För andra gången ska jag se Melancholia, det är Bergmanveckan på Fårö och bara någon timme innan springer jag in i Hynek Pallas och vi pratar om hur det kommer att vara att se filmen i den här forskrossande vackra miljön. Jag är gripen av Fårö och Gotlands landskap och känner att dess skönhet ibland är nästan outhärdlig. Då ber jag en vän skicka bilder på sin kontorsutsikt från Lund, för att ge mig lite mer verklighetsförankring. Därför är jag lite oroad över att gå från den skönheten in i Melancholias dova och vackra värld. Jag slår mig ner i stolen på biografen i Fårösund och bestämmer mig för att se Melancholia på ett annat sätt den här gången. Jag bestämmer mig för att se filmen med fokus på männen.
I bloggens begynnelse hade jag ofta blicken på männen och maskulinitet, det resulterade också i mitt jobb på Man Magazine. När jag läser serien om hur mannen mår i Svenska Dagbladet så blir jag påmind om vikten att granska även mannens situation, normens situation. I SvD kan jag läsa att lärare förvandlats från ett mans- till kvinnoyrke och att även läkare är på väg att bli det, jag läser också att fler kvinnor pensionssparar och att det är fler kvinnor än män som studerar vid högskola och universitet. Jag funderar på männen i min närhet och hur de får förhålla sig till den kvinnoroll som jag tidigare beskrivit i mina texter om Melancholia, Till det som är vackert och Black Swan. Den nya kvinnorollen, som utan att lägga värderingar i hur den ser ut, ser annorlunda ut än hur vi för bara några år sedan beskrev stereotypa kvinnliga och manliga drag. Även männen i Melancholia får förhålla sig till den rollen i förhållande till Justine, Claire och deras moder.
Efter att ha sett Melancholia en andra gång med blick på männen listade jag hur deras situation ser ut och det genomgående temat är förnedring, sexuellt och socialt förlöjligande och utsatthet.
Vi har Claires man som utnyttjas socialt och ekonomiskt. Justines man som förlöjligas sexuellt och socialt, blir sviken, utnyttjas. Justine och Claires pappa får vara lite mer ifred, han är den fria själen, diffus och flytande, men förlöjligas ändå av sin före detta fru. Justines nya kollega utnyttjas sexuellt, förlöjligas. Justines chef misslyckas med försöket att vara överordnad och förlöjligas socialt av Justine. Lille far servar familjen. Hästarna är hingstar som rids hårt och piskas av Justine.
Vi har även pojken, han är ännu inte könad, han har inte klivit in i maskuliniteten och får därför fortfarande vara nära kvinnorna och skyddas i rollen av barnet.
Svenska Dagbladet frågar sig hur mannen mår. Jag vet inte hur mannen generellt mår, men jag misstänker att männen i Melancholia lider. Ändå vänder recensenter och skribenter, inklusive jag själv, nästan uteslutande blicken mot kvinnorna, Claire och framförallt Justine. Kanske är det en del i den process kring genus som jag tror att vi befinner oss mitt i.
De stackars männen kanske inte vet var de ska ta vägen när de traditionella manspositionerna allt mer ockuperas av kvinnor… de får helt enkelt komma på nya sätt att låtsas vara bättre på. Kanske hitta på en ny klass? eller kanske en ny titel; Mäster Doktor XY, eller nåt.
Som social pajas borstar jag av mig förnedring som damm på rockärmen och att förlora min mansidentitet rör mig inte heller, då den aldrig har varit en del av mitt liv.
Hej Albert,
Jag tror inte att du är ensam om att inte känna dig som en del av den ganska generaliserade mansroll som vi möter då vi pratar om könsidentitet och dess förvandling. Det blir intressant att se vart den leder, mot mer mångfacetterade roller eller mot smalare..
Jag upplever en friskare luft, en ny mansrörelse växer fram som tex. Pelle Billings blogg och Mansnätverket.
Feminister och genusvetare/HBT-aktivister; Ni har inte längre tolkningsföreträdet, problemformuleringsprivilegiet är borta.
Den heterosexuella vita mannen slår tillbaka efter 20 år av statsfeminism och marxistisk genusteori och Queer-nonsens.
Frågor på det….?
[…] och om att ta tid för sex. Ett inlägg handlar om musor och groupies. Sidan avslutas med ett inlägg om just manlighet och sexualitet, utifrån Lars von Triers Melancholia. Ett inlägg där jag självkritiskt resonerar om det fokus […]