En av mina favorittidskrifter Journal of sex Research kom i förra veckan ut med ett nytt nummer. I det presenteras nya forskningsresultat gällande attityder till onani hos unga tjejer.
Tidigare forskning visar att unga tjejer onanerar i mindre utsträckning än jämnåriga pojkar. En förklaring till det kan vara en attityd hos tjejerna att sexualitet är något som är starkt sammankopplat med parförhållandet. Kanske är det lite synd eftersom flera av tjejerna i den här studien inte rapporterar att deras sexuella förhållande till en kille är något njutbart. Onani skulle på så sätt kunna vara den enda källan till sexuell njutning i deras liv. Just kopplingen onani – synen på den egna sexualiteten är något som studien fokuserar på. Det är intressant hur artikeln på så sätt ser onani som ett förstadium eller komplement till den riktiga sexualiteten som är den i tvåsamheten, inte som en egen form av sexualitet.
För kanske är det så vi ska se onani, som ett alldeles eget uttryck av sexualitet. Något som vi inte behöver kommunicera till andra människor eller diskutera. Något som vi själva definierar som tillfredsställande eller inte samt något som vi kan kontrollera. Vi kan bestämma hur mycket och hur ofta. Hur hårt eller mjukt. Med leksaker eller fingrar. En annan aspekt är den att många unga inte har ett förhållande och därför är deras sexualitet något som de uttrycker ensamma, med sig själv.
90% av de tillfrågade eleverna i åldrarna 16-18 var positiva till att delta i studien. Forskarna kunde identifiera två olika riktningar i attityderna till onani hos tjejerna. Det fanns de som var positivt inställda och de som var negativt inställda till onani. Större delen av de som var negativt inställda sade sig inte onanera och uppfattningen var den att det var något dåligt som var avsett för äldre som inte kunde få någon partner, alternativt var onani något som var kopplat till skam och skuld.
En av mina föreläsare Gunnel Brander la häromdagen fram en teori om att ett av de större hindren vi har i att njuta av vår sexualitet är en skam och skuldkänsla som är en del av att vara människa. Hon menade att i varje sexuell handling så måste vi överkomma den, d v s vi väger fördelarna mot nackdelarna och bestämmer på så sätt om njutningen är värd att överkomma skammen och skulden. En aspekt av detta som lyftes fram under föreläsningen var behandlingen av klienter som begått sexuella våldsbrott, där menade en kollega till Gunnel att man måste lyfta och omvandla skammen till skuld för att den skulle kunna bearbetas. Det var just i terapisituationer som Gunnel uppmärksammat känslorna av skam kopplat till sexualitet.
Vissa av tjejerna beskrev dock en känsla av kontrollförlust i onanisituationen. Det var för dem kopplat till negativitet att förlora kontrollen över sin sexualitet och detta upplevde de att de gjorde när vi onanerade. Annan forskning lyfts fram i artikeln som visar på vikten att föräldrar pratar om njutning och lust med sina barn. Jag tror att kanske är inte föräldrarna rätt personer att komma med onanitips (rent praktiska) utan det kanske snarare är en fråga som ska komma upp i sex och samlevnadsundervisningen i skolan. Under vår föreläsning om ungdomar och sexualitet så berättade föreläsaren om en tendens att fråga om onani var farligt bland frågorna som hon fick in från unga. Just den kopplingen, att det skulle vara skadligt eller farligt att onanera är något som skulle kunna vara utmärkt att arbeta med i sex och samlevnadsundervisning. Synen på onani som något skadligt är väldigt gammal, tidigare spreds myter om att man fick ökad kroppsbehåring, utslag och dålig hållning av onani. Numera vet vi att onani inte är skadligt.
Ett konkret exempel på vägledning i onanifrågor är en situation som Anna Kosztovics beskrev för oss under en föreläsning om barn och sexualitet. Hon berättade om en liten flicka som legat och gnuggat snippan mot en nalle hela tiden, personalen på dagiset hade blivit besvärad och Anna berättade att lösningen var så enkel som att ge flickan ett hårdare gosedjur att gnugga sig mot. Hennes onaniteknik var helt enkelt otillfredsställande.
Så varför verkar det som att onani fortfarande är något som vi inte pratar om med våra vänner? Jag frågar mina tjejkompisar och de säger att onani först på senare år blivit något som man kan diskutera, d v s efter 20-årsåldern. De menar också att det kanske snarare handlar om olika sexleksaker då och inte om ens egna onani. En man berättar att onani är något som man kanske diskuterar med sina manliga vänner men absolut inte med sina kvinnliga. Personligen tror att att det kan ha minst lika mycket att göra med känslan att onani är något privat. Som jag tidigare nämnt så är det en egen del av sexualiteten som du inte behöver dela med någon annan. När vi delar så väldigt mycket i våra liv, på Facebook, bloggar och Twitter så kanske det är viktigt för oss att hänga fast vid de få privata punkter som vi har kvar. Kanske behöver inte avsaknaden av samtal om onani tyda på tabu utan på ett behov av sexuell integritet?
I svenskan har vi inte uttrycket “wanker” på samma sätt som engelskan. Det är inte ett skällsord och kanske säger det något om vårt samhälle. Vi kanske inte bär med oss samma bild av den manlige ensamme onanisten.
I vilket sammanhang är det då viktigt att prata om onani? Jag tror att det viktigaste är att lyfta skammen från onani, men kanske behöver vi inte dela med oss av våra personliga erfarenheter med varandra. Artikeln Masturbation Among Young Women and Associations with Sexual Health: An Exploratory Study har sina begränsningar i att den dels är gjord i ett visst kulturellt sammanhang med en begränsad grupp av deltagare, men den innehåller mycket viktig kunskap för arbetet med unga kvinnor och sexualitet. Det är ingen självklarhet att tjejerna i artikeln skulle dela med sig av sin syn på onani, kanske är det privata med onani en aspekt att väga in när tjejerna väljer att säga att de inte onanerar. När fler studier kommer så kan vi dra fler slutsatser. Det jag tar med mig från den här artikeln är diskussionen kring skam och skuld kopplat till sexualitet.
Jag följer upp den här texten med en text om onani där grabbar får lite mer utrymme. Eftersom forskningen tyvärr enbart var gjord på tjejer så ligger fokus på dem den här gången.
[…] Måste det vara så att vi använder en privatperson för att peka på samhällsfenomen, kan en debatt om onani och en lustfylld sexualitet inte läggas på ett samhällsplan istället? Ska vi kanske vända oss […]