Den allvarsamma leken med acceptans

November 20th, 2011 § 11 comments § permalink

Jag sitter högt upp i ett hus i ett dimmigt Morgonmalmö och läser raderna

Man väljer inte sitt öde. Och man väljer lika lite sin hustru eller sin älskarinna eller sina barn. Man får dem, och man har dem, och det händer att man mister dem. Men man väljer inte!

I fredags hade vi en heldag om parterapi på KBT-utbildningen. Vår föreläsare lyfte acceptans som en del som saknats i traditionell parterapi. Att enbart rikta in sig på beteende eller tankar är inte tillräckligt. Acceptans är ett begrepp som hör till den tredje vågen av kognitiv beteendeterapi. Att acceptera kan innebära att du exempelvis känner psykisk smärta och genomför det där jobbiga samtalet, i förhållande till att känna psykisk smärta och använda den som en anledning att inte genomföra samtalet. Det är möjligt att känna svåra känslor och ändå leva livet, eftersom livet till stor del består av mer komplexa känslor är ett tillstånd av ständig lycka. Genom att acceptera att lycka inte är ett normaltillstånd och att acceptera lidandet som livet ibland innebär så förändras något i vårt förhållningssätt till det.

Vår lärare berättar att just acceptans är något som många terapeuter själva använder sig av. Min vän säger bestämt till mig på tåget – det är möjligt att vara livrädd för att bli sårad och gå in i relationer. Jag tänker också att acceptans kan bli ett sätt att motbevisa oss själva i olika föreställningar som vi har om vad som fungerar och inte fungerar. Dagen med parterapi är underhållande. Klassen delar frikostigt med sig att egna exempel.

Vi talar om inkludering och exkludering. Om föreställningar om kön och vilka roller vi tar i relationer och vad det kan bero på. Begreppet polarisering är intressant, genom den processen förstärks konflikten mellan parterna ytterligare och lidandet ökar. Exempelvis i ett par där temat för konflikten är närhet – distans, den ena parten strävar efter närhet medan den andra gärna vill hålla en viss distans. I polariseringsprocessen närmar sig då parten som vill ha närhet den distanssökande parten ytterligare, vilket då leder till att parten som vill hålla distans ytterligare drar sig undan. En klok person jag känner formulerade en gång det som att distanspersonen helt enkelt inte får tid att längta.

Att leka med tanken vad som skulle hända om personen som törstar efter närhet skulle backa lite är intressant. Jag funderar på om vi inte allt för sällan leker med våra roller. Vi hamnar lätt i en bild av oss själva som statiska på olika sätt. Jag gillar ju närhet och hen vill ha distans.

Åter till Hjalmar Söderberg, för jag tror att det ligger något där. Acceptans handlar inte om att stilla acceptera sakernas tillstånd, att inte välja sin partner eller sin livsväg. ACT, acceptance and commitment therapy, innehåller även en del som går under benämningen värderad riktning. Individen formulerar värden att arbeta mot, exempelvis jag vill ha en kärleksfull relation, men i strävan efter dessa värden så använder vi oss av acceptans för att inte stånga oss blodiga. Kanske väljer vi inte vårt öde, men vi formar det genom livet vi lever och det kan vi välja att göra som passiva åskådare eller som aktörer. Vi kan också välja att vila en stund i de svåra känslorna istället för att tillbringa all vår tid i flykt från dem.

 

Läs även andra bloggares åsikter om ACT, Hjalmar Söderberg, KBT, kärlek, livet, parterapi, relationer

Where am I?

You are currently viewing the archives for November, 2011 at Saga om Sexologi.

  • Twingly BlogRank
  • Twingly Blog Search ShowBlog=NO blog:http://www.sagasexologi.se/ sort:inlinks Most linked posts