Singelskapet – en fristad för parallella relationer?

July 15th, 2011 § 10 comments § permalink

I min lågstadieklass gick en kille som hade sju tjejer. Att vara ihop med honom var socialt lite mindre värt än att vara ihop med någon av de andra i klassen eftersom han hade ett antal parallella relationer. Jag tänker på det när jag läser en artikel i NIKK-magasinet och talar med flera av mina nära vänner. Mina vänner definieras som singlar, och i och med det singelskapet kan de dejta ett flertal personer samtidigt. Personerna som mina vänner dejtar träffas aldrig och det är väldigt viktigt att relationerna inte definieras som seriösa. Med jämna mellanrum blir det så att vissa av relationerna rör sig mot mer stabila former, och det som då brukar hända är att mina vänner avvecklar dem. Jag funderar på hur singelskapet definieras, är det ensamhet som är den grundläggande faktorn? Få av de vänner som jag vet definierar sig som singlar är ensamma. De har stora sociala nätverk och en ständig flod av aktiviteter och nya människor i sina liv. Ändå är det ensamheten, avsaknaden av någon annan som ska definiera dem, avsaknaden av det långvariga förhållandet och livspartnern som ska vara den gemensamma nämnaren.

Via Lotta Löfgren Mårtenssons blogg hittar jag en artikel om tvåsamhet i NIKK-magasinet. Forskarna menar att parnormen har gått om heteronormen i delar av Europa och norden. Om du inte inordnar dig i normen, eller strävar mot den så drabbas du av sociala sanktioner. Det kan handla om att inte bli inbjuden till sociala sammanhang eller att omvärlden tycker synd om dig. Singelskapet och kopplingen till social status är också starkt åldersförknippat, i takt med att du blir äldre så förväntas du finna mognaden som innebär att du inordnar dig i en monogam parrelation. I artikeln i NIKK kan jag läsa om hur en av intervjupersonerna som 20-åring av sina vänner fick respons för sitt spännande singelliv med resor, vänner och action, som 30-åring ändras synen på hennes livssval och istället tycker vännerna synd om henne.

Barn är också något som är starkt förknippat med frågan om tvåsamhet. Där har jag i min umgängeskrets märkt av en attitydförändring. Om någon för några år sedan uttryckte tvivel inför att få barn så ifrågasattes detta starkt, personen möttes av menande nickar att det kommer nog med åren, vänta bara på den biologiska klockan. Så gick åren, och det närmsta som vi kommit barnlängtan är att några av oss börjat träffa personer som redan har barn. En av mina vänner, som befinner sig i ett stabilt monogamt förhållande, säger att hon nog inte är så intresserad av det där med barn, de andra nickar och säger att nej, det kan vi verkligen förstå. Någon annan vill ha barn, men är inte säker på att tvåsamheten kommer att vara vägen dit och vi talar lättade om möjligheten med Storkkliniken i Danmark.

Tillsammans är vi mindre ensamma, men tillsammans kan innebära så mycket. Tvåsamhetsnormen är så stark idag att singelskapet delvis omformats till en fristad för parallella relationer. Illusionärt förhåller vi oss till ytterligheterna singel eller tillsammans och klickar pliktskyldigt i rutorna på Facebook, men i praktiken växer sig gråskalorna sig allt starkare. Det romantiska parförhållandet som norm och ideal är starkt och subventioneras av ekonomiska, kulturella, politiska och sociala faktorer, men i människornas vardag sker ständigt små minirevolutioner där de själva väljer att definiera förhållandet till medmänniskorna med ett erkännande av den komplexitet som det ofta innebär.

 

Läs även andra bloggares åsikter om forskning, heteronorm, relationer, Sexologi, singel, tvåsamhetsnorm

Har du tid att knulla?

July 12th, 2011 § 6 comments § permalink

Sista gången vi älskade var faktiskt i mitten av 80-talet någon gång” är Tords kommentar till han och hans frus sexuella relation. Det är lång tid som har förflutit sedan dess. Tord har tappat tron på människokärlek och planerar stillsamt hur han ska ta livet av sig. Så flyttar en ny granne in. Hon går under bestämda tider runt naken i lägenheten. Tord har den bästa utsikten från sitt fönster och får tre vänner som kommer för att spana på den nya grannen med strikt turordning och äggklocka som mäter tiden. Alla är dock inte lika nöjda med att den nya grannen går runt naken, andra boende organiserar sig och Tord och hans vänners spanande är hotat. En av Tords vänner frågar sig “Ska allt bli som vanligt nu, ska jag börja mata katter igen?“. Så utspelar sig novellfilmen Den bästa utsikten som finns på SVTplay.

Jag funderar över det där med tid och sexualitet, hur mycket tid vår sexualitet tar. Då jag för något år sedan läste en artikel om högsexuella kvinnor blev det tydligt att de kvinnorna organiserade sitt liv så att sexualiteten tog en större del tid än hos människor med mindre sexuellt intresse. I boken Finna flow av Mihaly Csikszentmihalyi kan jag läsa hur människor klassar kvaliteten på olika upplevelser i vardagen, hemarbete upplevs exempelvis negativt och symboliseras med ett – på barometern lycka, samtal, umgänge, sex får mycket positivt, ++ på samma barometer. Detta kan ställas i förhållande till att sex är något som vi gör mindre frekvent än hemarbete, Csikszentmihalyi menar att om vi exempelvis åt mat 100 procent av tiden skulle detta snart sluta skänka njutning och tillfredsställelse. Csikszentmihalyi skriver också att sex och romantik ger de bästa ögonblicken under dagen, men att de sysselsättningarna är sällsynta för många människor. Med ett undantag skriver Csikszentmihalyi, om sex och romantik är förknippade med ett varaktigt förhållande, det förhållandet bör då även skänka känslomässig och intellektuell belöning.

Jag tycker att detta är ett intressant påstående eftersom jag anser att det kan ifrågasättas. Sexologen Esther Perel som jag skrivit om tidigare lyfter ofta hur tvåsamhet, som Csikszentmihalyi menar är nyckeln till sex och romantik för många människor blir ett ofrivilligt celibat. Vi har en kultur kring tvåsamhet och monogami som gör att om den ene inte är intresserad av sex i samma utsträckning som den andre så förväntas partnerna anpassa sig. Att se sex och romantik som något som enbart ryms inom en relation mellan två personer är också något smalt. Tord, hans fru och vänners spanande på den nakna grannen skulle jag i allra högsta grad vilja säga är en sexuell sysselsättning, som dessutom inbegriper flera personer, både medvetna och omedvetna. Så även fantasier och drömmar om sex och romantik. Alla människor har inte samma behov eller inställning till sex, så att ge någon sorts universallösning på att låta sexualiteten ta mer tid och på så sätt öka de bästa ögonblicken i livet tror jag inte på. Jag tänker dock att det kan vara intressant att fundera över sin inställning till sex, vilken plats sex har i ditt liv, hur du förhåller dig och hur du önskar förhålla dig. I Csikszentmihalyis forskning har sex, samtal och umgänge en rubrik och hobbyer, idrott och biobesök en annan. Jag leker med tanken att kanske är det dags att slå ihop rubrikerna, kan inte sex ses som en hobby? Och i så fall, hur mycket tid vill du avsätta till sex?

Läs även andra bloggares åsikter om Den bästa utsikten, Esther Perel, Mihaly Csikszentmihalyi, romantik, sex, sexualitet, SVT, tid

Saga om Sexologi om musor och groupies

July 7th, 2011 § 0 comments § permalink

Panela des Barres

Jag lämnar Sommarsverige för en tjugofyratimmarsresa till Paris. Med mig i mitt handbagage har jag Pamela des Barres I’m with the band. Under resan och ensamma stunder under dagen och natten så läser jag och funderar över rollerna som musa och groupie. Vad skiljer en musa från en groupie och finns det manliga musor och groupies?

Jag tänker att skillnaden musa och groupie kan vara att musan tillskrivs ett värde i det att denne inspirerar konstnären till det kreativa skapandet, musan blir en förutsättning för den kreativa processen. Groupiens värde är mer som objekt, men har samtidigt en mer aktiv roll eftersom det är groupien som närmar sig den kända personen. Musan däremot skulle kanske tillåtas att vara passiv och kuttersmycke eftersom denne är vald av konstnären? Jag funderar också på om det ligger en skillnad i det att groupien är mer sexualiserad än musan. Musan kan finnas som inspirationkälla bara genom att vara medan groupien har som syfte att vara nära den kända personen både emotionellt och sexuellt.

I des Barres bok nämns Cynthia Plaster Caster, i samtal med min vän under natten kommer vi fram till att hon är fascinerande i det att hon skapar ett eget konstnärligt uttryck i mötet med stjärnorna då hon skapar avgjutningar av deras kukar och bröst. Det skulle kunna vara ett exempel på den aktiva rollen som groupien har, denne måste skapa sitt värde, sitt sammanhang i en värld där personen egentligen inte har något egenvärde. Groupien har inte skrivit någon musik, målat eller regisserat. Groupien kan välja att berättiga sin existens med att vara vacker, sexig och objekt, men kan också som både Pamela des Barres och Cynthia Plaster Caster gör skapa ett kreativt uttryck och definiera sin egna roll.

Musorna Clio, Euterpe et Thalie

En av mina favoritböcker är den danske journalisten och författaren Hans Jörgen Lembourns bok om sina fyrtio dagar med Marilyn Monroe. Lembourn väntade till efter Monroes död med att berätta deras historia och när jag bläddrar igenom boken funderar jag på om inte Lembourn är ett exempel på en manlig groupie. Fascinationen som Lembourn uttrycker för Monroe, viljan att vara den som kommer under det kända skal som Monroe i sitt kändisskap delar med världen tror jag också är ett uttryck för groupieskapet.

Mitt intryck är också att kändisskapet är ensamt och genom musan eller groupiens vänliga uppmärksamhet underbyggs förhållandet med förfrågan och efterfrågan, bekräftelsen är dubbel. Ensamheten i kombination med den konfrontation med sig själv och sina tankar som resande och anonyma hotellrum innebär tror jag också skapar ett behov av en trygg och nära punkt. Gång på gång konfronteras jag i texterna med sambandet mellan groupies och resande och ett annat ord för groupies är just road wives. På en lista med de tio mest kända musorna urskiljer jag hur musan inte sällan även är livspartnern, groupien däremot, stannar med självständighet kvar på vägarna och tämjs inte med lätthet.


 

 

Läs även andra bloggares åsikter om Cynthia Plaster Caster, groupie, Marilyn Monroe, musa, Pamela des Barres, Paris

Männens Melancholia

July 2nd, 2011 § 4 comments § permalink

För andra gången ska jag se Melancholia, det är Bergmanveckan på Fårö och bara någon timme innan springer jag in i Hynek Pallas och vi pratar om hur det kommer att vara att se filmen i den här forskrossande vackra miljön. Jag är gripen av Fårö och Gotlands landskap och känner att dess skönhet ibland är nästan outhärdlig. Då ber jag en vän skicka bilder på sin kontorsutsikt från Lund, för att ge mig lite mer verklighetsförankring. Därför är jag lite oroad över att gå från den skönheten in i Melancholias dova och vackra värld. Jag slår mig ner i stolen på biografen i Fårösund och bestämmer mig för att se Melancholia på ett annat sätt den här gången. Jag bestämmer mig för att se filmen med fokus på männen.

I bloggens begynnelse hade jag ofta blicken på männen och maskulinitet, det resulterade också i mitt jobb på Man Magazine. När jag läser serien om hur mannen mår i Svenska Dagbladet så blir jag påmind om vikten att granska även mannens situation, normens situation. I SvD kan jag läsa att lärare förvandlats från ett mans- till kvinnoyrke och att även läkare är på väg att bli det, jag läser också att fler kvinnor pensionssparar och att det är fler kvinnor än män som studerar vid högskola och universitet. Jag funderar på männen i min närhet och hur de får förhålla sig till den kvinnoroll som jag tidigare beskrivit i mina texter om Melancholia, Till det som är vackert och Black Swan. Den nya kvinnorollen, som utan att lägga värderingar i hur den ser ut, ser annorlunda ut än hur vi för bara några år sedan beskrev stereotypa kvinnliga och manliga drag. Även männen i Melancholia får förhålla sig till den rollen i förhållande till Justine, Claire och deras moder.

Efter att ha sett Melancholia en andra gång med blick på männen listade jag hur deras situation ser ut och det genomgående temat är förnedring, sexuellt och socialt förlöjligande och utsatthet.

Vi har Claires man som utnyttjas socialt och ekonomiskt. Justines man som förlöjligas sexuellt och socialt, blir sviken, utnyttjas. Justine och Claires pappa får vara lite mer ifred, han är den fria själen, diffus och flytande, men förlöjligas ändå av sin före detta fru. Justines nya kollega utnyttjas sexuellt, förlöjligas. Justines chef misslyckas med försöket att vara överordnad och förlöjligas socialt av Justine. Lille far servar familjen. Hästarna är hingstar som rids hårt och piskas av Justine.

Vi har även pojken, han är ännu inte könad, han har inte klivit in i maskuliniteten och får därför fortfarande vara nära kvinnorna och skyddas i rollen av barnet.

Svenska Dagbladet frågar sig hur mannen mår. Jag vet inte hur mannen generellt mår, men jag misstänker att männen i Melancholia lider. Ändå vänder recensenter och skribenter, inklusive jag själv, nästan uteslutande blicken mot kvinnorna, Claire och framförallt Justine. Kanske är det en del i den process kring genus som jag tror att vi befinner oss mitt i.

Läs även andra bloggares åsikter om Bergmanveckan, Fårö, genus, Gotland, Lars von Trier, maskulinitet, Melancholia, män

Where am I?

You are currently viewing the archives for July, 2011 at Saga om Sexologi.

  • Twingly BlogRank
  • Twingly Blog Search ShowBlog=NO blog:http://www.sagasexologi.se/ sort:inlinks Most linked posts