Singelskapet – en fristad för parallella relationer?

July 15th, 2011 § 10 comments

I min lågstadieklass gick en kille som hade sju tjejer. Att vara ihop med honom var socialt lite mindre värt än att vara ihop med någon av de andra i klassen eftersom han hade ett antal parallella relationer. Jag tänker på det när jag läser en artikel i NIKK-magasinet och talar med flera av mina nära vänner. Mina vänner definieras som singlar, och i och med det singelskapet kan de dejta ett flertal personer samtidigt. Personerna som mina vänner dejtar träffas aldrig och det är väldigt viktigt att relationerna inte definieras som seriösa. Med jämna mellanrum blir det så att vissa av relationerna rör sig mot mer stabila former, och det som då brukar hända är att mina vänner avvecklar dem. Jag funderar på hur singelskapet definieras, är det ensamhet som är den grundläggande faktorn? Få av de vänner som jag vet definierar sig som singlar är ensamma. De har stora sociala nätverk och en ständig flod av aktiviteter och nya människor i sina liv. Ändå är det ensamheten, avsaknaden av någon annan som ska definiera dem, avsaknaden av det långvariga förhållandet och livspartnern som ska vara den gemensamma nämnaren.

Via Lotta Löfgren Mårtenssons blogg hittar jag en artikel om tvåsamhet i NIKK-magasinet. Forskarna menar att parnormen har gått om heteronormen i delar av Europa och norden. Om du inte inordnar dig i normen, eller strävar mot den så drabbas du av sociala sanktioner. Det kan handla om att inte bli inbjuden till sociala sammanhang eller att omvärlden tycker synd om dig. Singelskapet och kopplingen till social status är också starkt åldersförknippat, i takt med att du blir äldre så förväntas du finna mognaden som innebär att du inordnar dig i en monogam parrelation. I artikeln i NIKK kan jag läsa om hur en av intervjupersonerna som 20-åring av sina vänner fick respons för sitt spännande singelliv med resor, vänner och action, som 30-åring ändras synen på hennes livssval och istället tycker vännerna synd om henne.

Barn är också något som är starkt förknippat med frågan om tvåsamhet. Där har jag i min umgängeskrets märkt av en attitydförändring. Om någon för några år sedan uttryckte tvivel inför att få barn så ifrågasattes detta starkt, personen möttes av menande nickar att det kommer nog med åren, vänta bara på den biologiska klockan. Så gick åren, och det närmsta som vi kommit barnlängtan är att några av oss börjat träffa personer som redan har barn. En av mina vänner, som befinner sig i ett stabilt monogamt förhållande, säger att hon nog inte är så intresserad av det där med barn, de andra nickar och säger att nej, det kan vi verkligen förstå. Någon annan vill ha barn, men är inte säker på att tvåsamheten kommer att vara vägen dit och vi talar lättade om möjligheten med Storkkliniken i Danmark.

Tillsammans är vi mindre ensamma, men tillsammans kan innebära så mycket. Tvåsamhetsnormen är så stark idag att singelskapet delvis omformats till en fristad för parallella relationer. Illusionärt förhåller vi oss till ytterligheterna singel eller tillsammans och klickar pliktskyldigt i rutorna på Facebook, men i praktiken växer sig gråskalorna sig allt starkare. Det romantiska parförhållandet som norm och ideal är starkt och subventioneras av ekonomiska, kulturella, politiska och sociala faktorer, men i människornas vardag sker ständigt små minirevolutioner där de själva väljer att definiera förhållandet till medmänniskorna med ett erkännande av den komplexitet som det ofta innebär.

 

Läs även andra bloggares åsikter om forskning, heteronorm, relationer, Sexologi, singel, tvåsamhetsnorm

Tagged , , , , ,

§ 10 Responses to Singelskapet – en fristad för parallella relationer?"

  • Wavelin says:

    På ett plan så kan jag tycka att det hör till en personlig mognad att ha djupa och stabila förhållanden. Att dra sig ur ett förhållande för att det blir för seriöst är ett beteende som ofta visar på en rädsla för djupa känslor och för att bli sårad.

    Samtidigt så kan nog många uppleva att de inte har något alternativ, om de som du skriver vill behålla en personlig frihet men också flera kärleksrelationer. Och då beror det ju inte på en känslomässig omognad. I den gängse samhällsnormen finns ju idag inget utrymme för flera djupa (sexuella) kärleksrelationer samtidigt. Man trycks in i mallar – singel eller monogam tvåsamhet. Och det är ju bara sorgligt. Jag tror och hoppas att den extrema tvåsamhetsmall som vi har idag, snart kommer att verka lika absurd som den extrema hetromall vi hade förr.

    Jag tror att många människor har en förmåga och en vilja att ha flera nära (sexuella) relationer, men det är verkligen ett tabu idag. Tänk att gå ut på sin arbetsplats med att man har flera långvariga kärleksrelationer, eller bor i “parförhållanden” med fler än en person. Tror inte att många skulle göra det i dagsläget.

    • Saga says:

      Jag håller med dig och funderade över det där, om det är kulturen som omöjliggör relationerna under de former som vi själva vill ha dem eller om det handlar om en personlig rädsla för ett djupare förhållande. Kanske en kombination av de båda, men jag tror som du att förståelsen och bemötandet av parallella relationer gör att det blir väldigt svårt att leva öppet på ett annat sätt än i monogam tvåsamhet.

  • Teodor says:

    Varje gång jag läser din blogg tänker jag samma sak. Du är bäst!

    Jag gillar hur du håller dig öppen och inte dömande i dina inlägg men ändå uttrycka dina åsikter när det behövs. Alltid påläst med teori och kopplar det till praktiska situationer gör du också.

    Angående normer i det här inlägget. Jag håller starkt med normen om parsamhet i mina sociala relationer men jag tyckte det var intressant angående barn där jag har fått uppfattningen att attityderna går lite tillbaka mot den gamla normen om Volvo villa vovve. I diskussioner om barn märker jag att skepsisen starkt finns kvar. Speciellt hos lite yngre.

    • Saga says:

      Tack Teodor! Det gör mig så glad att du skriver så! Barnfrågan är säkert väldigt kontextbunden och det blir svårt att generalisera mellan olika kulturella sammanhang. Normer är ett spännande begrepp i det att de framställs som statiska, men samtidigt ständigt ligger i förändring.

  • Josef Boberg says:

    Jag är 70 år LivsErfaren – och har haft en tonårsrelation under ca 3 år, överlevt ett äktenskap under 30 år (som gav två barn och fem barnbarn att “dras med”) och har haft en den 15 april 2011 avslutad särbo- och samborelation under ca 13 år.

    Utifrån dessa gjorda erfarenheter så konstaterar jag krasst: “Ensam kan jag ENBART vara tillsammans med någon eller några andra – men ALDRIG med mig själv !”

    Sorglustigt men sant – så som jag ser det.

    • Saga says:

      Hej Josef! Intressanta tankar, tack för att du delar med dig! Då är vi alltså inte mindre ensamma tillsammans, utan mer… Sorglustigt var ett bra ord.

  • Cicci says:

    Hej Saga, måste bara säga att jag ramlade in här av en slump när jag googlade “sexolog”.. Jag har planerat börja plugga till lärare nästa höst och täntke sedan komplettera med sexologi, verkar som att vi har ungefärligt samma mål..! :)
    HUr som helst.. måste bara säga att du skriver så himla bra och gripande, jag ramlade in här för kanske en timme sen och har läst dina inlägg nonstopp sens dess!
    Jag kikar in igen en annan dag, sån här läsning är fantastisk intressant!
    Tack! :)

    • Saga says:

      Hej Cicci!
      Vad otroligt glad jag blev av din kommentar, det är så peppande att få höra. Välkommen tillbaka till bloggen och lycka till med din sexologikarriär!

  • G. says:

    Du skriver om tvåsamheten som norm, men bara i kontrast till singelskapet. Jag funderar på om det i första hand är avsteget från tvåsamheten som är normbrottet, eller avsteget från familjelivet (och därtill möjlighet till barn etc.)?

    Jag har själv en relation som är av en flersam natur (även om den för tillfället bara innehåller två personer – språkligt svårt att beskriva!), och har väl känt att andra reagerar med lite förvirring och osäkerhet när jag berättar. Men singelskapet verkar svårare att passa in i en förväntad livsmall än vad polyförhållanden gör…

    • Saga says:

      Hej G,
      Min tanke med inlägget var främst en idé om att rubriceringen singel används även för polyrelationer eftersom tvåsamhetsnormen är så stark. Att det som rubriceras som singel kanske egentligen handlar om poly och att det blir lättare att presentera sig som singel eftersom man annars möts av den förvirring och osäkerhet som du beskriver. Som singel är det ok att träffa flera. Jag tror att det finns en stor vinst i att synliggöra fler sätt att leva på än tvåsamma monogama relationer och visa på möjligheten att själva definiera hur vi vill leva så tack för din kommentar!

      Språk är också en intressant aspekt av det hela, det är svårt att beskriva sina relationer om det inte finns ord för hur de ser ut.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

What's this?

You are currently reading Singelskapet – en fristad för parallella relationer? at Saga om Sexologi.

meta

  • Twingly BlogRank
  • Twingly Blog Search ShowBlog=NO blog:http://www.sagasexologi.se/ sort:inlinks Most linked posts