Var finns de nakna barnen?

May 30th, 2010 § 6 comments § permalink

Det är en intervju med Chloé och hennes mamma Nathalie Schuterman i TV 4 postad på min Facebook av en vän som får mig att börja fundera över barn och mode. Chloé och hennes mamma blir intervjuade med anledning av filmen Sex and the city ‘s premiär i dagarna och i studion finns delar av Chloés garderob hämtade, hon älskar fashion. Inslaget får mig att tänka på de dokumentärer som med jämna mellanrum går på reklamkanalerna där amerikanska mammor klär upp och ut sina döttrar inför skönhetstävlingar. Att skapa perfektion i ett barn. Kanske är det något som många föräldrar redan vid födseln av barnet ser, deras barn är perfekt i det att det är ett barn, deras barn. För andra behövs en efterkonstruerad perfektion.

För några veckor sedan i Tyskland så slog det mig hur tyska barn på många sätt ser ut som svenska barn gjorde när jag var liten. Barnen har omatchande färgkombinationer, kjolar utanpå byxor och urtvättade Disney-tröjor. En gång om året ungefär, innan vi åker till Irland för att hälsa på min mans familj så får jag uppleva H&M’s barnavdelning. Vi brukar köpa kläder till en elvaårig flicka och det är lätt att hitta rätt avdelning i källaren fylld med barnkläder. Hela lokalen ser nämligen oftast ut som ett gigantiskt ying och yang-märke med färgerna blått/grönt och rosa/lila. Jag frågar mig om det alltid handlar om både en kommersialisering och en sexualisering av barn, antagligen inte. Sexualiseringen består enligt mig i att skapa ett sexigt yttre för barn enligt vuxnas standard för sexigt, ett utseende långt ifrån det som är barnets egen sexualitet. Jag har tidigare skrivit som barns sexualitet och hur viktigt det är att den får finnas på barns villkor.

Jag frågar mig också, är det alltid problematiskt med modeintresserade barn? Många barn har specialintressen som de lär sig allt om, ett barn jag känner var expert på skalbaggar vid fem års ålder. Varför reagerar vi mer på 10-åriga Chloé Schuterman än 15-åringen från Danmark, Nicklas Skovgaard som ni kan läsa om i Sydsvenskan idag, som modebloggar med stor framgång. Jag funderar först om det är kommersialiseringen som vi reagerar på hos Schuterman, men jag kan lova att Skovgaard även han har dyra kläder. Så funderar jag på om det kan handla om att han är lite äldre, i Skovgaards fall känns det tydligt att det är ett eget intresse som odlats, men varför skulle det inte vara det för Schuterman. Hon verkar mycket medveten om vad hon gör och vad hon tycker om. Kanske ligger problemet i att modet för Schuterman känns sexualiserat, men modet för Skovgaard känns genomtänkt och kreativt. Varför känns det så?

I tidningen Psychologies som jag köpte i Paris så finns flera bilder på män och deras barn, barnen är nakna och könen tydliga. I Sverige skulle de bilderna klassas som barnpornografi. Många bilder från gamla veckotidningar, typ Allers, på sommarbarn i Sverige skulle också klassas som barnpornografi i dagens lagstiftning i Sverige. I Tyskland har många barn omatchade hängiga tröjor. I Sverige är barnkläder en växande mångmiljonindustri som på sätt och vis kan ses skapa behoven av den stränga barnporrlagen. Vi skapar barnet som är minivuxen till utseendet, förfäras över sexualisering och lagstiftar bort det nakna barnet från det offentliga rummet. På stranden täcker oroliga mammor sina barns kroppar för att ingen ska fotografera dem.

Jag undrar var barnet får lov att vara naket?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , .

Männens Sex and the city

May 25th, 2010 § 4 comments § permalink

Den 27 maj har filmen Sex and the city 2 premiär. Filmen är redan innan den gått upp på bio omdiskuterad. Är den ute redan innan den haft premiär? Är den sexistisk? Kanske feministisk? Hur kunde Carrie byta Apple mot PC? Några svenska sexrådgivare berättar i DN om vad de tror att serien Sex and the city (SATC) inneburit för kvinnors sexliv. Just det, vad har serien betytt för svenska kvinnors sexliv? Inte mäns.

De flesta av tjejerna i Sex and the city’s relationer är heterosexuella. Serien borde därför rimligtvis skildra ett antal mäns sexuella relationer. Att serien även skildrar HBT-kultur (om än på ett något stereotypt, men väldigt öppet sätt) talas det inte heller om. Inte ett ord om hur mannen skulle vara hjälpt av en serie som skildrar sex på ett mer öppet sätt. Jag tycker det är väldigt spännande hur det, när det handlar om att analysera sexualitet, ofta blir fokus på kvinnan. Hur frigjord har hon blivit? Vad gör hon mer i sängen, med vem? Kan hon berätta vad hon vill ha i sängen? Inte ett ord om alla män som rimligtvis också borde ha blivit påverkade både av serien och av svenska kvinnors påverkan av Sex and the city.

Jag tror att den största vinsten som svenskarnas sexliv gjort i och med SATC är att den har satt namn på en massa begrepp som har med sex att göra. Ofta är sexuell kommunikation fri från rubriksättande och begrepp. Vi bara gör och är. Ibland kan det vara så att man är ute efter något speciellt, då kan det krävas ett språk, och det bjuder Sex and the city på. Vem visste att thépåse är ett begrepp för när man suger pung? Skulle vissa sexleksaker vara lika välkända om det inte var för SATC? Inte så väldigt innan SATC klev in i svenskens vardagsrum i form av dubbelavsnitt kl 23. En annan vinst som Malena Ivarsson belyser är den att det inte nödvändigt vis behöver vara ett misslyckande att ett förhållande tar slut. Jag är dock av uppfattningen att attityden till sexualitet förändrats väldigt mycket samhället sedan första avsnittet av SATC sändes för 12 år sedan, inte då bara på grund av TV-serien.

Ofta exkluderas männen ur en analys av hur samhällsfenomen påverkar sexualiteten. Han ska bara vara, som han alltid varit, stark och viril med obegränsad sexlust. Det är lite som att anta att alla kvinnor skulle identifiera sig i rollkaraktären Samantha. Jag vill uppmärksamma er på att Sex and the city inte bara bjuder på en otrolig mängd historier om hur olika sexuella relationer kan se ut för kvinnor utan även på en mängd olika typer av män. Mannens komplexitet glöms ofta bort. Som att enkelheten i hans beteende är självklar och därför inte behöver analyseras, jag tror att det är synd eftersom det leder till att många män inte får svar på sina frågor, hjälp med sina problem eller potential att njuta fullt ut av sex. Kanske skulle brudars sexualitet må bra av att analyseras lite mindre (ibland vill kvinnor också bara knulla) och grabbars av att analyseras lite mer.

Jag hoppas att jag så småningom får leva i ett samhälle där det är lika självklart att fråga sig vad Sex and the city har gjort för den svenske mannens sexualitet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , .

Den franske mannen

May 24th, 2010 § 2 comments § permalink

Den franske skådespelaren Jean Paul Belmondo

Våra två första kvällar i Paris blir magiska. Vart vi än går så vill de pussa oss på båda kinderna X3, ha långa samtal om musik och tipsa oss om uteställen och restauranger som vi måste uppleva. De franska männen visar sig från sina allra bästa sidor och jag glömmer nästan bort jämförelsen som jag läste för några år sedan. Där Paris skildras som den där älskaren som man drömmer om, som på ytan förefaller vara perfekt. När man skrapar lite och äter frukost tillsammans så inser man dock att relationen på Facebook skulle klassas som

it’s complicated

Det slår mig att på många sätt så accentueras den svenske mannen i den franske mannen. Den franske mannen är alla de där sakerna som den svenske mannen är, gånger hundra. Den franske mannen har inte präglats av den svenska jämställdhetsdebatten, han visslar gärna efter ben från uteserveringar och ser en ogenerat djupt i ögonen när han kommer med sina skamliga förslag. Istället för att som den svenska mannen ge komplimanger som “vad du är fin i håret” så säger den franske mannen “vad otroligt vacker du är ikväll, kan du ta av dina trosor och ge dem till mig?”. Han är inte rädd för att vara omodern i sin klassiskt rockiga stil och skulle inte få för sig att att kleta ner håret med produkter som luktar frukt. Den franske mannen söker bekräftelse i sin omgivning och skäms inte för att visa det.

Filmen Une femme est une femme

Kanske ligger det något där i samspelet med den franska kvinnan. Jag känner inga franska kvinnor. När jag försiktigt närmat mig kvinnorna som är vänner till mina manliga franska vänner så kysser de mig snabbt på kinderna och vänder ryggen till. Min relation till franska kvinnor är inte ens

it’s complicated

Den är inte.

Under arbetet med vår kandidatuppsats så har vi gått in i hur mansrollen i det västerländska samhället är i förändring. Hur är han, den moderne mannen? I en fransk psykologitidning, Psychologies hittar jag ett antal artiklar. Skribenterna arbetar sig igenom den franske mannens olika roller, viril, ömtålig, pappa, son, älskare och vän. I ett antal djupdykningar så berättar män och kvinnor om ämnen som vad som gör män till män, hur det är att köpa sex, relationen till modern och fadern, sex och känslor samt hur det är att vara en ful man.

Filmen Le Mépris

I boken Genuspsykologi kan vi läsa följande om den moderne mannen

“Känsligare än den äldre modellen, mer villig att hjälpa till hemma eller tillbringa tid med sina barn. Han är mer civiliserad och mild och klorna är klippta. Han kan naturligtvis fortfarande vara stark, men hans styrka manifesteras genom tålamod och emotionell värme. Hans beteendemönster låter misstänkt som en kvinnas; det sägs ofta att den nye mannen har ”kontakt med sin kvinnliga sida” [] kryssar över gränsen mellan sexuella identiteter och besitter de bästa dragen från båda utan några av den gamle mannens olägliga fel”

(Staiton Rogers & Staiton Rogers)

Även den franske mannen är i förändring. När jag frågar dem om deras otrohetsaffärer (som jag brukar) svarar de lite annorlunda än tidigare. Blicken viker undan och någon menar att otrohet sårar och är inte alls är accepterat. Så var det inte för bara några år sedan. Då mötte de min blick och sa -såhär gör vi!

Min psykologitidning bjuder på elegant läsning om män. De lyckas balansera mellan rollerna och beskriva en komplexitet i att vara man. Tillsammans med insikten att det bakom varje fransman eller fransyska finns en iPhone slås vi efter vårt tredje dygn i Paris av insikten att män är märkliga oavsett om de bor i Paris, Stockholm, eller London. I förlängningen är även vi lite märkliga och relationen till Paris återgår från

in a relationship

till normalläget

it’s complicated.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , .


Våld har varken kön eller etnicitet

May 16th, 2010 § 0 comments § permalink

I sin senaste krönika så skriver journalisten Ulf Mårtensson om ett brev han fick där avsändaren önskade att han skulle dö i cancer eller stroke. Avsändaren var någon med bestämda åsikter om invandring och vad tidningar bör och inte bör skriva om. I anslutning till krönikan om brevet så gick fram till för en halvtimme sedan debatten varm. Sedan blev tidningen tvungna att stänga av funktionen. En kommentator, skurupsbo2000, vädrade sina åsikter om hur svenskar aldrig begår hedersrelaterade brott.

Till skurupsbo2000 som menar att hedersrelaterat våld inte förekommer bland svenskar.

Du skriver att svenskar inte sysslar med hedersvåld. Det tyder bara på okunskap från din sida och okunskap är farligt. Svenskar (vilka det nu är som du räknar dit?) sysslar absolut med hedersrelaterat våld. Många är exempelvis de människor som blir misshandlade för sin sexuella läggning, av svenskar. Jag föreslår att du går in och läser på lite på http://heder.nu/ innan du uttalar dig slentrianmässigt i frågor som du inte har tillräcklig kunskap i. Där kan du bland annat läsa att

“Hedersrelaterat våld kan förekomma i alla familjer och släkter oavsett religion, kultur och etnicitet.”

Hedersrelaterat våld är alltså inte som du skriver en företeelse unik för invandrade svenskar.

Psykologen Elisabet Nidsjö samt socionomen Baltazar Riesbeck står tillsammans med RFSL (Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter) bakom http://heder.nu/.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , .

Att hitta den rätte – om och om igen

May 14th, 2010 § 10 comments § permalink

Kronprinsessan ska gifta sig och myten om att träffa den rätte säljs in som aldrig förr. Då vill jag göra er uppmärksamma på en sak, ni kommer att träffa den rätte, flera gånger om. Efter att äntligen sett filmen 500 days of summer som på ett befriande sätt skildrar hur allt inte alltid blir som man tänkt sig. Du får inte alltid den du vill och kanske är det helt ok. Det gör skitont och du blir jäkligt ledsen. Vanligtvis i romantiska komedier så säljs bilden in av att det finns en rätt, en rätt i hela världen, hela tiden.

Väldigt få människor gifter sig med en person och stannar med denne resten av livet. Människor förändras och ibland fungerar det helt enkelt inte. Det är inget stort misslyckande. Kanske ligger en bit av traumat kring en skilsmässa eller att göra slut i någon sorts föreställning om att det inte kommer mer. Att det fanns en och sen är det slut. Vissa menar att våra svårigheter att leva med en person (otrohet, skilsmässor) tyder på att vi inte är menade att göra det. Eva skrev såhär i en kommentar i ett av mina inlägg

“I den klassiska bilden av parrelationen som återspeglas i filmer och kärlekslåtar är att en person ska vara ALLT för någon annan. “You are my everything” “I can´t live without you” osv… Men hur kan det ens vara möjligt? En människa består av mängder av plan, intellektuellt, mentalt, humormässigt, fysiskt, verbalt, sexuellt… Men ändå kan man bara vara otrogen på ett av dessa plan: det sexuella och fysiska. Skulle en person ses som otrogen om den smög iväg för att ha djupa samtal om konst och arkitektur med någon annan för att det behovet ej kunde fyllas av personens partner? Det kan tänkas att alla andra behov kan uppfyllas av vänner och andra människor, medan det sexuella behovet endast bör uppfyllas inom ramen för en parrelation. På samma sätt som man har vänner som fyller olika funktioner borde man kunna ha partners för olika “ändamål” inom polygamin, inte bara på det sexuella planet… Vad tror ni?”

Kan det vara så att längtan och bilden av hur unik den stora kärleken är gör livet lite svårare för människan? Att vi istället för att se potential i den vi har framför oss eftersträvar någon som är som personerna i alla historierna på Magnetic Fields skiva 69 love songs?

"I don't want to get over you I guess I could take
a sleeping pill and sleep at will
and not have to go through what I go through
I guess I should take Prozac, right,
and just smile all night at somebody new
Somebody not too bright but sweet and kind who would
try to get you off my mind  I could leave this agony behind
which is just what I'd do  if I wanted to  but I don't
want to get over you  cause I don't want to get over love"

Skulle det vara enklare att leva i tvåsamheten om vi avdramatiserade det där med kärleken till den enda rätte lite?

Tillsammans är vi lite mindre ensamma.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

Saga om Sexologi om Berlin

May 13th, 2010 § 0 comments § permalink

Jag ber en vän vars mamma är tyska att berätta för mig om hur sexualiteten ser ut i Berlin i nuet. Hon berättar för mig om öppna swingersklubbar, om bögklubbarna i Schöneberg där rykten kring hur David Bowie och Iggy Pop festade där fortfarande hänger kvar. Om darkrooms på klubbar med namn som Ficken 3000 (Knulla 3000), främst för män som vill ligga. Om hur det på mansdominerade klubbar finns så få kvinnor att tjejtoan omvandlats till provisoriskt darkroom (knullrum).

Under några år av min uppväxt bodde min farmor och farfar i Berlin där farfar arbetade som utrikeskorrespondent. Under tonårsåren återvände jag då och då under somrarna till Berlin med mina farföräldrar. Jag försökte beskriva känslan av frihet som Berlin framkallar hos mig för min farfar. Han berättade då för mig om hur Berlin under början av 1900-talet fyllde en funktion som en fristad för konstnärer, nytänkande, artister och homosexuella. I staden fanns utrymme för ett nytänkande och enligt honom så levde den friheten fortfarande kvar i stadsbilden. Då jag som tonåring gick och letade fotoböcker med halverotiska motiv från Taschen i affärerna i Mitte (sent 90-tals trendigaste område i Berlin) fick jag för första gången uppleva den frihet som Berlin nu står för, för mig.

Min vän tar med mig på klubben Rausch Gold där dragqueensen är smärtsamt vackra och intar scenen sporadiskt efter klockan tolv. Stället pyntas i årstidernas färger med ballonger och glansiga draperade tyger. Kvällen vi är där fyller stället 5 år och firar med pompa och ståt. Sally sjunger Berlin, Berlin och det nästan ångar om stället. Hälften av kunderna är färgstarka dragqueens, hälften försynta män med små magar under t-shirts med popiga tryck. Ett bildspel på väggen berättar om åtskilliga festkvällar i den lilla lokalen och Snövit ställer gärna upp på ett foto med mig.

När jag står där på scenen med hennes armar runt mig så är det en berusande känsla. Ändå skaver något. I kontrast till dragqueensen påkostade klänningar och välmejkade ansikten så känns mitt lama försök till uppklädd som en dålig imitation eller en dålig föregångare, utan förfining.

Några dagar efter mitt möte med Sally så förstår jag. Det är det här som är queer. Berlin var queer långt innan begreppet blev etablerat och erövrades av Göran Persson och Centrum för genusvetenskap vid Lunds Universitet. Berlin har jobbat i nästan 100 år på sin queerhet. Den genomsyrar hela staden och människorna som lever i den. Fler och fler unga svenskar upptäcker nu Berlin.

I vårt land där moderniteten håller i två månader i form av en iPhone-applikation som ger dina foton ett 70-talsskimmer så bjuder Berlin på en opretentiös känsla av frihet, som även färgar sexualiteten. Berlin har för mig varit en stad där sexualiteten är synlig, i allt från de sexsäljande i Mitte till ett erotiskt bildspråk. Detta utan att diskutera sexualiseringen av samhället eller lägga några synliga värderingar i vad som är fint och fult gällande sexualitet. Sexualiteten i Berlin är avslappnad. Jag hoppas på att Berlin-hypen inte blir ute i samma fart som iPhones Hipstamatic.

Läs även andra bloggares åsikter om, , , , , , , .

Frida Kahlo – sexualitet

May 11th, 2010 § 2 comments § permalink

Vi går och ser Frida Kahlo RetrospektiveMartin Gropius Bau i Berlin. Utställningen är välbesökt, kön tar två timmar. Muséet har lånat ihop många av Kahlos verk från muséer över hela världen och i de starkt färgade rummen, ockra, rött, solgult, hänger tavlorna skisserna och teckningarna i teman. Ett rum rymmer de erotiska verken som skildrar Kahlos kärleksliv, delvis med Diego Rivera. I introduktionen till rummet så står det (fritt översatt och återgett) I verken kan ni se Frida Kahlos sårbarhet i hennes mans otrohet. Både Frida och hennes make hade ett antal relationer utanför äktenskapet.


Texterna med tolkningar av verken fortsätter i samma stil, de slits mellan att skildra Frida Kahlo som ett offer för sin mans flera sexuella relationer, hans hot inför skilsmässa, och en helt annan bild av Frida Kahlo där hon själv är den med många sexuella relationer med både män och kvinnor. För en liten youtube-film som skildrar den andra, The real Frida Kahlo.

De litterära tolkningarna av verken förmår inte skildra människan i den dubbelhet som hon ofta uppträder i, kanske är hon både förövaren och offret i sina relationer. En av tavlorna föreställer Rivera naken i fosterställning i Kahlos famn, under den står att Kahlo målade den då Rivera hotat henne med skilsmässa.

Frida Kahlo – The Love Embrace of the Universe, the Earth (Mexico), Diego, Me, and Senor Xolotl

En av mina vänner har utbildat sig inom konst och kombinerat den utbildningen med genusvetenskap. Under Frida Kahlo Retrospektive så förstod jag nyttan i en sådan tvärvetenskaplig utbildning. Tolkningarna av Kahlos verk som Martin Gropius Bau bjöd på saknade en medvetenhet om hur kulturella mönster, tidegångar och sexuella script färgar synen på sexualitet. Det gjorde bildtexterna enformiga och inadekvata. Dubbelheten och känslan som konstverken i sig förmedlade, individens upplevelse av Frida Kahlos konst, kraschlandade inför mötet med en snäv modern västerländsk tolkning av kvinnans och mannens sexualitet.

Frida Kahlo – Fruits of the earth
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , .

Titta noga – de här kan inte få hiv

May 5th, 2010 § 6 comments § permalink

Året är 2007, jag och en vän sitter i väntrummet till Hudkliniken i Lund.

- Säg att du haft sex med någon från ett annat land

väser min vän plötsligt till mig

- Va? Varför? Vilket land?

- Kvittar. Annars får du inte testa dig för hiv, typ chartersex, säg det!

En halvtimme senare vandrar vi ut totalcheckade för allt från klamydia till hiv. Jag uppgav att jag haft sex med någon från det enormt stora landet Afrika och min vän hade haft en charterromans på Kanarieöarna. Idag får jag än en gång höra en historia om hur en av mina andra vänner inte fått testa sig för hiv, trots att hon vandrat in på barnmorskemottagningen med orden jag vill testa mig för allt. Klamydia gick de med på. Vad hon gjorde för fel? Hon var kvinna, svensk, heterosexuell och ljög inte.

Det är min uppfattning att många i situationen där de ber om ett hiv-test är lite nervösa. Lite rädda, kanske skamsna över att inte ha skyddat sig som de ska och pirriga inför auktoriteten i form av barnmorska eller gynekolog. Det kanske skönaste att få höra då är att ett hiv-test är överflödigt eftersom personen inte innefattas i riskgruppen. Det är ett mycket kortsiktigt resonemang antagligen framtaget för att spara pengar åt sjukvården.

Resonemanget bygger på en förlegad sexualsyn, hetero håller sig till hetero, är du ung och snygg kan du inte ha hiv. Min vän har aldrig testat sig för hiv, hon har däremot som de flesta andra unga människor rest runt i världen och träffat många intressanta människor. Hon har bestämt sig för att inte vänta med sex till hon gifter sig och anser inte att man måste vara kär i den man har sex med. Då hon kliver in på en mottagning och ber om att bli testad så ska hon bli det. Utan en övertalningskampanj och att behöva ljuga.

Även om inte hon innefattas i det som de professionella som hon möter räknar som riskgrupper så kan de omöjligt vara säkra på att de hon haft sex med inte gör det. De vet inte om hennes partners varit otrogna med smittade eller missbrukat på ett riskfyllt sätt, kanske vet inte hon heller det. Vad hon vet är dock otroligt mycket, så mycket att hon ber om ett hiv-test, litar på en professionell auktoritet i form av barnmorska, och blir nekad. Nästa gång uppger min vän antagligen att hon varit i Kambodja och haft en oskyddad trekant, då kanske hon får sitt hiv-test.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

Leopard: det är inte Kate Moss – det är en kåt 50+

May 4th, 2010 § 2 comments § permalink

I mitt hem har Hollywoodfruarna vandrat in. I gårdagens avsnitt så funderade jag och en vän över deras kärlek till leopardmönstrat. Det är intressant hur det leopardmönstrade i deras fall mest skulle kunna ses som ett djuriskt sexigt attribut, leopard för Hollywoodfruarna handlar inte om att klä sig high fashion à la Kate Moss naken under en alternativ päls. Nej, det handlar om att matcha leopard till den djuriska 50+ sexigheten når topp till tå. Det finns en själviskhet i deras fäbless för leopard, ett ganska befriande avbrott från de dyra dräkter som skulle räknas som respektabla.

Jag funderar på om det är åldern som krävs för att kvinnor ska vara så öppet utåtagerande i sin sexualitet? I gårdagens av snitt blandades även en svensk “pilskgröt” till en av Hollywoodfruarnas väninnors man. Lena Jolton förklarar att om mannen jobbar mycket så är han trött när han kommer hem till sin hemmafru som haft betydligt mer tid på sig att känna efter om hon är kåt. Då behöver han den extra skjuts som Lenas gröt innebär. Jolton sätter fingret på ett stort problem för lusten – stress. När hinner människor känna efter om de är kåta?

Alla delar av fruarnas utåtagerande sexualitet är inte lika sympatiska, då de ordnar Barbie-fest och klämmer på sina servitörer ligger man i soffan och kikar mellan fingrarna. Jag frågar mig dock om vi inte kan lära oss något av dem, att inte be om ursäkt för en sexighet som inte överensstämmer med den Kate Moss besitter.

En sexighet som inte är förföriskt charmigt lagom. Det finns inget ironiskt eller avmätt blasé i Hollywoodfruarnas kattmönster, de älskar bara leopard! – och där vinner de mitt hjärta.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

Where am I?

You are currently viewing the archives for May, 2010 at Saga om Sexologi.

  • Twingly BlogRank
  • Twingly Blog Search ShowBlog=NO blog:http://www.sagasexologi.se/ sort:inlinks Most linked posts