hade det varit så att redaktionen konsekvent brast i sitt arbete och förmedlade en stigmatiserande och dömande syn på sexualitet så hade jag kanske haft problem med Jacobssons svar. Nu har jag, efter att ha följt mer av deras arbete än just denna frågan och svaret, inte den uppfattningen och anser därför att häxjakten på Robert Jacobsson som person är obehaglig och oproduktiv. För istället en öppen diskussion på ett högre plan kring normalitet och sexualitet och varför vi fortfarande känner behovet att veta

om vi är normala.

 

 

Läs även andra bloggares åsikter om Alexander Bard, Ligga med P3, manga, normalitet, onani, Robert Jacobsson, sex

Bara en strippa

June 16th, 2011 § 0 comments § permalink

Jag läser Sydsvenskans insändarsida Ordet och en av insändarna illustreras av en kvinna som dansar runt en stång i små rosa trosor. Hennes bröst är nakna och i handen håller hon ett tomtebloss. Insändaren handlar om hur regiondirektörer på Region Skåne använt skattemedel till att gå på strippklubbar i Barcelona.

Bildsättning i förhållande till sexualitet är intressant. Det är en balansgång och ofta krävs ett metaresonemang för att den inte ska kännas stereotyp eller underbygga de maktstrukturer som redan finns i samhället. I det här fallet har jag vissa invändningar. Jag tänker så här, jag undrar hur mycket kvinnan på bilden fått betalt och om det går att ställa i förhållande till det antal läsare som idag kommer att öppna tidningen och läsa Ordet. Om Sydsvenskan hade publicerat en mer konstnärlig bild på en naken person, kanske till och med en känd naken person, så gissar jag att beloppen hade varit i en annan klass. Nakenhet och ekonomi är starkt knutet till social och kulturell tillhörighet.

På vissa sätt innebär publiceringen av bilden på den nakna kvinnan i förhållande till insändaren att hon än en gång exploateras. Hon får stå som symbolik för de kvinnor som regiondirektörerna mött på strippklubbarna och jag är tveksam till om hon blivit tillfrågad om detta. Jag vet inte heller om jag personligen anser att det är motiverat att illustrera en insändare om just exploatering av kvinnor och maktkorruption med en enskild halvnaken person.

Ibland reproduceras kvinnan som strippars utsatthet i diskussionen kring just hennes utsatthet, ofta oavsiktligt, men ändock. Regioncheferna illustrerar inte insändaren, det gör en naken kvinna utan namn, men hon är ju bara en strippa.

Läs även andra bloggares åsikter om exploatering, makt, Region Skåne, strippor, Sydsvenskan

Vill du knulla? de Luxe.

June 15th, 2011 § 1 comment § permalink

När Oskar Linnros sjunger Mitt namn är mycket och jag vill ha mer så vill jag verkligen ha mer. Nationella hivrådet hade fått mig på fall redan med Knullträdet och med nya kampanjen Knull de Luxe så visar de än en gång att de kan nå fram.

Glidmedel känns som något som är standard i många längre sexuella relationer, men när jag talat med singelvänner så har jag fått intrycket av att det fortfarande är lite tabu att plocka fram glidmedel med one night standet. Som att det blir för mycket förberedelser, som att man räknade med sex och det i sin tur ses som något osmickrande. Knull de Luxe kombinerar på ett snyggt sätt kondom och glidmedel och gör det lite lättare att inkludera glidmedel.

Gång på gång hör jag vänner berätta om kondomvägrande och ibland är det som att signalsubstanserna i samband med sex liksom skapar yrsel som sätter sig som en kondomtankeblockad och när vi nyktrar till i efterspelet så blir det bara ett stort FAN. Om Knull de Luxe lyckas skapa en lite positiv attityd till glidmedel och kondomer, med Linnros, snygga människor, het sex och städdamerna så är de varmt välkomna. För just en attitydförändring betonar Nationella hivrådet, att föreslå kondom ska ses som attraktivt och ansvarstagande.

Sex kan innebära möjligheter att välja och att du kan bestämma vad ditt val ska vara. Vem du ska knulla eller inte knulla, hur du ska knulla och när. Att få klamydia eller hiv innebär i vissa aspekter (inte alla) en begränsning av den sexuella valmöjligheten och det är skittråkigt.

Därför välkomnar jag knull, de Luxe.

Läs även andra bloggares åsikter om glidmedel, hiv, klamydia, Knull de Luxe, knulla, Knullträdet, kondom, Nationella hivrådet, Oskar Linnros, sex, SMI

Where Am I?

You are currently browsing the Kropp category at Saga om Sexologi.

  • Twingly BlogRank
  • Twingly Blog Search ShowBlog=NO blog:http://www.sagasexologi.se/ sort:inlinks Most linked posts