Att hitta den rätte – om och om igen

May 14th, 2010 § 10 comments

Kronprinsessan ska gifta sig och myten om att träffa den rätte säljs in som aldrig förr. Då vill jag göra er uppmärksamma på en sak, ni kommer att träffa den rätte, flera gånger om. Efter att äntligen sett filmen 500 days of summer som på ett befriande sätt skildrar hur allt inte alltid blir som man tänkt sig. Du får inte alltid den du vill och kanske är det helt ok. Det gör skitont och du blir jäkligt ledsen. Vanligtvis i romantiska komedier så säljs bilden in av att det finns en rätt, en rätt i hela världen, hela tiden.

Väldigt få människor gifter sig med en person och stannar med denne resten av livet. Människor förändras och ibland fungerar det helt enkelt inte. Det är inget stort misslyckande. Kanske ligger en bit av traumat kring en skilsmässa eller att göra slut i någon sorts föreställning om att det inte kommer mer. Att det fanns en och sen är det slut. Vissa menar att våra svårigheter att leva med en person (otrohet, skilsmässor) tyder på att vi inte är menade att göra det. Eva skrev såhär i en kommentar i ett av mina inlägg

“I den klassiska bilden av parrelationen som återspeglas i filmer och kärlekslåtar är att en person ska vara ALLT för någon annan. “You are my everything” “I can´t live without you” osv… Men hur kan det ens vara möjligt? En människa består av mängder av plan, intellektuellt, mentalt, humormässigt, fysiskt, verbalt, sexuellt… Men ändå kan man bara vara otrogen på ett av dessa plan: det sexuella och fysiska. Skulle en person ses som otrogen om den smög iväg för att ha djupa samtal om konst och arkitektur med någon annan för att det behovet ej kunde fyllas av personens partner? Det kan tänkas att alla andra behov kan uppfyllas av vänner och andra människor, medan det sexuella behovet endast bör uppfyllas inom ramen för en parrelation. På samma sätt som man har vänner som fyller olika funktioner borde man kunna ha partners för olika “ändamål” inom polygamin, inte bara på det sexuella planet… Vad tror ni?”

Kan det vara så att längtan och bilden av hur unik den stora kärleken är gör livet lite svårare för människan? Att vi istället för att se potential i den vi har framför oss eftersträvar någon som är som personerna i alla historierna på Magnetic Fields skiva 69 love songs?

"I don't want to get over you I guess I could take
a sleeping pill and sleep at will
and not have to go through what I go through
I guess I should take Prozac, right,
and just smile all night at somebody new
Somebody not too bright but sweet and kind who would
try to get you off my mind  I could leave this agony behind
which is just what I'd do  if I wanted to  but I don't
want to get over you  cause I don't want to get over love"

Skulle det vara enklare att leva i tvåsamheten om vi avdramatiserade det där med kärleken till den enda rätte lite?

Tillsammans är vi lite mindre ensamma.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

§ 10 Responses to Att hitta den rätte – om och om igen"

  • Kay says:

    Utifrån Evas kommentar:

    För mig (är polyamorös i öppna relationer) skulle “en person ses som otrogen om den smög iväg för att ha djupa samtal om konst och arkitektur med någon annan för att det behovet ej kunde fyllas av personens partner” vara otrohet.

    Inte för det djupa samtalet, det skulle jag se med glädje på. Utan för att otrohet är smygandet, inte handlingen enligt mig.

  • Kay says:

    Tillägg/förtydligande: Inlägget ovan om otrohet är hur jag skulle se på det i mina egna relationer utifrån hur de överenskommelserna ser ut.

    Ingen åsikt om andras relationer.

  • Tanja says:

    Jo, intellektuell otrohet talas det aldrig om. Samtidigt som jag tror att det är rätt vanligt i par att den ene känner att den andre upplever henom som lite dum och inte tillräckligt intellektuellt utmanande.

  • Saga says:

    Kay: Jag stannar också till i en tanke om att problematiken ligger i någon sorts oärlighet. Det blir svårt eftersom vissa regler på det sättet gäller för en part men inte för den andra. Kanske genom ett antagande om att den andre inte skulle acceptera ens tankar – vilket leder till oärlighet.

    Tanja: Jag tror också att de känslorna är vanliga, samtidigt kanske de är ännu mer skamfyllda, för båda parter. Jag funderar på om de inte är relativt vanliga även i vänskapsrelationer..

  • Fluffig föredetta says:

    Vad händer om personen ifråga förutsätter att partnern “utåt” inte erkänner saker och ting för att låta (det blivande förhållandet) ha saker som hen inte tycker om? Vad händer om personen bara visar de bästa sidorna av sig själv? Om personen ifråga ligger och döljer sin “egna” personlighet, framför vad hen egentligen gillar, bara för att få partnerns gillande, är inte det ett slags otrohet mot ens egna samhällstycke? Borde inte part A leta efter annat då det mesta stämmer med A:s personlighet?

  • Helena says:

    Åh.. min favoritscen kom med från Love Actually.

    Jag har nog inte mycket att tillägga i denna diskussion, förutom en hänvisning till Magnus Betnérs prat om äktenskapet.

    Jag älskar denna blogg, den är underbar.

  • Saga says:

    @Fluffig föredetta Jag har lite svårt att följa med i ditt resonemang, men det låter spännande. Menar du det som att det är som någon sorts otrohet att inte visa sig själv i sin relation, att bli det som den andra vill ha?

    @Helena Tack så jättemycket! Jag blir så glad av att läsa att du gillar bloggen! Ska kolla upp Betnér och äktenskapet.

  • Tinky says:

    jag har själv precis blivit lämnad efter en lång, seriös relation. det svider något fruktansvärt som det alltid gör.

    fast han har inte lämnat mig helt – han gav en uttrycklig önskan om att få fortsätta vara min bästa vän, och att han var livrädd att förlora min vänskap. innan dess har vi haft ett långvarigt och troget, om än officiellt öppet, förhållande. Trots att han inte längre vill ha en parrelation, så ser jag det på ett sätt som att han fortfarande är trogen, fast på ett annat vis. en trogen, pålitlig vän jag har mycket gemensamt med.

    för de flesta låter detta sjukt – men är det egentligen så konstigt? varför är synen att man “måste” vara osams och vägra umgås när man bryter ett förhållande – det är ju, egentligen, bara brutet på ett plan? Varför är det sexuella/romantiska så avgörande?

    jag tror som det står i inlägget att det har mycket att göra med romantiseringen kring den eviga kärleken. Efterdyningarna verkar så oflexibla när man förväntas ta avstånd.

  • Saga says:

    Tack Tinky för din kommentar! Jag håller med dig och tror kanske ibland att vänskapsbiten i en kärleksrelation får lite för lite uppmärksamhet. Ibland kan ett uppbrott kännas väldigt jobbigt just för en känsla av att man även förlorar en nära vän. Så behöver det givetvis inte alls vara, i en separation tror jag att det är viktigt att båda parterna formulerar sina egna förhållningssätt och riktlinjer. Ibland är det kanske rätt att helt bryta kontakten, men andra gånger står partnern kvar som en fortsatt vän. Tack för att du delade med dig av dina reflektioner.

  • [...] året skrev jag om att hitta den rätte om och om igen. För det tenderar vi att göra, så småningom. Någonstans inom oss bor modet och vare sig det [...]

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

What's this?

You are currently reading Att hitta den rätte – om och om igen at Saga om Sexologi.

meta

  • Twingly BlogRank
  • Twingly Blog Search ShowBlog=NO blog:http://www.sagasexologi.se/ sort:inlinks Most linked posts