“Kanske, tänker jag, borde vi fundera över den romantiska kärlekens idé om evighet och ägande. Kanske, tänker jag, borde respekt för den andre, hennes vilja och hennes individ vara grundläggande också i kärleksrelationer.”
Så avslutade Ann Heberlein en krönika för några veckor sedan. När jag sitter i Victorias minsta biosalong och vrider mig i stolen framför filmen Vi så det de orden som jag tänker på. I filmen får vi möta Ida och Krister och följa dem i en relation som rör sig i en tydligt nedåtgående ångestspiral. Redan inledningsvis planteras små tecken och obehaget ökar successivt till den gräns att jag och min vän under filmen söker kontakt för att bekräfta varandra i att det här är nästintill olidligt att se på.
Vad är bakgrunden? Hur blir relationer så kontrollerande, ägandefokuserade och stängda? Utifrån min bakgrund inom kognitiv beteendeterapi så tänker jag att det handlar om en oförmåga att hantera känslor av obehag. Min idé är att vi i våra liv upplever ytterst lite obehag och därför är ganska ovana vid det. Vi har skalat bort negativa fysiska stimuli som att frysa, vara hungrig eller känna smärta. Att i en nära relation förhålla dig till en annan person är komplext och bitvis smärtsamt. Det innebär ofta en osäkerhet och ovisshet och vår reaktion blir att försöka undvika obehaget. Vad gör vi då? Med ofta subtila tecken påverkar vi vår relation och vår partner så att denne slutar med beteenden som väcker obehag hos oss. Det kan handla om exempelvis att tala om vissa saker, vara ute med sina vänner och förhållningssätt till sociala medier. Jag vet också personer som nästintill tvångsmässigt håller koll på sin partners mail och sms.
Finns det då någon lösning? Jag tror det, jag tror att vi genom att acceptera och tolerera känslorna av ovisshet och obehag kan påverka riktningen i vilken vår relation rör sig. Ge din partner frihet, respekt och personen kommer att kunna fortsätta vara den individ som du blev förälskad i.
I filmen Vi är rollerna statiska. Det är en man som utövar sin äganderätt över en kvinna. Så är det också i Heberleins text. Vad jag tror är vanligt är att båda parter i en relation försöker kontrollera och äga den andre. Det är inte en klar uppdelning utan ett kontrollbeteende som vi alla bär på och måste förhålla oss till. Kanske är beteendet i vissa fall kopplat till en könsroll och könsmaktsordning, men jag tror att beteendet är vanligt hos alla individer och förekommande i relationer oavsett om du är homo- bi- eller heterosexuell.
En film på liknande tema är Le Mépris, en av mina favoritfilmer. Där tvivlar en man på sin fru i den utsträckningen att hon tillslut inte kan något annat än förakta honom och relationen genomsyras av detta. För att undersöka hur det går att förhålla sig mer öppet och accepterande i dina relationer, läs Kärlekens ACT av Russ Harris. Även terapeuten Esther Perel är intressant att läsa, hon redovisar i sin bok Vill ha dig, en idé om att vi genom att omfamna osäkerheten i relationer kan hålla sexualiteten levande.
Tidigare inlägg om ACT och relationer.
Och tolerera och acceptera jobbiga känslor gör en kanske lättast om en lär sig tolka och förstå sina egna känslor, bli trygg i sig själv och i ens roll gentemot andra och sedan lära sig kommunicera sina egna och andras känslor verbalt?
Det tror jag, att formulera för dig själv hur du vill vara i relationen och sedan ha det som riktning. Både i kommunikation i beteende och i vad du säger. Kommer också att tänka på ett radioprogram om bland annat självbehärskning som jag hörde för någon vecka sedan, att det är så eftersträvat i vårt samhälle. Det är viktigt att komma ihåg också att det måste finnas utrymme att inte alltid lyckas göra så som vi önskar. Att ha försoning som en självklar del i förhållandet.
Jag vet inte jag. Ord som tolerans och acceptans och empati och diplomati och förståelse för andras behov känns självklara men försoning låter för mig som att tolerera faktiska fel/kränkningar. Kanske jag som är defensiv.
Men tillit förtjänar en genom tid och brist på fel/kränkningar. Inte genom försoning. No?
Intressanta tankar Saga!
Äganderätten är nåt jag möter varje dag men ingen eagerar över det. Det finns i språket vi använder oss av och i vardagsuttrycken. Mitt hem, mitt arbete, min arbetsplats, mitt husdjur, min familj, mina barn och även min sambo, partner, fru, man osv. Äganderätten blir ett sätt att definiera sig själv vågar jag säga. Ett sätt att markera gränser av tryghet och otrygghet för oss själva och för andra. Kanske en diskussion om kärlekens olika ansikten borde vara på sin plats redan i tidig ålder? Kanske även historisk fakta kring det vi i väst kallar för kärlek och hur de kärleksrelationer vi erbjuds har uppkommit?
Kanske handlar det om att i tidig ålder skapa trygghet i ovisshet och obehagskänslor? Att lära oss att befinna oss i dessa känslor och inse att de inte kommer att förgöra oss. Det får mig att tänka på populärkulturen där i både film, litteratur och musik är historierna fyllda av smärta kopplad till kärlek. Där min älskade har lämnat/förått mig och vårt heliga möte. Där är de obehagliga känslor mer regel än undantag. Är de mindra farliga när vi får känna vad karaktärerna går igenom istället för att själva bli utsatta för det? Det är då jag ser de enorma likheter vi har mellan kärleksidelaet med tvåsamhet som kärna och relationen som människan har till gud i Kristendomen. Vilket är ett helt annat tema vi kan diskutera en annan dag 😉
Har bara sett trailer för denna men är rädd att jag inte skulle klara se den, säger kanske en del om min “förmåga” att våga känna osäkerhet och obehag. Men jag tror du är inne på något. Tror också att det ibland/ofta kan komma att behövas en inre resa där man upptäcker var ursprunget till de upplevda obehagen härrör. Inte sällan har säkert svårigheterna att släppa kontrollen med otrygghet och skam i barndom att göra. När man förstår sina känslor och ser vilka behov som ligger bakom tror jag det är lättare att flyta på sitt obehag och våga älska