Vi gick ut och åt på dagen som kallas alla hjärtans dag. Jag och mina vänner. Runt omkring oss på restaurangen satt par i romantiska relationer (mitt antagande). Flera av dem lite stela inför varandra. Kanske är det längesen de var ute tillsammans, kanske har de stressat till restaurangen från jobbet, kanske är de nervösa och störtförälskade i varandra. De fick mig i alla fall att tänka på normen, tvåsamhetsnormen.
Min omgivning och jag diskuterar relationer. De olika formerna. De olika orden, monogami, tvåsamhet, öppna relationer, fria relationer, relationsanarki, poly. Det blir snabbt personligt och känslosamt, för det personliga är politiskt och nära samtidigt. Jag läser feministisk och antikapitalistisk kritik av den monogama relationen. Teorier om kapitalism, ägandet av din partner och hur kvinnor historiskt behandlats inom ramen för den heterosexuella monogama relationen. Spännande resonemang om svartsjuka. Jag läser kritik av den icke-monogama relationen, egentligen snarlik den som riktas mot den monogama. Konsumtion av människor. Alla är utbytbara.
I diskussionen vill jag ha någon form av svar. Vad är egentligen hållbart? Vad innebär frihet? Hur mycket smärta kan vi stå ut med? I talet kring valet av en monogam relation finns ofta en tanke om intimitet, skydd och trygghet. Genom löftet om monogami ger du din partner förutsättningar att kunna lita på dig. I den icke-monogama relationen finns en tanke om frihet och trygghet i de ramar som ni satt upp tillsammans.
Jag tänker att förälskelse till sin karaktär ofta blir ett totalt uppgående i en annan person. Det är inte märkligt att det sätter ramarna för hur relationen utvecklas. Det är logiskt att i den stunden, när en annan person dominerar din tillvaro, sluta dig tillsammans med hen och skapa en enhet. För vissa fungerar den enheten under en lång tid, kanske resten av livet, för andra behövs en rörlighet som den enheten inte kan erbjuda. Känslor är föränderliga, och ibland blir det rimliga är att ompröva ramarna kring relationen efter en tid.
En av de största skillnaderna tror jag är just att ett icke-monogamt förhållningssätt bjuder in till ett rörligt samtal om relationen. Inte heller det monogama förhållandet finns i en form, men vi glömmer ofta det och utgår från att vi alla har samma ramar eftersom monogamin tillhör normen. I den icke-monogama relationen blir vi tidigt tvungna att diskutera de till vissa delar skilda förhållningssätt som vi har till vår eller våra partners och försöka att komma till överenskommelser. Vi blir ibland smärtsamt medvetna om föränderligheten.
Kanske är det en icke-fråga, för jag tror att de flesta relationer har sina egna ramar som parterna kommer överens om. Min tanke är att normen kring monogami är starkast som en idé, i realiteten har många människor överenskommelser och beteenden som inte innefattas av den. Är det då vårt statiska tänkande kring relationer som gör det problematiskt för oss? När känslor, omgivningen och förutsättningarna förändras så klamrar vi oss fast vid en tanke om evighet tillsammans, vi två – ett sätt att leva.
Det finns ingen universallösning för den perfekta relationen, det finns inget mål, men det finns ett samtal som skapar dynamik. Att dela upp dikotomt i fria och tvåsamma relationer säger kanske inte så mycket. För i längden tror jag att det här är större än så. I din eller dina relationer så har du och din eller dina partners möjlighet att definiera ramarna. Valet av relationsform är mer komplext än sexuell exklusivitet eller inte. Jag anar en rörlighet och jag omfamnar den. Kan vi få lov att definiera själva och testa. Ompröva efter hand. Kanske framför allt, att med omtanke ge vår eller våra partners frihet att vara den eller de som de vill och kan vara. Inte enbart när det handlar om sex.
Intressant text om frihet i relationer: Letting my wife go
Tanja Suhinina – Varför är jag poly
“Varför skulle kärlek och attraktion vara fel” Sofie Lyhammar i Sydsvenskan om fria relationer
Leave a Reply