Identitet

December 25th, 2011 § 1 comment § permalink

Den är kommentaren på min Facebooksida till inlägget om relationer och socialt samspel fick mig att fundera över hur mycket identitet som ryms i rollerna som singel eller en person i en relation. Inte enbart då i förhållande till den som vi valt att dela vårt liv med utan även i förhållande till vår omgivning. Spännande tyckte jag.

“Nyckeln till detta tror jag är att förstå hur starkt parförhållandet definierar självbild och identitet hos många. Man axlar den rollen man ser/tror sig själv vara och det definierar förståss alla sociala sammanhangs utgångsläge. Sociala sammanhang är, vad jag tror mig märkt, för ovanstående “många” främst ett sätt att hitta en partner på. Har man redan en finns det inget behov för umgänge annat än med de redan frälsta (paren).

Hör bara på detta som en bekant sa till mig:
“-Vad ska jag med facebook till, jag har ju sambo”.
.. jag vet inte vad jag ska säga :D

Tror det är en blandning av lika delar mellan hot som du skriver, ängslighet och ointresse. Hot, om singeln lever ett lyckligt liv är det förståss ett existentiellt hot mot parhalvans självbild, är verkligen parförhållande det enda rätta då singeln verkar ju lycklig? Ängslighet, om inte plats och personer är uppgjorda i förväg tror man att partner kommer bli svartsjuk eller arg (dålig tillit). Ointresse, jag har ju redan en partner, varför ska jag gå ut och träffa folk?

Hade jag fått en hundring varje gång jag hört “min pojkvän” inom två minuter i ett samtal med någon nyfunnen tjej på en fest så hade jag inte behövt betala räntor till banken nu. Ja men förlåt jag ville bara snacka lite, det är ändå lite roligt. Eller? När jag möts av detta kompakta snackmotstånd från parhalvorna inkräktar det ju till slut på min egen bild av världen. Det kanske inte är roligt att bara snacka lite? Jag kanske inte ska gå på den där festen… där är ju bara såna par och parhalvor.

Är det tidiga definierandet av partnerskap i samtal med nyfunna människor bara en stängd dörr då? Nja nej inte helt. För andra parhalvor fungerar det ju. Då har man samma världsbild och samma snack. Men för singlar är det hemskt exkluderande vilket är bara så tråkigt. Ifall man inte är singel och relationsterapeut, förståss. $$$

Nu ska jag gå hem till mina höns och se att de har det bra i kylan. De nekar då aldrig ett snack! kluck!”

 

Nu ska jag gå hem till min flickvän

December 16th, 2011 § 5 comments § permalink

Bild från http://29.media.tumblr.com/.

Jag reser själv. Ensam. Första dagen är en vän som det senaste året bott i Berlin kvar i staden och hon tar mig till spännande nya ställen. Ett ställe där den senaste tyska hiphopen skapas. I en källare. Vi blir ömsom hånade ömsom raggade på. Det är roligt och vi spelar de sämsta partierna Yatzy någonsin i mitt liv.

När min vän har lämnat staden går jag för första gången i mitt liv ensam på restaurang. Ett ställe i Mitte med gudomlig schnitzel och god öl där jag varit tidigare, på en annan mindre ensam resa. På dagarna ska jag skriva, men på kvällarna vill jag gärna ha sällskap. På restaurangen sitter två svenska killar bredvid mig. Jag avslöjar mig inte utan sjunker ner i min bok. Plötsligt vänder sig en av killarna mot mig.

- Are you swedish?

Jag svarar jakande och han berättar att han är god vän med en av mina närmsta vänner. Han har sett mig på Facebook och kände igen mig. Jag flyttar över med min schnitzel till deras bord och trivs med sällskap. Det var kanske inte meningen att just den här gången skulle bli mitt första ensamma restaurangbesök.

Min nyfunna vän har tillbringat 24 timmar i Berlin och ska strax tillbaka till Stockholm. Jag vänder mig därför mot hans vän, vad ska du göra i kväll undrar jag och får till svar att han ska hem till sin flickvän. Kanske är det inget märkligt med det svaret, men när jag inom 24 timmar får höra från en annan bekant att han har otroligt mycket att göra på jobbet och i skolan och överallt annars blir jag lite ledsen. Jag berättar för en vän via Skype. Hon säger

- Men alltså en förklaring kan ju vara att han har flickvän. 

Jag förstår att jag inte har någon plats där de där flickvännerna är. Det är intressant tycker jag. Talar med en äldre släkting om det, hon trodde att det handlade om en generationsfråga, att det var annorlunda i min generation. Kanske inte. Hon har själv upplevt hur singelskapet blev en missad entrébiljett till många sociala sammanhang. Andra jag känner har berättat samma sak. Som singel är du naturligt ett hot mot monogamin och tvåsamheten. Som att din rena existens är ett ifrågasättande av den. Fast du bara ville hänga.

Jag frågar mig själv hur många sociala kontakter, vänskaper och äventyr som missas med just ordet flickvän eller pojkvän. En vän till mig försökte länge att införa ett system där ingen skulle presenteras som flickvän eller pojkvän. För honom var det viktigt att alla fick vara de unika individer som de var, oavsett vem de var ihop med. Jag hade gärna träffat mina nyfunna vänners flickvänner. Eftersom de hittat varandra så skulle de säkert varit intressanta och spännande människor att lära känna. Nästa gång kanske. För förutom att  det blir heteronormt så blir det också lite tråkigare.

Läs även andra bloggares åsikter om flickvän, heteronorm, par, partner, pojkvän, relationer, vänner

Den olyckliga förälskelsen

December 15th, 2011 § 5 comments § permalink

Bild från http://playdates.tumblr.com/.

Första gången en man krossade mitt hjärta var jag 12 år. Han var 18 år och jag hade skickligt duperat honom under ett halvår. När han förstod hur ung jag var såg han ingen annan utväg än att aldrig mer kontakta mig, trots sin förälskelse. Då jag var 22 år träffades vi igen. Efter ett halvt år krossade han än en gång mitt hjärta. Det gjorde inte lika ont den gången.  

Än en gång är jag olyckligt förälskad och enormt receptiv. Den unga mannen har täta ögonfransar och när han stänger dem och somnar ser han ut som en docka. Jag tänker på honom som något som ges till mig mitt i all olycka.

- Är du en sån som fäster dig lätt vid människor?

Utan den cynism eller den desillusionism som jag befunnit mig i de senaste veckorna ser han på mig. Jag läser i Till sista andetaget av Anne Swärd

Kärleken och alla lögnerna. Särskilt kärleken, dess gift är som ormarnas, går raka vägen till hjärtat utan att det gör ont, plötsligt är man bara förlorad.

Någon jag talar med beskriver kärleken som den sociala konstruktionen och inte mindre verklig för det. Jag får beskrivet för mig hur vårt samhälle saknar fysisk smärta. Det fysiska lidandet är mer och mer fjärran oss. En barnmorska i min klass beskriver hur gravida kvinnor är räddare än någonsin för att föda. Och smärtan det innebär. Många vill gå i KBT innan sin förlossning. Kanske är det därför som vi klamrar oss fast vid det mentala lidandet. Vi är olyckligare än någonsin läser jag. Ändå lever vi i en tid där vi smärtstillar bort minsta obehag och lär oss beteendestrategier för att undvika dysfunktionella sammanhang och relationer.

Är då den olyckliga förälskelsen en reaktion på det? Vissa blir aldrig kära. De går i ett jämnt tillstånd och hittar kanske efter ett tag en partner att slå sig till ro med. För andra är den olyckliga förälskelsen ett normaltillstånd. De verkar söka det själsliga lidandet. Kanske är det bara otur, kanske fattar de ett medvetet val för att få känna i en tid full av Ipren.

 

Läs även andra bloggares åsikter om förlossning, förälskelse, Ipren, KBT, kärlek, lidande

Where am I?

You are currently viewing the archives for December, 2011 at Saga om Sexologi.

  • Twingly BlogRank
  • Twingly Blog Search ShowBlog=NO blog:http://www.sagasexologi.se/ sort:inlinks Most linked posts