En riktig orgasm

September 7th, 2019 § 0 comments § permalink

Det hände senast för ett par år sedan att jag hörde någon prata om “riktiga” orgasmer, dvs orgasmer genom omslutande sex utan stimulans av klitoris.

Myten om den riktiga vaginala orgasmen, med rötter i Freuds mogna och omogna sexualitet lever kvar än idag och är en av bovarna i dramat som kallas Orgasm gap. Dvs den statistiska skillnaden mellan hur ofta heterosexuella kvinnor och män som har sex med varandra får orgasm. Det finns siffror från studier som visar på att 95% av män i förhållande till 65% av kvinnor får orgasm då de har heterosex med varandra.

Fortfarande pratar vi om klitorisorgasm och vaginalorgasm, fast forskning pekar på att allt egentligen är klitorisorgasm, det är bara klitoris som nås på olika sätt och därför sker “olika” orgasmer. Antagligen har kunskapsbristen om orgasmen också att göra med att det var först på 1990-talet som klitoris omfattning tillfullo kartlades. Dvs en idé om hur biologin såg ut – klitoris var en knapp som är svår att hitta – har länge fått styra sexpraktik. Så blir det när vi har en felaktig sanning att förhålla oss till, vi begränsas i både upplevelse och praktik.

Studien Clitoral stimulation during penile-vaginal intercourse: A phenomenological study exploring sexual experiences in support of female orgasm (Towne, A., 2019) identifierar onani och att få orgasm själv som en faktor som ökar chansen att även få orgasm med en partner och stimulering av klitoris antingen av en själv eller av en partner var avgörande. Det blev också tydligt att olika kvinnor (personer med klitoris) i studien hade olika preferens på hur de ville bli smekta. Det var alltså avgörande för en person att bli smekt på sitt sätt för att kunna uppnå orgasm. Vår möjlighet att få orgasm är alltså en kombination av hur samhället ser på våra kroppar och sexualitet, sexuell praktik, faktisk biologi och såklart psykologi.

F ö när det kommer till klitorispraktik sa legenden Betty Dodson då jag hörde henne på den årliga sexologiska konferensen på Island att en aldrig, aldrig ska smeka klitoris utan något glid som olja, glidmedel eller saliv om en inte har något annat. Det är förbjudet.

Saga om Sexologi läser Liv Strömquist Den rödaste rosen slår ut

September 1st, 2019 § 0 comments § permalink

Kvällen innan sitter jag i min soffa, slötittar på en svensk deckare och svajpar i en dejtingapp, detta är själsdödande tänker jag och tänker på olika romantiska möten jag haft med människor i mitt liv. Vad är det vi befinner oss i och hur blev det såhär? Liv Strömquist Den rödaste rosen slår ut Jag återgår till att skriva med en gammal kärlek om vårt fantastiska möte och förvirrar mig in i nostalgin. Det är min revolution tänker jag. Jag vägrar lämna det som varit, jag vägrar konsumera mer. När jag läser Strömquists senaste bok så tänker jag att vi är ovana vid kvalitet, vi är ovana vid att få filosofer, forskare invävda i de texter som vi läser. I tyckandets tid är Strömquist bok något exceptionellt, men det ligger också ett ansvar i det. Hur reagerar vi när vi väl möter referenser – är vi kritiskt granskande eller är vi så ovana vid det att vi köper allt direkt då? Ändå håller Strömquist snarare en resonerande, utforskande ton än en mässande. Jag funderar på vad jag ska göra med det jag läser, samma känsla som det kan ge en att läsa genusvetenskap eller som forskaren Carin Holmberg bakom Det kallas kärlek ställdes inför. Hur lever vi i den heterosexuella tvåsamheten, eller jakten på den när vi är smärtsamt medvetna om de strukturer som omgärdar den? Vad gör vi med det vi lärt oss? Och finns det något hopp om kärleken? Det hade kunnat bli deprimerande, om Strömquist bara lämnade oss med vetskapen om att det är skit och skitsvårt. I en tid av extremt fokus på individens ansvar att vara sin egen lyckas smed ger hon oss strukturerna bakom att du inte fått den där relationen, det där barnet, den där kärleken. Och det känns som en lättnad. Folkbildare läser jag i en text om henne och är redo att hålla med. I serieform så ger hon tröst. Det är inte ditt fel. I Strömquists tidigare böcker tycker jag att hon har skildrat den manliga och kvinnliga könsrollen var för sig, i den här boken ligger fokus på interaktionen mellan människor och det gör det ännu mer intressant. För i en tid av jakt på Hollywoodkärleken lever vi i just den interaktionen. De teman som jag möter bland annat lidandet som kärlek kan ge upphov till. I en tid av smärtlindring är det lidandet provocerande. I den djupa kärleken till en annan person lider vi. Och det är helt ok. Det är ett lidande att under en rimlig tidsperiod vila i och ett lidande att vara stolt över. För oavsett slutresultat eller produktionstal har vi vågat, vi har vågat i en tid av utrotningshot mot kärleken, att sätta jaget och självförverkligandet åt sidan och helt gå upp i en annan person. Strömquists Den rödaste rosen slår ut ger mig trots sitt faktaspäckade innehåll mer frågor än svar. Jag plågar mina vänner med boken en hel helg och när den är över är boken redan framtida utlånad gånger fem. Det finns mycket jag skulle kunna skriva här, men jag tänker jag lämnar över till själva boken för den är läsvärd. Den kvällen slutar jag svajpa. För att nästa morgon återuppta det. Kanske kommer den inte finnas i appen – den livsomvälvande kärleken, men jag är inte redo att ge upp riktigt än. Och jag känner mig stärkt i vetskapen att fast det kommer att göra ont igen och igen så är det värt. För jag har klivit utanför mitt konstruerade jag och helt hängivit mig en annan person. Och det är kärlek. Andra texter av mig på liknande teman: Medicinera bort olycklig kärlek Den olyckliga förälskelsen Ett ”maybe attending” till kärleken Saga om Sexologi dissekerar begreppet kärlek med hjälp av Timothy M. Tays

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, litteratur, sexualitet

Where am I?

You are currently viewing the archives for September, 2019 at Saga om Sexologi.

  • Twingly BlogRank
  • Twingly Blog Search ShowBlog=NO blog:http://www.sagasexologi.se/ sort:inlinks Most linked posts