Bland hundratals besökare på en klubb i Stockholm springer jag rakt in i någon jag första och förra gången mötte som 18-åring på festival i ett somrigt Småland. Jag hade precis gått ut gymnasiet och skulle inom någon månad lämna Sverige för Paris. Det känns inte som att tiden stått stilla, men det känns som om utvecklingen skett parallellt under nästan 10 år och vi har färdats mot samma punkt fast i olika banor.
Det får mig att tänka på timing och relationer. Vi tillskriver ibland timingen till ödet och meningen. Försöker förklara varför vi kom rätt och varför vi kom fel. Timing och det slumpmässiga att vi faktiskt lyckas träffa varandra jagar i våra tankar. Vad var det som gjorde att vi var på just den platsen? Kommer vi någonsin lyckas ha samma timing igen, som att timing är något som vi behärskar.
Vi diskuterar nätdejting, där skapar vi vår egen timing tänker jag. Det blir ett försök att behärska variabler som vi annars är totalt utlämnade till. Inom loppet av några klick och minuter så har vi samlat på oss information om en person. Vi använder informationen i en förhoppning om att fatta bättre beslut än de till synes slumpmässiga som vi har möjlighet att fatta i en stökig krogmiljö. Ett kontrollerat förlopp.
På samma gång som vi skapar en illusion av att kontrollera förloppet så ökar kanske vår ångest över att det inte blir som vi tänkt. Relationer, de är livet, de är dynamiska, rörliga och lynniga. Kanske är det så att i samma stund som vi påbörjar försöket att behärska relationerna kväver vi något och påverkar potentialen.
En klok person som jag känner talade en gång med mig om att tiden, som vi uppfattar den, är en konstruktion. Därför kan vi inte fästa oss för mycket vid den. Idén om tiden styr i för hög utsträckning hur vi förhåller oss till omvärlden och till varandra. Vi får tanken att en missad möjlighet innebär att vi går miste om den för alltid eftersom tiden fortsätter att ticka. Kanske är det inte alls så, kanske återkommer förloppen, möjligheterna, successivt genom livet och kan vi vila i det och acceptera vår stundtals skiftande timing så kan vi känna ro. För den där möjligheten till det där samtalet eller natten kommer igen, kanske om en månad, kanske om tio år, i samma liv, i en helt annan stad.
Briljant, som vanligt. 🙂
Tack! 🙂